Bortom den olyckliga Boye

Hans Karin Boye ska inte vara den olyckliga poeten som läses av överspända gymnasister. ”[D]öden är inte hennes facit”, skriver han i sin inledning. Gott så. Poeter som dör unga brukar bli ihågkomna just som unga döda med allt vad det innebär av romantiserande mytbildning. Icke så här. Liksom litteraturkritikern Lyra Koli anmärker i en radioessä i P 1 är Svedjedals gren av litteraturvetenskapen den litteratursociologiska, som istället ”för att fokusera på exempelvis stilistik sysslar […] med det mätbara, som hur författare har försörjt sig”. Emellanåt gör det hans biografi något tungrodd: vi får veta allt om hur mycket en kritiker tjänade på 30-talet, hur stora stipendierna var, och hur Boyes upplagor såg ut. Med det sagt viker Svedjedal inte från litterär analys när det är motiverat. Han ger sin biografi undertiteln Karin Boyes författarliv, och det påverkar också hans biografiska angreppssätt.

Levnadstecknare har alltid haft olika filosofier kring hur ett författarliv ska gestaltas. Litteraturvetaren Catherine Peters talar till exempel om ”buktalarbiografin”, där biografen försöker tala med subjektets röst. Richard Holmes, romantikforskare, har istället valt att skriva ”litterära biografier” som ger kropp åt subjektet och fokuserar på det goda historieberättandet. Resultatet hamnar någonstans mellan fakta och fiktion, som hans livliga hjältedikt till Percy Shelley. Svedjedal är återigen annorlunda; han skriver liksom ”ovanifrån”, skarpögt, ofta med lätt retsam ton. I förordet förklarar han att han sökt en pendling mellan inlevelse och distans, och det lyckas han med. Texten kan inte frikopplas från livserfarenheten: ”ingen litteraturtänkare berättade för Karin Boye att det vore ett biografiskt felslut att tro att hennes liv hade något med hennes dikter att göra”. Men likväl är det en tolkning Svedjedal gör, en kreativ läsning av ett skiftande och mångfasetterat liv. Och det har sina fallgropar. Koli vänder sig till exempel mot Svedjedals tolkning av Boye som en praktisk och medveten karriärkvinna som inte riktigt tillåts bli fullt mänsklig med vad det innebär av osäkerhet, skuld, skam och existentiellt tvivel, och hon har en poäng. Det finns något lite kliniskt i Svedjedals angreppssätt, eller kanske det är en kärlek till subjektet som förvandlas till ett slags akademiskt räddningsförsök, som om Boyes heder vore hotad av decennier av gråtmilda läsningar och nu måste upprättas medelst den rationella akademiska blicken.

Det finns också en vilja att göra Boye stark och glad. Men vad är en människa, hur summerar man hennes liv, när livet är så skiftande, när vi ändrar oss så många gånger om dagen, och hjärtat är bedrägligast av allt? Att Boye livet igenom återvände till psykologin och psykoanalysen (hon brevväxlade till och med med en grafolog) tyder väl på att hon inte upplevde tillvaron som särskilt harmonisk. Och det är ju inte helt ovanligt bland författare, konstnärer och andra som försörjer sig på att tänka. Men Svedjedal är noga med att nyansera bilden av det upphöjt andliga väsen som tidigare generationer velat forma Boye till. Särskilt många slängar av sleven får stackars Margit Abenius, vars levnadsteckning över Boye, Drabbad av renhet, utkom 1950 och delvis baserades på Abenius egen kontakt med författaren. Abenius Boye är ”nästan ovärldsli[g]”, och Svedjedal vill nyansera porträttet genom att uppmärksamma Boyes ”vardaglig[a] livsglädje”. Och ja, den biografiska läsningen av kvinnliga författare har alltid varit en balansgång. Det är så mycket som kan skyllas på hysteri. Men Svedjedal går nästan för långt åt andra hållet. Det är uppenbart att Boyes liv emellanåt var svårt – det är fullt möjligt att vara deprimerad men ändå ha perioder av livslust, kärlek och äventyrslängtan. Boyes självmord har Svedjedal uppenbarligen svårt att förstå. I ett långt parti ger han olika bilder av hur det kan ha gått till. Han funderar över huruvida det tyska skräckväldet i ”två av de länder där Karin Boye gjort minnesvärda sommarresor” bidrog till nedstämdheten. Eller var det den nära väninnan, den cancersjuka Anita Nathorsts nära förestående död som blev droppen? Han går igenom riskfaktorer för självmord (tidigare, misslyckade försök, separationer, avbruten psykoanalys, en noggrant anlagd duktighetsfasad). En av de möjliga versionerna är högstämt romantisk på ett sätt som skulle ha gjort Keats och den olycksalige Chatterton stolta: ”Så kan hennes död ses som ett förverkligande av visionen i dikten i hennes första bok […] In i döden gick hon med ’storstilat, stilla förakt’ för sitt öde […] När hon gav sig ut i skogen hade hon nått en sinnesstämning bortom lycka och olycka, en där: ’Det finns bara liv och död.’ Valet var gjort. Efter att ha levat riktigt ville hon nu ’riktigt dö en gång’.” Hur många självmord är så sirligt uttänkta? Så driver dock Svedjedal även tesen att självmordet inte var menat som sådant, utan var ett rop på hjälp; att Boye hade hoppats bli funnen men somnade eller blev medvetslös av sömnmedlet hon svalt och sedan frös ihjäl. Det är tydligt att Svedjedal hoppas, i brist på bättre ord, att så var fallet.

