Kejserliga fantomsmärtor

Den 16 juli 2011 i Wien. Hundratusentals människor kantar gatorna för ett sista farväl av den nyligen avlidne Otto von Habsburg, Österrike-Ungerns och det habsburgska imperiets siste kronprins, född 1912. Det är en kejserlig uppvisning i utstyrslar, uniformer och habsburgskt gulsvarta fanor, standar och vimplar som vajar i sommarvinden, och jag låter mig på en gång villigt och motsträvigt svepas med i de gravitetiska högtidligheterna. Pampig mässa i Stefansdomen, förstås, följd av en begravningsmarsch genom stadens centrala delar och bisättning i Kapuzinerkyrkans kejsarkrypta, där habsburgska härskare med familjer enligt strikta liturgiska ceremonier har begravts sedan 1600-talet. Scenerna skulle kunna utgöra stoff till ett tjog nya häcklande verk av landets mest bemärkta – en sådan som kackar i eget bo – dramatikern och romanförfattaren Thomas Bernhard. Och visst vore det enkelt att avfärda spektaklet som teater, i synnerhet som kejsardömet vid denna tidpunkt hade varit dött och begravet i 93 år.

Men medan ”teater” för somliga är synonymt med något falskt och låtsat, innebär just själva teatraliteten och iscensättandet för wienaren snarare en livshållning, ett bejakande av kulisser och illusionernas magi: i det här rummet är fiktionen minst lika sann som verkligheten utanför portarna. Ta bort denna inlevelse – själva grädden på sachertårtan! – och man avlägsnar en inte obetydlig del av wienarnas hållning till sig själva, sin stad, sin historia och identitet. Då spelar det mindre roll att Otto von Habsburg, som alltså var blott sex år gammal när imperiet upphörde att existera 1918, aldrig innehade några officiella uppdrag för sitt fädernesland eller ens var bosatt där. Nej, de pompösa ceremonierna den här sommardagen handlade om symboler och känslor, om traditioner och en närmast freudianskt färgad längtan tillbaka till rikets glansdagar. Detsamma gäller för andra sakrosankta kulturtraditioner i staden, såsom den årliga nyårskonserten i praktfulla Musikvereins konsertsal eller de hundratals traditionsrika vinterbalerna i kejsarromantisk stil som än idag minutiöst exekveras i det forna furstliga residenset Hofburgs guldkantade festsalar.

Fantomsmärtorna efter det habsburgska imperiets sista halvsekel – kärt barn har många namn: Österrike-Ungern, Dubbelmonarkin, Donaumonarkin – och för all del efter huset Habsburgs 650 år vid makten i landet är möjligen inte så märkliga med tanke på det väldiga tidsspannet och på att Habsburg som begrepp och fenomen därför kan liknas vid ett kulturellt arvsanlag. Wien har alltså sett många kejsare födas och dö, och när Frans Josef I efter närmare 70 års styre gav upp andan mitt under brinnande världskrig skakade imperiet i sina grundvalar och dess dagar var räknade. Den allra sista monarken – Karl I, Otto von Habsburgs far – kunde mer eller mindre bara bevittna hur kejsardömet, i likhet med det ryska tsarväldet, Hohenzollernas Preussen och det Wittelsbacherska kungariket Bayern, vittrade sönder. Från en dag till en annan förvandlades Österrike från ett vidsträckt centraleuropeiskt kejsarvälde med drygt 50 miljoner invånare till en obetydlig och hopklämd alprepublik med en befolkning på ynka sex miljoner. Inte att undra på att de forna undersåtarna i det rike som den briljante satirikern Karl Kraus kallade ”ett experimentfält för världens undergång” flackade förvirrat med blicken.

Men de trogna medborgarna i Wien dväljs alltså än idag under stadens ärestoder och nu åter förgyllda kupoler. Visserligen gick imperiet under – där får österrikarna säga vad de vill – men dess oantastliga rangtecken står som sagt ännu fastkilade i den wienska folksjälen och urgrunden. Som besökare kan man alltid roa sig med att vandra runt och beskåda de många exemplen på sofistikerad symbolik i stadsbilden: som exempelvis att den prominenta nationalscenen Burgtheater, efter att bokstavligen ha varit en integrerad del av Hofburg, fick flytta några hundra meter norrut, till en egen scenplats med de borgerliga emblemen Universitet, Rådhus och Parlament på första parkett tvärs över paradgatan Ringstrasse. Man bör heller inte försitta chansen att beskåda högvaktens processioner på Hofburgs borggård vid statsbesök. Denna Ehrenwache skiljer sig inte så värst mycket från högvakterna vid Stockholms slott eller Buckingham Palace, men med det inte helt betydelselösa tillägget att den siste kejsaren alltså lämnade bygget för 100 år sedan.

