Kulturkrockar i Sofia

På 1950-talet skrev Jan Myrdal en bok som han först tänkte kalla Kulturers korsväg men sedan ändrade han till det snärtiga Resa i Afghanistan. Jag påminner mig den första titeln när jag promenerar i Bulgariens huvudstad Sofia. Som namn på ett verk om denna stad och detta land kunde inget passa bättre. Här har kulturer gång på gång krockat, gått under och återuppstått.

Bulgarien är väl mest känt som perifert leverantörsland av kommunistiska paraplymördare, romska tiggare och billiga sol- och skidsemestrar. På plats i denna sydostliga europeiska utpost blir jag medveten om att det i själva verket är ett land som under en stor del av sin historia legat i världens mitt. Promenerande uppför Bulevard Todor Alexsandrov ser jag framför mig tre byggnadskomplex i typisk Stalinklassicistisk stil, minnande om det näst senaste, och mest kortlivade av de många imperier och kulturer som präglat detta land och denna stad.

Sovjetepoken varade 45 år, från andra världskrigets slut till Berlinmurens fall. Nu ingår Bulgarien i västvärldens ekonomiska, militära och kulturella sfär. Landet är medlem i både Nato och EU. Men spåren av de tidigare sfärerna är tydliga och spelar roll.

Jag når fram till ploshad Sveta Nedeliya, en staketinhägnad trafikled utan övergångställen. Jag ser mig om efter en lämplig undergång men finner att snabbaste sättet att komma över är att svinga benen över inhägnaden, trotsa trafiken och klättra över staketet på andra sidan.

Där, nedanför mig, på en nivå några meter under gatuplanet, upptäcker jag ett område med arkeologiska lämningar. Ett anslag upplyser om att det är rester av den gamla romerska staden Sernica. Ruinerna har tidsbestämts till 300–500-talet e Kr. Vissa delar är ännu äldre.

Lämningarna upptäcktes i samband med bygget av den tunnelbanestation som nu finns där i underjorden. Får mig att tänka på Federico Fellinis Roma. Utgrävningarna pågick 2010–12. Sernica blev också t-banestationens namn. Bortom utgrävningsplatsen avtecknar sig en moské med bysantinska kupoler och en turkisk minaret, skvallrande om några av de herrar och kulturer som härskat över Bulgarien sedan det romerska Sernica byggdes.

Jag vandrar bland ruinerna av villor, stensatta gator, badrum med vattenledningar i bly, termer och sanitetsanläggningar med avloppssystem. Sernicas invånare kunde sålunda bajsa på spoltoa och vaska sig med rinnande vatten redan vid en tid då Nordens invånare ännu hukade i naturen och städade rumpan med pinnar och löv. De restaurerade och konserverade romerska lämningarna är snyggt och pedagogiskt presenterade. Förmodligen med ekonomiskt bidrag från Bulgariens nuvarande herrar i Bryssel.

Jag fortsätter vandringen förbi det Stalinklassicistiska presidentpalatset österut på Tsar Osvoboditels boulevard. Den ryska epoken i Bulgarien var inte bara sovjetisk. Innan dess fanns en tsarrysk tid, manifesterad i namnet på den gata jag vandrar utefter. Tsar Osvoboditel betyder ”Befrielse-tsaren” och syftar på tsar Alexander II som med sin krigsmakt jagade bort osmanerna från Bulgarien i rysk-turkiska kriget 1877–78.

Som tack restes en monumental ryttarstaty till Alexanders ära. Den står mittemot Nationalförsamlingens vita byggnad. Det är den 5 mars när jag passerar. Runt fundamentet ligger blommor och kransar, ditlagda två dagar tidigare, till minne av den 3 mars 1878 då fredstraktatet skrevs på och Bulgarien kunde kasta av sig ”det turkiska oket”.

Bulgarerna glömmer inte vem de har att tacka för befrielsen. De flesta hyser större förtroende för Ryssland än för EU och Nato, trots 45 års sovjetkommunistiskt förtryck, enligt en opinionsundersökning från 2016. Men det officiella Bulgarien står bakom EU:s kritik och sanktioner mot annekteringen av Krim och kriget i östra Ukraina.

Några dagar före min promenad i Sofia träffade jag Bulgariens president 2012–17, Rosen Plevneliev; en liberal och västorienterad expolitiker, som kallar tillståndet i världen för en kall fred och varnar för en rysk strävan att splittra EU genom att destabilisera Balkan, Europas ”soft underbelly” för att tala med Churchill. Plevnelievs efterträdare Rumen Radev är ryssvänligare men makten ligger hos regeringen och premiäminister Bojko Borisov fortsätter att hålla Moskva på armslängds avstånd.

