Lång näsa

När jag som åttaåring kom till Sverige som flykting läste jag, under resans gång, Carlo Collodis Pinocchio. Det är en bok som samhällsintresserade borde plocka upp och läsa. Att en barnbok från slutet av 1800-talet skulle vara samhällsrelevant kan låta märkligt, men Pinocchio varnar för ett misstag som Sverige fullt ut satsat på: att övergå till progressiv barnuppfostran.

Vi känner alla till Pinocchio, om inte annat från den svenska jultraditionen att Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul. Berättelsen om Pinocchios äventyr, trädockan som vill bli människa och får längre näsa varje gång han ljuger, publicerades ursprungligen 1881–83 och kom ut som Disneyfilm 1940. Walt Disney valde att göra en lättsmält historia, där Pinocchio trots bus är en modig och i grunden snäll pojke. Men den ursprungliga historien är inte lika snällifierad.

Berättelsen handlar om den fattiga dockmakaren Geppetto, som en dag gör en trädocka. Genom ett mirakel börjar dockan leva och Geppetto döper sin träson till Pinocchio, eftersom den är gjord av pinjeträ. Som hjälp att bli en snäll docka får Pinocchio ett samvete i form av en syrsa. Dessutom växer alltså hans näsa varje gång han ljuger. Ett viktigt inslag i boken är att Pinocchio, som plötsligt kommit till världen utan uppfostran, förvisso har gott i sig men saknar en moralisk kärna.

Faktum är att Pinocchios börjar växa redan när Geppetto börjar tälja. Så fort hans fötter har täljts börjar han sparka den godhjärtade dockmakaren. Så fort han har lärt sig gå springer Pinocchio iväg. Han fångas av polisen, som antar att det är ett barn som misshandlats och därför fängslar Geppetto.

Pinocchio går tillbaka till huset för att hitta något att äta. En talande syrsa som har bott i huset under mer än ett århundrade börjar tala med honom. Syrsan representerar också i boken Pinocchios samvete: den varnar för hedonism och olydnad. Som tack blir den ihjälslagen. Pinocchio kastar en hammare på syrsan, som mosar den på väggen. Under natten sover Pinocchio med fötterna på spisen, varpå träfötterna bränns upp. När Geppetto släpps från polisen och kommer hem täljer han nya fötter för dockan. Så fortsätter historien. Budskapet är tydligt: Pinocchio har gott i sig, men eftersom han inte har uppfostrats saknar han en moralisk kompass. Han vill inte läsa i skolan, utan säljer sin skolbok för att få gå på teater.

Till slut blir Pinocchio snäll, men först när han gör en helomvändning. Han börjar lyssna på anden till syrsan – det samvete som han slagit ihjäl. I slutet av boken börjar Pinocchio jobba på en gård för att försörja sin pappa Geppetto som under äventyrens gång har blivit sjuk. Det är när Pinocchio blir en hårt arbetande person, som försörjer sin pappa och dessutom donerar pengar till en god fe, som hans lycka vänder. Pinocchio blir tack vare den goda fen en riktig pojke, vilket han hela tiden önskat. Historien om Pinocchio har ett uppenbart budskap: barn kan inte tillåts växa upp på egen hand, utan måste lyssna på vuxenvärlden, vara ödmjuka och hårt arbetande. Annars blir de en plåga för samhället och sig själva.

Det är ett kontroversiellt budskap i dagens Sverige. Och boken kan ses som motargument till en annan gammal bok, som starkt influerat moderna idéer om barnuppfostran: Émile eller om uppfostran, som filosofen Jean-Jacques Rousseau publicerade 1762. Boken kom att lägga grunden för den progressiva bild av barnuppfostran som idag dominerar stora delar av världen, inte minst länder med progressiva normer som Sverige. Grundbudskapet är att barn föds med ett rent hjärta och en vilja att utforska världen. Därför utvecklas de bäst i frihet, inte genom föräldrarnas uppfostran. Rousseau fick skarp kritik för att själv inte tagit hand om sina påstådda fem barn, som skickades till ett sjukhus för hittebarn där de förmodligen dog. Men det hindrade inte hans idéer att få starkt genomslag.