Bäst fungerar Den nya dagen gryr när Svedjedal ägnar sig åt Boyes författargärning, det vill säga hennes framväxande bildspråk, stilistik och tematik, och hur dessa speglar hennes skiftande livsåskådning. Här kommer hans stora och imponerande kunnande till sin rätt. Boye bytte tankesystem ett par gånger i livet. Som mycket ung hade hon dragningar åt buddismen. 1918 förändrade en kristen frälsningsupplevelse livet, och hon blev djupt troende – men troende på en asketisk kristendom som, liksom Svedjedal skriver, verkar ha saknat erfarenheter av nåd, förlåtelse, och ”frälsningsglädje”. Föga förvånande förbyttes kristendomen snart i ett slags nietzscheansk viljekult där individualismen och den egna viljan var ledord. Boye ville inte längre vara ett Guds redskap, utan antog upproret och vägran som paroll. Bildspråket i dikterna blev krigiskt och fullt av svärd och sköldmör. Men trots att hon kallade sig själv ”avfälling” och ”hedning” behöll hon en tro på moral och idealism. Hon rannsakade ständigt sig själv, delvis genom psykoanalytisk kamp, och romanen Kris (som Karl Otto Bonnier inte alls förstod sig på men glatt gav ut eftersom ”det är ju intressant och det är ju alltid roligt då folk kan få någonting att fundera på”) gestaltade de psykologiska och andliga motpolerna i människans (kanske särskilt människan Karin Boyes) liv.

Livet igenom höll Boye fast vid tron ”på livets krafter, på växandet, utvecklingen, den nya färden”. Särskilt intressanta är Svedjedals genomgångar av Boyes litteraturkritiska program (kritiken skulle präglas av ”Asketisk saklighet”), hennes tankar om litteraturens roll och diktens inverkan på människosjälen. Han redovisar även Boyes trassliga utomäktenskapliga förbindelser och all den olycka de förde med sig, men vill gärna presentera dessa vänsterprassel som vuxna och medvetna val. Sådana pikanta detaljer har inte funnits med i tidigare biografier, och nog punkterar de helgonmyten alltid. Men vad ska man som litteraturkritiker göra av den informationen? Den är mest sorglig och sjaskig. Den som intresserar sig för lyrikern och prosaisten Boye får ut mer av Svedjedals läsningar av Kris och Kallocain och hans inlevelsefulla porträtt av nittonhundratalets idéströmningar. Den nya dagen gryr är en helhetsbild av Karin Boye som student, folkskollärare, skribent, författare, profil inom studentvänstern, redaktionsmedlem i Spektrum, översättare (av till exempel Rilke och T S Eliot) och poet. Det är oerhört skickligt och gediget, men det är något med tonen i boken som inte riktigt ger mig ro – en känsla av att Svedjedal valt sin Boye, skrivit fram sin Boye, och gjort det på ett lite överlägset sätt. Och kanske är det alldeles oundvikligt. Det ligger liksom i biografins natur.