Intellektuella öden

I ett stycke i boken Lutan och ärren citerar Danilo Kiš Albert Camus: ”Den nutida historien är så blodig bara därför att den europeiska intelligentian har förrått sitt arv och sin uppgift, den valde i övermått böjelsen för patetik och exaltation. Det finns inga skäl i denna värld, varken historiska, progressiva eller reaktionära som kan tvinga mig att acceptera koncentrationslägren.” Man kan säga att citatet utgör en sorts kärna i boken som nyligen för första gången har översatts till svenska av Elisabeth Knutsson och Boris Mićanović och getts ut av Rámus förlag.

Boken består av åtta korta texter som balanserar mellan att vara essäer och noveller. Alla utom en handlar explicit om europeiska intellektuella öden. Kiš föddes i Subotica på gränsen mellan dagens Serbien och Ungern 1935. Hans egen bakgrund var typiskt centraleuropeisk: fadern var av ungersk judisk härkomst och dödades av nazisterna i Auschwitz, modern kom från Montenegro. Danilo överlevde kriget kanske tack vare att han var döpt i den serbisk-ortodoxa kyrkan. En stor del av sitt liv bodde han i Frankrike, han dog i Paris i lungcancer 1989. Den nu utgivna novellsamlingen består av texter från hans kvarlåtenskap och gavs ut för första gången 1994.

I texterna skildrar Kiš ett antal olika attityder till skrivandet, det konstnärliga skapandet och det intellektuella värvet. Det handlar om biografiska skisser och ögonblicksbilder, där detaljerna är skarpt tecknade och sammanhangen ofta bara suggestivt antydda. Texterna är i stilen experimentella och skiljer sig därför åt i uppbyggnaden men inte så mycket i tematiken. De är täta och allvarliga och berör döden, tyranniet och exilen – stora och svåra ämnen som Kiš emellertid hanterar skickligt. Och i centrum står alltså frågan om vad en författare eller en intellektuell egentligen gör, eller bör göra.

Genom texterna får vi bekanta oss med ett stort antal intellektuella européer, inte minst från Öst- och Centraleuropa: Ödön von Horváth, Piotr Rawics, Abram Tertz, Leonid Šejka, Ivo Andrić och många fler. Kiš använder sig av dessa författare och konstnärer som huvudpersoner i texter som är delvis fiktion, delvis reflektion och delvis biografi. Flera är säkert okända för svenska läsare. Av just den anledningen hade det varit välkommet med en genomarbetad introduktion, ett efterord eller ett betydligt mer omfattande kommentaravsnitt till boken. Avsaknaden av detta tillsammans med bokens konstigt lilla format, en del tryck- och slarvfel och det fula omslaget är saker som skaver en smula vid läsningen.

Genom den essäistiska och skisserande tonen undviker Kiš att erbjuda några enkla svar och entydiga slutsatser i sitt sökande efter den intellektuella människans stora uppgift. Vissa passager är emellertid belysande.

Citatet av Camus återfinns i den sista texten, och avslutar ett stycke där Kiš går till frontalangrepp mot Simone de Beauvoir. Det är oväntat, ingen av de andra texterna tyder på att Kiš skulle vara särskilt konfrontativ. Emellertid är det de Beauvoirs, och Jean-Paul Sartres, stöd till Sovjetunionen som får Kiš att se rött. ”Alla var okunniga, så också jag! Som om det inte var hennes plikt att söka sanningen, att inte vara ’okunnig som alla andra’. […] Till de andra fransmännen har det inte kommit några förvirrade och förvisade, nedtystade och förskrämda intellektuella för att berätta för dem och vittna om hur det låg till i verkligheten. De andra hade inte fått någon dossier om Gulag”, skriver Kiš och avslutar stycket med Camuscitatet.

Som kontrast kan man ställa huvudpersonen i Lutan och ärren, som har fått ge namn åt novellsamlingen. Han är en döv rysk emigrant som med sin hustru lever i fattigdom i Belgrad och som Kiš träffar som student. De två blir goda vänner, och vid ett tillfälle säger han till Kiš: ”En människas och i synnerhet en författares plikt är – ni kanske tycker att jag pratar som en gammal man – inte främst att lämna efter sig något verk, allt är ett verk, utan snarare lite godhet, lite kunskap.” Eller de ord som Kiš lägger i Ivo Andrićs mun: ”Under hela sitt liv hade han bara känt två eller tre sådana kloka människor; resten var som alla andra, inskränkta och egoistiska, utan känsla för skönhet, utan förståelse för andra, utan kunskaper; människor som leddes av instinkter och ärelystnad; som fikade efter ära och tillfällig berömmelse. Och närhelst de kom in i hans liv lämnade de efter sig oordning och kaos, som när en här intar en stad.”

Mot bakgrund av sådana passager skulle man kunna tycka sig ana en idealbild som Kiš tankar graviterar mot, en sorts klassisk europeisk idé om den intellektuelle som en kosmopolitisk, frihetlig sanningssägare med hög integritet. Man kan också se det som att Kiš snarare försöker identifiera vissa gränser inom vilka man har rätt och skyldighet att verka som intellektuell. Kiš antyder, pekar och belyser men kommer själv knappast med några raka svar eller skarpt formulerade åsikter om hur dessa kalejdoskopiska berättelser bör läsas.