Den långa trampen

Mellan 2010 och 2016 var jag Sveriges ambassadör i Peking. På långhelger och semestrar cyklade jag Peking–Hongkong tur och retur, i etapper. Inte rakt ner och upp igen genom Hubei och Hunan utan i en cirkel. Då blir det längre. I öster längs kusten. I väster via Guangxi, Guizhou och Sichuan över bergen ner till Xi’anslätten och så upp igen över Shanxi till Peking.

Det blev ganska precis 10 000 km. Det är inte extremt långt, men inte heller så kort. En fjärdedel av jordens omkrets. Längre än New York-San Francisco, tur och retur.

När valborgsledigheten 2011 nalkades insåg jag att även jag hade semester men glömt att planera vad jag skulle göra med den. Renons på bättre idéer tog jag fram cykeln ur garaget, trampade ut genom ambassadgrinden, sen till höger på Tredje ringvägen, och med en vag tanke att komma till Wutaibergen och där återse Den Strålande Buddhans Tempel där jag övernattat i juli 1982 och vars minne aldrig lämnat mig. Dit kom jag också omsider, och när jag gjort det fortsatte jag vidare ner genom landet och när jag nått Hongkong tyckte jag att det sportsliga var att cykla tillbaka igen, längs en annan rutt.

Så blev av detta infall en föresats som tog sju år att förverkliga. Än en gång bekräftades observationen att det viktigaste är sällan varför man börjar, oftare varför man inte slutar.

Nu när cirkeln fullbordats tycker jag att jag äntligen förstår hur Kina ser ut. Ändå hade jag studerat dess språk och historia seriöst sedan 1972 och jag hade bott i Kina i åtta år innan jag blev cyklist där. Jag hade sett alla sevärdheter många varv med början 1979. På 1980-talet kunde jag delar av tågtidtabellen utantill. 1982 liftade jag till och från Lhasa på lastbilsflak och genom Sinkiang reste jag med buss. På 90-talet körde jag över hela landet i egen bil på då ännu ödsliga motorvägarna. På cykelturen nu intresserade mig allt som låg emellan sevärdheterna. Vardag. Matvanor. Vegetation. Terräng. Ljus. Väder. Dialekter.

Efter cyklingen begriper jag varför provinsgränserna går där de går, för jag har dem i benen. (Kan man förresten i grunden förstå något, annat än med hela kroppen?)

Resterna av Kejserliga kanalen från Peking till Hangzhou har jag följt. Delar av den långa marschen har jag cyklat. Gula floden har jag korsat en gång ner och en gång upp och likadant med Yangtse. Uppifrån Guilins sockertoppsberg har jag sett båtarna som forslar turister långt där nere på Lijiangfloden, leksakssmå.

Pärlflodsdeltat norr om Hongkong har jag genomkorsat, en själlös konurbation, en veritabel motorvägsspaghetti. I Hebei, Shanxi och Henan låg koldammet över allting och i den miljön lever några hundra miljoner människor. I oktober skördas majsen i Nordkina och de knallgula kolvarna som läggs ut till tork på tak och tröskplatser, som strös ut över vägbanan och hängs på husväggarna blir färgexplosioner som bryter lössjordens grå.

Kolgruvor och grustag, aluminiumfabriker och cementfabriker: något hundratal har jag passerat. Affärer som säljer byggnadsmaterial, stål och cement och tegel. ”Gaffeltruckar uthyres.” ”Släp uthyres.” ”Svetsning.” Och så hela denna infrastruktur för lastbilssektorn: matställen, härbärgen, verkstäder, däckreparationer och prostitution.

Resan lärde mig att på riktigt inse att Kina är stort, väldigt stort, och helt olika från provins till provins. Levnadsstandarden skiftar mycket. Det är inte för inte som en av de klassiska frågorna inom sinologin är varför Kina finns och inte brutits upp i olika suveräna stater som Europa. (Mitt svar: att språket skrivits med tecken och inte med ett ljudefterliknande alfabet.) Begreppet ”Kina” skymmer ibland lika mycket som det förklarar.

