Beduinpojkarnas fantastiska fynd

I Juda ökens karga landskap samlades de under det första århundradet enligt vår tideräkning för att ägna sig åt de utvaldas gemenskap. De gick klädda i vitt och levde enligt rörelsens strikta principer, som in i minsta detalj reglerade medlemmarnas dagliga rutiner. Den som bröt mot gemenskapens regler straffades. Den som uttryckte sig dåraktigt, skrattade enfaldigt, avbröt andras tal eller lät sin lem skymta fram ur kläderna riskerade att under vissa tider förvisas från gemenskapen.

För att bevara sin andliga renhet badade medlemmarna flera gånger om dagen. Regn i Jerusalem fyllde upp flodbäddarna i Juda berg, som ledde vattnet två mil genom en höjdskillnad på 1 200 meter ner till gemenskapens läger. Där samlades vattnet upp i ett avancerat system som förde det vidare till både cisterner för dricksvatten och små bassänger där ljusets söner kunde rena sig.

Tankar kring den yttersta tiden upptog stora delar av gemenskapens vakna tillstånd. De såg sig som en utvald grupp, de var ljusets söner som i den sista striden skull drabba samman med de onda krafterna, mörkrets söner.

De åt sina måltider tillsammans och formulerade regler och tankar i skrift. Hudar förbereddes och färg producerades. Ingen tid fick gå till spillo. När mörkret lade sig över öknen och den torra ökenhettan försvann satt de kvar i ljuset av oljelampor. Böjda över pergamentstycken skrev de varsamt ner regler för gemenskapen, tankar kring den yttersta tiden, poesi och bibeltexter. När de skrivit färdigt rullade de ihop texterna som förvarades i lerkrukor.

Den detaljerade bilden av hur människorna i gemenskapen levde sin vardag kommer från de texter som blev ett av 1900-talets viktigaste arkeologiska fynd och som kom att samlas under namnet ”Dödahavsrullarna”. Tack vare att de togs om hand av en noggrann och produktiv forskargrupp är det möjligt att veta i detalj hur de människor i Juda öken som kallades för esséer levde sin vardag, upplevde sin omvärld, såg på den yttersta tiden och relationen till Gud.

För några sedan utkom boken Dödahavsrullarna. Innehåll, bakgrund och betydelse (2011). Nu har det också för första gången blivit möjligt att läsa originalskrifterna på svenska i Dödahavsrullarna. I svensk översättning (Bibelakademiförlaget, 2017). I inledningen ger bokens redaktör Mikael Winninge en detaljerad introduktion till texterna. Han påpekar att de ger en unik inblick i judiskt religiöst och politiskt liv vid tiden strax före kristendomens framväxt. Han resonerar också om svårigheterna med att översätta så gamla texter och understryker att stilen i Bibel 2000 har varit vägledande.

Winninge definierar tre kategorier av texter som hittades i Juda öken. Den första är handskrifter från den hebreiska bibeln, som naturligtvis är av stor betydelse för forskningen kring den hebreiska bibelns texthistoria. Den andra är skrifter som hamnade vid sidan av den kanoniserade bibeln. Den sista kategorin är den så kallade sektlitteraturen, vilket också är den som presenteras i boken. Genom dessa texter framträder en judisk grupp som kan anses vara extrem – både på grund av de hårda regler som medlemmarna förväntades följa och genom den strikt dualistiska synen på världen. Texterna är dessutom präglade av en apokalyptisk världsbild med tydliga föreställningar om ett nära slut på den jordiska tillvaron. Den sista striden förbereds noggrant. Detaljerat beskrivs hur de olika styrkorna ska fördelas, attackera fienden och genom trumpetstötar kommunicera med varandra.

En av de stora förtjänsterna med denna utgåva är att den också presenterar antika källor om esséerna. Den judiska filosofen Filon (ca 20 f v t–50 e v t) var verksam i Alexandria och tog upp dem i några av sina texter. De skildras också i den romerske författaren Plinius den äldres skildring över Judeen och den judiske historieskrivaren Josefus verk. Det är en fördel att dessa antika källor ligger i slutet av boken. Det ger läsaren möjligheten att först bilda sig en egen uppfattning om hur de säregna esséerna tänkte – och sedan ta del av hur de upplevdes av andra. Josefus betraktade dem med respekt och förvåning. Han påpekar att det visserligen är en judisk sekt men att medlemmarna ”visar större kärlek till varandra än de andra. De vänder sig bort från njutning såsom något ont och betraktar självbehärskning […] som en dygd.”

Historierna om hur dessa texter hittades och så småningom hamnade på Israels museum i Jerusalem är oändliga. Men vad de flesta numera är överens om är att det började med att några beduinpojkar under vintern 1946–47 hittade krukor och texter. De bestämde sig för att sälja dem till en antikvitetshandlare i Betlehem. Denne kontaktade genast en av de syrisk-ortodoxa ledarna, metropoliten i Jerusalem, som förstod värdet av det han såg och genast köpte fyra av rullarna. Vad som skulle göras med texterna eller hur de skulle säljas vidare visade sig dock inte vara ett lika enkelt beslut.

Den 29 november 1947 röstade FN för att dela det brittiska mandatet i Palestina mellan den judiska och den arabiska befolkningen i området. Qumran, platsen där texterna och krukorna hittades, hamnade efter krig och vapenvila i Jordanien. Under tiden tävlade arkeologer och beduiner med varandra i Juda öken för att hitta fler texter. Det ledde så småningom till upptäckten av en stor mängd texter och en ivrig handel världen över med förfalskade dokument. Men den politiska utvecklingen gjorde att det blev oklart vilket land som kunde göra anspråk på texterna, vilket fortfarande med jämna mellanrum leder till diplomatiska konflikter.

År 1954 försökte metropoliten sälja sina texter genom en annons i Wall Street Journal under rubriken ”The Four Dead Sea Scrolls”. Israeliska forskare, som var oroade över att metropoliten inte skulle vilja handla med dem, anlitade en bulvan som köpte texterna. Nu kan alla se dem i en speciell byggnad kallad för ”Bokens helgedom”, som anknyter till Israels museum i Jerusalem.

Publiceringen och hanteringen av texterna har också kantats av akademiska skandaler. Fragment från cirka 800 handskrifter innebar i praktiken ett pussel bestående av tiotusentals bitar. Jordanien anlitade en grupp forskare som satt i östra Jerusalem och försökte ta sig igenom det. Texter som hanterades klumpigt förstördes av solljus. Judiska eller israeliska forskare förbjöds att befatta sig med dem. Men efter 1967 förändrades villkoren då östra Jerusalem, där forskningen hade bedrivits, hamnade under israelisk kontroll. Under 1990-talet fick den israeliska forskaren Emanuel Tov huvudansvaret för utgivningen av texterna. Sedan dess har volymer med översättningar publicerats med jämna mellanrum.

Texterna visar på en judisk religiös mångfald under tiden före templets förstörelse 70 e v t, som samtidigt är den miljö där kristendomen formas. För teologer, bibelforskare och religionsvetare är naturligtvis texterna en fantastisk tillgång. Men också för den som rent allmänt intresserar sig för historia och finner det fascinerande att kunna följa texter och tankar genom 2 000 år.