Mot strömmen

Tio kvinnor – författare, filosofer, journalister – med skiftande politiska uppfattningar, växlande ämnesområden och positioner inom den amerikanska intelligentian porträtteras i en snillrik lapptäcksform av författaren Michelle Dean. Samtliga huvudpersoner är intressanta i sig, och som fenomen. Michelle Dean vet att måla med precisa penseldrag och lyckas få till skarpa konturer, fördjupande perspektiv och distinkta lager trots begränsat utrymme. Ändå är jag misstrogen, åtminstone inledningsvis.

Förordet framhåller att bokens huvudpersoner alla verkar i en oppositionell anda. Det rör sig om frisinnade själar som inte vill tillhöra några kotterier. Samtliga har upplevt erkännande och avvisande, framgångar har avlöst motgångar och tvärtom. Ingen av Dorothy Parker, Rebecca West, Hannah Arendt, Mary McCarthy, Susan Sontag, Pauline Kael, Joan Didion, Nora Ephron, Renata Adler eller Janet Malcolm, hade heller särskilt mycket till övers för idén om ett systerskap, kvinnors speciella villkor eller feministisk kamp, påpekar Dean. Trots detta görs det i bokens inledning sak av att de har banat väg för andra kvinnor som vill gå mot strömmen. Deras välförtjänta plats på parnassen tycks Dean vilja könsbetinga – trots deras relativa ointresse för just kön. Men är det främst kvinnor som läser och studerar Hannah Arendt? Nej. Har Susan Sontag eller Joan Didion lidit brist på uppmärksamhet därför att de är kvinnor? Nej, verkligen inte. Det är framförallt genom könets representation som de har varit förgrundsgestalter, uppfattar jag att Dean menar, men den slutsatsen blir vansklig om kvinnor som läser Sharp snarare relaterar till författarnas ”icke-feminism” än till Deans ställningstagande. Förordet hade gärna fått flyttas bakåt i boken och bli ett personligt slutord istället, för läsningen färgas initialt av en däst samtidsfeministisk blick som ständigt motsägs i de intressanta och välskrivna kapitel som följer.

Michelle Deans första kapitel om Dorothy Parker tillhör bokens bästa. Fantasirika detaljer förgyller ett journalistiskt hantverk som präglas av skarpsinnigt självförtroende. Dean är skicklig på att skjuta in egna påpekanden utan att förlora riktningen: i anslutning till en beskrivning av Parkers talang görs exempelvis en sofistikerad utvikning kring frågan om huruvida talang kan vara slumpmässig. Parkers satir framträder dels genom beskrivningar, dels genom citat, men Dean förstärker också satirens funktion genom att skriva allmänt om satir och humor – företeelser som är beroende av konsensus, tajmning, godkännande. På så vis kommer vi nära Parkers personlighet och hennes miljö, men också Deans metod. Som läsare lär man sig genom de första porträtten att boken vidgar och förskjuter tidsaxeln enligt en bohemisk kronologi som inte värjer för stilenliga djupdykningar och utforskande extramaterial.

Hela bokens upplägg präglas av amerikanskt kurage. Utifrån antaganden om sina huvudpersoners uppsåt spekulerar Dean kring relationer och yrkesmässigt utfall. Ibland fungerar det litet sämre och blir smått repetitivt, särskilt mot slutet är det som att avsnittens struktur tar ut sin rätt, men oftast gissas det förvånansvärt intresseväckande. Mixen av personer är rätt djärv. Den kognitiva vinningen i Deans bok är att hon visar hur de här kvinnorna i flera fall påverkade varandra. En historisk period blir genom hennes försorg en amerikansk berättelse om film, kritik, poesi och, inte minst, tidningar och tidskrifter. Michelle Dean reflekterar inte själv över magasinens lockelse och funktion; observationen är måhända typiskt svensk, men man kan inte annat än avundas USA alla dessa oerhört betydelsefulla tidskrifter. Från 1900-talet och framåt utgör de en gedigen och kreativ konstant i den offentliga debatten. Vogue, Harper’sBazaar, Vanity Fair, Esquire, The New Yorker, Atlantic Monthly, The Nation, The New Republic, alla olika dagstidningar (och till och med Mademoiselle) blir plattformar för drivna, egensinniga och begåvade kvinnliga skribenter, Dorothy Parker skriver för Vogue 1916 och den sista artikel som nämns är Janet Malcolms ”A Girl of the Zeitgeist” som utkommer i The New Yorker 1986. Att det finns publiceringsmöjligheter och en sund konkurrens mellan olika tidningar innebär åsiktsmångfald och fler tillfällen att lansera nya röster. Kvinnorna i Sharp har i sina respektive karriärer modiga redaktörer och tidningsägare att tacka för både ifrågasättanden och lysande utsikter.

Ett smart drag i Sharp är att huvudfokus inte ligger på det intellektuella innehållet, utan på hur tankegångarna, och tillvägagångssätten för att föra fram dessa, bryter med sin tid, eller med det förväntade. Det innebär exempelvis att Hannah Arendts personliga och teoretiska kontext vid tiden för genombrottet är centrerad. Komponenter hos Arendts filosofi diskuteras, men det är tillskottet till det samtal och den kulturella tid i vilken hon verkar som är det huvudsakliga ärendet för Dean. Susan Sontag presenteras på ett liknande sätt. Vi möter ingen närläsning av Sontags essäer, utan snarare en diskussion om det banbrytande i hennes sätt att bland annat dissekera metaforer och hennes vilja att göra film.

På ett ställe skriver Dean om Mary McCarthy att den senares insikter om mänskligheten blir utgångspunkten för hennes politiska analys, och på flera vis symboliserar en sådan tankefigur premisserna för samtliga kvinnor som porträtteras i Sharp.

Den del som fungerar sämst – men som fortfarande är mycket läsvärd, framförallt för att Dean så skickligt frilägger det glamourösa som en psykologisk tillgång – är den som handlar om Joan Didion. Men det är som om Dean här tappar styrfarten och får svårare att hitta ett angreppssätt som överraskar. Didions egna redogörelser, inte minst i den globala succén Ett år av magiskt tänkande, kring sitt liv och sina erfarenheter, medför att Dean behöver söka på andra ställen för att kontextualisera och beskriva. Det finns helt enkelt mindre okänt stoff att ge liv åt. Det går inte att bortse ifrån att Deans nyfikenhet på Didion, så uppfattar jag det, är av en mer pliktskyldig natur än den hon ger uttryck för när hon närmar sig övriga.

Kanske är Didions framgångar i närtid en del av problemet, att hennes texter har nått en internationell publik på ett sätt som varken Pauline Kaels eller Renata Adlers har gjort. Den i positiv mening respektlösa blandningen av olika sorters material – såväl skvaller som vetenskapliga artiklar – framstår som gedigen och pålitlig.

Vad som också är tilltalande och berömvärt är att det här är en bok som kan läsas i ett sträck, men som också fungerar litet mer encyklopediskt. Den dag då man vill påminna sig om vad Nora Ephron åstadkom förutom de romantiska komedierna När Harry mötte Sally eller Sömnlös i Seattle fungerar Michelle Deans kapitel om den stridbara och emellanåt förbittrade Ephron utmärkt. Boken ger läsaren ett tillfälle att sluka en hel epok med självständigt tänkande kvinnor. Tidsandan och samhällsutvecklingen, som boken fångar så skickligt, berättar också något om kvinnans villkor och friheter. Det outsagda är ibland den feministiska insikten.