Jag har lärt mig, verkligen lärt mig, att landet är kuperat. Utom Nordkinesiska slättlandet, Mittslätten runt Xi’an, Norra Yangtse-deltat, Sichuanbäckenet och några till är Kina berg, berg och åter berg. Det finns ingen kustväg längs Sydkinesiska sjön, Taiwansundet och Östkinesiska sjön. De gamla och cykelbara vägarna går inte där, utan en bra bit innanför. Kusten är för brant. Det hade jag inte räknat med.

Jag har med näsa, mun och hud känt att den observerbara miljöförstöringen är sanslös; den ej observerbara antagligen ännu värre. På Nordkinesiska slättlandet fastnar dammet i tänderna. Plastavfallet, efter mångårig luftdans grått snarare än vitt, dansar framför styrstången. I byarna är vattendragen gula-gröna-orangea och flyter grötlångsamt. Markföroreningarna törs jag inte tänka på och tyvärr, verkar det, inte så många andra heller.

Jag har blivit angenämt överraskad över att människorna på landet är så hjälpsamma och glada. Skolbarnen som skrattar och vinkar när de före åtta på morgonen, sex dagar i veckan, går eller cyklar till skolan och mellan tolv och två trampar hem till lunch och sen tillbaka till skolan igen och sen hem i skymningen, pojkarna för sig och flickorna för sig. I Guangdong och Fujian har de likadana träningsoveraller och var och en av dem bär hela klanens förväntningar blytungt på sina axlar.

Jag har förvånats över att det på landsbygden finns så många syskon. Kina har sedan 1979 officiellt en ettbarnspolitik. Den har visserligen alltid haft många undantag, och luckrades upp ordentligt 2013, men ändå. Det vanliga är att man skaffar ett andra barn om det första var en flicka. Vad händer med ett folk där pojkar är små kejsare – ofta riktigt prövande för omgivningen, en rimligt hänsynsfull pojkkrabat hör till undantagen i detta land – samtidigt som de under de första åren står intellektuellt i skuggan av sin äldre syster, som efter broderns födelse får lära sig att hon resten av livet ska stå tillbaka för honom? Om familjen har råd att skicka bara ett barn till högskolan så blir det alltid han och inte hon.

Och så har jag på nära håll bevittnat världshistoriens största migration, den från land till stad.
 Kina har 160 städer större än en miljon. Det finns 20 städer över fem miljoner och 8 städer över tio. Urbaniseringsgraden 1980 var 20 procent. Ännu 2000 var den bara 35 procent. 2011 gick andelen av befolkningen som bor i städer över 50 procent. När detta skrivs har det måttet stigit till 57 procent. 2030 är prognoserna att urbaniseringsgraden kommer att ligga på 70 procent. (Sveriges urbaniseringsgrad är 85 procent.) Ingen förändring i Kina under den tid som jag kan överblicka har haft eller kommer att få större betydelse än den.

Jag går igenom mina foton från cyklingen och ser hur på landet mellangenerationen är frånvarande. Den har rest till städerna för att tjäna pengar. Kvar är barn och gamla. Kina har sextio miljoner ”kvarlämnade barn”, barn som uppfostras av sina far- och morföräldrar och som träffar sina föräldrar bara någon gång om året. De mår inte bra av det. I längden inte samhället heller, kan man misstänka.

Storstäderna ser numera färdigbyggda ut. Även i det avseendet håller Kina på att bli medelålders. Urbaniseringens väldiga kraft sveper istället vidare ner till tredje- och fjärderangsstäderna, och även in i byarna. Därvid sker en omfattande kulturförstörelse. Hur mår ett folk som talar så mycket om sin historia men som river nästan alla fysiska lämningar av den? Jag vet inte, men mina instinkter säger att där finns ett minfält som det återstår att trampa på.

Det är inget fel med städer, tvärtom, och de som bor på landet i hus med kolbrikettseldad kamin och jordgolv och med fönsterrutor av tidningspapper vill förstås flytta till element och wc i lägenheten och varmvatten i kranen, men så mycket av det som byggs nu är så illa gjort och så mycket som rivits kunde ha renoverats istället.