Skillnaden mellan den människosyn som presenteras i Berättelsen om Pinocchios äventyr och Émile eller om uppfostran är minst sagt stor. De två böckerna, som båda utövat stark påverkan och fortfarande är kända flera generationer efter att de skrevs, representerar två närmast motsatta ståndpunkter. Eller för att sätta det i sammanhanget modern svensk politik, de utgår från olika värdegrund. Vilken värdegrund som är i linje med dagens inställning i Sverige? Ja, det är förstås Rousseaus bild av fri barnuppfostran, som med tiden fått starkt genomslag i samhället, och förändrat hur barn uppfostras hemma och i skolan.

De progressiva idéernas inträde i skolan är ett ämne som jag haft förmånen att lära mig mer om, då jag är i sluttampen av att skriva boken Glädjeparadoxen med Gabriel Heller Sahlgren, en ekonom som riktat in sig på skolfrågor. Ett ämne som vi uppmärksammar är hur den svenska allmänhetens attityder har förändrats genom åren, vilket mäts i den globala kartläggningen World Values Survey.

År 1981 genomfördes den första studien av World Values Survey. Då menade så få som 19 procent att det var viktigt att lära barnen självständighet. År 2011, när samma fråga ställdes igen, hade andelen ökat till 70 procent. Sedan 1981 hade andelen som menade att det var viktigt att lära barnen att bli fantasifulla stigit från 17 till 45 procent. De progressiva idéerna har med tiden fått starkt genomslag.

Förändringarna i attityder när det kommer till barnuppfostran syns också tydligt när vi granskar Sveriges utveckling som utbildningsland. Sverige har en unik historia i utbildningsväsendet, och har gjort en märklig resa från ett skolsystem som till en början närmast helt handlade om disciplin till ett progressivt skolsystem som ser barnen som fria individer vilka man måste vara försiktig med att ställa krav på.

Utbildningstraditionen i Sverige bygger på den lutherska lära som etablerades i landet under 1600-talet. Tidigare hade det räckt med att prästerna kunde läsa Bibeln och – psalmboken, men efter reformationen sågs det som varje familjefars ansvar att lära hushållets medlemmar att själva läsa kyrkans texter. Svenska kyrkan utvecklade ett avancerat system med husförhör, externa examinationer genom vilka församlingsbornas läskunnighet, läsförståelse och bibelkunskaper mättes. Konfirmationsläsning var ett slags examen i det tidiga svenska utbildningsväsendet, en inträdesbiljett till vuxenvärlden. Ett starkt socialt tryck skapades därför på de unga att lära sig läsa.

Det svenska utbildningsystemet var exceptionellt framgångsrikt. Den amerikanska professorn Harvey J Graff, vars arbete om läskunnighetens historia uppmärksammats internationellt, förklarar i boken The Legacies of Literacy. Continuities and Contradictions in Western Culture (1987) att läskunnighetens spridning i Sverige följde ett unikt mönster: allmänheten lärde sig läsa innan Sverige hade blivit ett industrialiserat samhälle, och innan urbaniseringen vuxit fram. Runt 1740-talet var nästan hela den unga svenska befolkningen läskunnig.

Undervisningen som först hade skett i hemmen började övergå till skolor. Redan innan de offentliga skolorna etablerades gick många svenska byar ihop för att finansiera egna skolor. Skolsystemet i det lutherska Sverige baserades på strikt disciplin. Under 1900-talets början och mitt återstod mycket av denna tradition. Men progressiva skolpedagoger verkade hela tiden för att ändra synsättet. Inspirerade av progressiva idéer om barnuppfostran från Rousseau, vilka sedan dess lagt grunden för en progressiv tradition med starka kopplingar till marxistiska idéer, verkade de för att ändra inriktningen på barnuppfostran.

Resultatet är att Sverige har upplevt ett massivt fall i skolans kvalitet. I grannlandet Estland, som fortfarande har en inställning till barnuppfostran som liknar den i tidigare generationer i Sverige, har skolbarnen klart bättre resultat än Sverige. Det kan låta märkligt, eftersom Estland bara spenderar hälften så mycket på varje barns utbildning jämfört med i Sverige, men har sin förklaring i att ett av perspektiven på barnuppfostran helt enkelt är rimligare än den andra. Barn föds inte med en utvecklad moralisk kompass, arbetsmoral och vilja att inhämta kunskap. De behöver läsa sig ödmjukhet och att lyssna till vuxenvärldens råd, precis som Carlo Collodis så pedagogiskt förklarar i Pinocchio. Barn som inte får vägledning riskerar att likt Pinocchio mosa sitt samvete på väggen och hamna i problem.

Nima Sanandaji är teknologie doktor och vd för tankesmedjan ECEPR