Strax norr om tsarmonumentet ligger Sofias mest iögonfallande landmärke, Alexander Nevskij-katedralen med sina gyllene kupoler och ärggröna koppartak, en av världens största ortodoxa helgedomar. Den byggdes för att hedra de, ryska, finska, bulgariska och andra soldater, som stupade i kriget mot turkarna, och minner därmed, även den, om Bulgariens ryska tacksamhetsskuld. Arkitektoniskt och konfessionellt däremot, exponerar katedralen Bulgariens långa bysantinska och ortodoxt kristna förflutna.

Traker kallade grekerna de stammar som befolkade Bulgarien för 2 700 år sedan. De var enligt Herodotos långa, blonda och blodtörstiga tölpar. I konsekvens med folkslagets namn fick området heta Trakien. På 500-talet f Kr erövrades Trakien av perserkungen Darius den store.

De trakiska stammarna återtog senare makten och bildade ett eget rike, kallat Odrysiska kungariket. Men på 400-talet f Kr började grekerna kolonisera Trakien och importera slaver därifrån och på 300-talet f Kr erövrades landet av Filip II av Makedonien som följdes av sonen Alexander den store. Efter hans död kapade en av Alexanders generaler området och gjorde det till sitt eget lilla kungadöme.

Senare trängde en armé av kelter in norrifrån och skapade ett keltiskt rike i området. Det överlevde till 212 f Kr då traker på nytt tog kontroll och behöll det i knappt 200 år till år 15 f Kr då Roms legioner vällde in. När romarriket sprack i två år 95 hamnade Trakien i den östra, bysantiska och ortodoxkristna delen.

Ett par hundra år senare bredde ett nytt folkslag, som vandrat in från nordost, ut sig i trakten. De lyckades även norpa åt sig en bit bysantinsk mark som införlivades med deras eget kungadöme, som omfattade stora delar av dagens Bulgarien, Grekland, Serbien, Rumänien, Ungern, Moldavien och Ukraina.

De kallades bulgarer och det rike de skapade benämns Det första Bulgariska Kungariket. Bulgarerna var i ursprunget sannolikt ett nomadiserande turkfolk från Centralasien eller Mongoliet som migrerat västerut över stäpperna norr om Kaspiska och Svarta havet. På Balkan blandade de sig med traker och slaver. Dagens bulgariska är ett slaviskt språk med minimala inslag av den numera avsomnade trakiskan samt turkiska.

Bysantiner och bulgarer stångades med varandra i bortåt 400 år innan Bysans 1015 erövrade det bulgariska imperiet. Kejsaren Basileios II i Konstantinopel fick titeln ”Bulgardödaren” sedan han låtit sticka ut ögonen på 14 000 krigsfångar.

Knappt 200 år senare, 1185, lyckades bulgarerna kasta ut de av korståg försvagade bysantinerna. Bulgarernas nya styre varade också i 200 år. 1396, dök bulgarernas turkiska bryllingar osmanerna upp med härar och koraner och lade det bulgariska riket under sig för de kommande 500 åren, till dess alltså tsar Alexander II, på allmän europeisk begäran befriade dem och åter gjorde Bulgarien till ett autonomt kungadöme, under ryskt beskydd.

Under promenaden utmed Befriartsarens boulevard passerar jag kungapalatset. Det är gult och modest och har inte hyst en kung sedan 1946. Nu tjänar det som konstmuseum. Bulgariens monarki kan inte bara tacka Ryssland för sin återuppståndelse utan också för sitt avskaffande. I en tvivelaktig folkomröstning om monarkin 1946, under Röda arméns överinseende blev röstetalet för övergång till republik betryggande 93 procent. Den då nioårige kung Simeon II tvingades i exil och Bulgarien blev en folkdemokrati av sovjetryskt satellitsnitt.

Men 50 år senare, 1996, efter en karriär som affärsman i Spaningen, återvände kungen, bildade ett parti och blev 2001 på nytt landets främste politiske beslutsfattare, fast nu i rollen som demokratiskt vald regeringschef. Det förblev han i fyra år. Han fortsatte sin politiska karriär i ytterligare fyra år på en mer undanskymd post innan han lämnade politiken 2009.

Simeon av Sachsen-Coburg och Gotha är världens ende nu levande exmonark som lyckats modernisera sig till demokratiskt vald regeringschef. Bara prins Sihanouk i Kambodja har lyckats med samma bravad men han är död. Exkung och expremiärminister Simeon II fyller 81 i år och hans land är förankrat i den västliga kultur- och affärskrets där han själv verkat under större delen av sitt liv.

Kommer detta att vara lika länge som Bulgarien var en del av Osmanska imperiet eller blir den västliga epoken till och med kortvarigare än den sovjetryska och vad kommer i så fall istället i Balkans föränderliga värld? Ryssland, Turkiet, Kina? Det ger sig.