I varje liten stad finns fem splitternya byggnader – insprängda i den gamla bebyggelsen ser de ut som vilsna rymdskepp, var och en med sin landningsplatta av ett torg som ingen beträder, med en överdimensionerad flaggstång på en terrass i vit marmor och med drakmönster – nämligen: partihögkvarteret, polisen, uppbördskontoret, åklagarmyndigheten och tingshuset.

Oftast finns också ett modernt hotell, där det aldrig gick någon nöd på mig.

Där ser jag mot kvällningen i lobbyn hur partikadrerna kör med servitriserna, röker, spottar (på landsbygden gör man det på golvet) och dricker mer än som är bra för dem.

Alla fastighetsprojekt är ”ekologiska”. På deras reklampelare härskar det idealiserat västerländska: utländska modeller som står intill grekiska karyatider och med vagt europeisk bebyggelse bakom sig, hon i aftonklänning och han i smoking. Arkitekturens betecknande vilsenhet: Vad är en modern, kinesisk byggnadsstil?

Det är dålig kvalitet på nästan allt nytt jag ser, och bor i. Kina kommer snart att behöva ett post-miljonprogram. Hela städer kommer att rivas för att folk inte vill bo där, i takt med att bättre alternativ byggs, och för att befolkningen snart minskar (den beräknas toppa på 1,46 miljarder redan om femton år). Miljövänlig rivningsteknik kommer att bli en storbransch i Kina.

Efter tiotusen kilometer är jag en oreserverad beundrare av Kinas bönder vorden. Alltid redo att avbryta det de håller på med för att hjälpa mig med mina små cyklistbekymmer. Starka personligheter med självrespekten kvar, underligt nog med tanke på allt de utsatts för.

Jag är också tacksam över att jag inte är en av dem. På sommarhalvåret när det mesta av jordbruksarbetet ska ske är det vansinnigt varmt över nästan hela Kina, inte bara i de södra provinserna. Minst 30 grader, ofta 35 eller 40, och hög luftfuktighet. Att sätta risplantor kräver böjd rygg i timtal. Alla arbetar, småbarnen klänger runt mamma, eller sitter i en korg på hennes rygg. Från fyra-femårsåldern sätts även barnen in i arbetet. I gryningen ser jag bönderna vandra ut till fälten, med redskapen på ryggen. Och i skymningen tillbaka igen. Arbetsdagen börjar innan den börjar och den är inte över när den är över.

Skillnaden i standard mellan stad och land är fortfarande stor.

I augusti kommer resultaten från riksproven för gymnasiet. Det märker även cyklisten. Skolor vars elever klarat sig bra prisas med plakat och banderoller. ”Gratulationer till Wangdi Mellanskola som för nionde året i rad fått första priset i Guangdong för bästa studieresultat!” Lärare bjuds på festmåltid av tacksamma elever och ännu tacksammare föräldrar: reklam för denna verksamhet är vanlig på hotellen vid denna tid.

Cyklande i gryningen genom en trist förort i Fujian 2013 ser jag en röd flagga nedanför ett fönster på ett av höghusen: ”Gratulera Wang Quanxin som erövrade första platsen i Fujian i provet för naturvetenskap!”

Flit och förkovringsvilja, framåtanda och storslagen optimism, ibland mot bättre vetande. Se där några av den kinesiska civilisationens mest tilldragande egenskaper.

• Hur hittar man? Jag hade en kinesisk kart-app i mobilen (Baidu). I övrigt tittade jag på vägskyltarna och höll reda på milstenarna. Riksvägar, provinsvägar och häradsvägar har markeringar för varje hundra meter och överst på varje kilometermarkering påminns man om vägnumret så då vet man att man fortfarande är på rätt spår. De första åren hade jag bara papperskartor och de var som bäst i skala 1:500 000. Bisarrt, men det gick också.

Men alla kartor över Kina saknar höjdlinjer, en rätt fatal brist för en cyklist. Uppgifterna om altitud är hemliga.

• Lexikon hade jag i mobiltelefonen och därmed blev packningen 1,5 kg lättare jämfört med de första cyklingsåren.

• Nej, jag planerade aldrig mina resor, bortsett från en vag tanke att jag skulle söderut och sen upp igen. Bokade aldrig logi. Det finns så många hotell och rum för resande i Kina att man alltid hittar en säng att sova i. En del hotell tar inte emot utlänningar; men de flesta gör det. Enklare boende, små kyffen med cementgolv ovanför en speceriaffär, har egentligen inte rätt att ge utlänningar nattkvarter men vet inte om det själva och ringer inte polisen och frågar.

• På landsbygden undrade bönderna var jag kom ifrån, hur gammal jag var, och vad jag gjorde och hur det kunde komma sig att jag cyklade ensam, för i Kina reser man aldrig ensam. Därefter gick genomsnittsbonden över till att fråga om det han verkligen ville veta, nämligen var cykeln var gjord och hur mycket den kostade. Förvånansvärt många hade hört talas om Sverige, kunde skilja det från Schweiz och brukade tillägga att var inte Sverige ”en välfärdsstat” och när jag bekräftade det blev kommentaren ”ja, mycket bättre än hos oss” och då bytte jag ämne.

Samtalen var ibland intetsägande men alltid en angenäm kontrast till åttiotalet då det som långnäsa inte gick att röra sig på landsbygden eller i andrarangsstäder utan att omges av hundratals personer. Då var jag en zoologisk företeelse och en upploppsrisk.

På riktiga landsbygden blev det ingen reaktion alls på att jag talar kinesiska; det gör ju alla människor.

• Vad är det sämsta med en långcykling i Kina? Mitt svar är ”långa tunnlar”. De är trånga och mörka och med oförutsägbar vägbeläggning som man inte ser. Till höger har man en hög trottoarkant och kommer man för nära den med pedalen vurpar man. Så man håller ut till vänster och riskerar därmed att bli påkörd av omkörande trafik. Mötande fordon bländar. Oväsendet är oerhört, avgaserna kväljande.

Näst värst är motvind: den får en att känna sig makt- och hjälplös, cykellivet en enda utstuderad elakhet, makterna är uppenbarligen ute efter just dig. Därnäst på icke gilla-listan kommer branta uppförslut. Sist kommer regn, som inte är så farligt som man kanske tror. Det är bara att trä på sig regnskyddet och förlika sig med tanken att ben och fötter inte går att skydda och att det blir svårt att se genom glasögonen.

Men dammet blir lera och hamnar i kugghjulen och då hoppar kedjan till sist, så det blir tidsstjälande materialvård efter ankomst. Och inga cykelväskor har jag hittills hittat som inte blir blöta från insidan, sidan mot hjulen.

Man har alltid ont någonstans, men det var en lättnad att sysselsättas av 
det, snarare än av hjärnans egenheter och echaufferade infall. Som ambassadör var mina dagar och kvällar inrutade och flödet av människor och måsteläsning upphörde aldrig. Cyklingen gav mig tid att reflektera. Även besvärliga personalfrågor och en och annan gåtfull idé från sittande regering fick efter några timmars trampande sina rätta proportioner.

• Vad tänker man på medan timmarna går? Jag tänkte på vägbanan så att jag inte kraschade.

I bergen tar kroppen över helt: den egna andningen, flåsandet, hjärtat som bultar, insekterna, svetten som droppar ner på cykeldatorn och gör den svårläst. Då kan man känna sig ensam och rädd men alla berg tar slut fast man inte vet var eller när. Ibland vet man inte ens efteråt var de tog slut.

• Trafiken är tämligen livsfarlig. Lastbilarnas basso continuo ekade i min hjärna länge efter varje cykling. Framaxelns smäll i ojämnheterna, och sen dubbelsmällen från boggien. Signalhornens vrål går in i solarplexus.

• Det som mest behövs är tålamod och förtröstan. Till sist blir varje tio meter hundra meter och varje hundra meter en kilometer och efter några timmar blir det svenska mil av alltihopa.

Man behöver inte vara i form när man börjar cykla, man blir det.