Österrike som en nekrokrati? Nej, inte alls, snarare alltså en republik med fäbless för festivitas och bländverk. I allt detta måste vi förstås medge för oss själva att Wien, denna förtjusande gräddbakelse an derschönenblauen Donau, är en högst modern stad och har varit så alltsedan Statar-Sveriges dagar, och som just vid den tiden hörde till de mest omvälvande och i konstnärligt och intellektuellt hänseende mest radikala metropolerna i Europa.

Nej, vad hade i slutändan ett dammigt gammalt kejsarrike, denna anakronistiskt uppstyltade statskonstruktion, att sätta emot de modernitetens krafter som släpptes lösa kring förra sekelskiftet? Många statsvetare, sociologer och historiker har retoriskt och efterklokt frågat sig detta. Imperiets fall var dock inte så mycket en följd av några ”nya tider” i socialt/kulturellt hänseende (något som tvärtom aktivt hade manats fram som en integrerad del av imperiets styre), utan mer en konsekvens av den politiska nationalismens då rådande strömningar runtom i Europa. Så lyder, förenklat, svaret på denna fråga i historikern Pieter M Judsons formidabla, heltäckande och rikt nyanserade The Habsburg Empire. A New History. Detta vederhäftiga verk kan i långa stycken läsas som ett slags apologi för kejsardömet som sådant, vilket implicit utgör en rationell förklaring till varför dagens österrikare i så hög grad ännu är villiga att ge det forna imperiet sin retroaktiva uppskattning. Någon knäböjande hyllning rör det sig alls inte om, utan snarare om ett intellektuellt hederligt verk som sakligt och med vetenskaplig noggrannhet på punkt efter punkt får vedertagna karikatyrer av kejsardömet som perukstocksstyret par excellence att komma på skam.

Judson begränsar sig till den habsburgska monarkins sista 150 år, från drottning Maria Teresias tid på tronen fram till sin död 1780, via Kejsardömet Österrike (1804–1867) till den framförhandlade konstruktionen med dubbelmonarkin Österrike-Ungern (1867–1918). Under stora delar av den här perioden sträckte sig det habsburgska imperiet – i sin tur indelat i ett otal ärkehertigdömen, kungariken, markgrevskap och kronländer – från Innsbruck i väster till Lviv i dagens Ukraina i öster, från Antwerpen i norr till Milano och Florens i söder. Tyskan var administrativt huvudspråk, men här talades ytterligare ett femtontal språk, och även om den romersk-katolska kyrkan intog en särställning utgjordes medborgarna också av ortodoxa kristna, protestanter, kalvinister, judar, muslimer, unitarister och armeniskt kristna. Judson studerar den habsburgska dynastins planmässiga strävan att bygga upp ett politiskt, kulturellt och ekonomiskt enat imperium, och intresserar sig särskilt för hur statsapparatens administrativa institutioner och verkställande organ moderniserade de mer perifera och socialt föråldrade lokalsamhällena runtom i det väldiga riket. En av Judsons huvudpoänger är att de här komplexa processerna i det integrerande imperiebyggandet generellt gav medborgarna en kollektiv känsla av samhörighet trots alla språkliga, religiösa och geografiska skillnader.

Inte minst tack vare denna för sin tid relativt progressiva anda – en effektiv utveckling av rättsväsendet och ekonomin – lyckades den habsburgska regimen undvika en ”fransk revolution” på österrikisk mark. Sorgfälligt utarbetade lagar om formellt medborgarskap med samma rättigheter och skyldigheter för var och en i det vidsträckta riket, frihandel inom imperiet för att bryta de regionala adelsväldenas oinskränkta makt, och utbyggnaden av en kejserlig byråkrati som huvudsakligen bestod av män från den bildade medelklassen (snarare än aristokrater), var ytterligare ett sätt att för medborgarna inskärpa vikten av själsfrändskap inom imperiet. Redan 1774, på regenten Maria Teresias personliga begäran och helt i upplysningens anda, etablerades krav på allmän skolgång för både pojkar och flickor i hela riket, vilket placerade ätten Habsburg i täten för utvecklingen av skol- och utbildningsfrågor i Europa.

Sonen Josef II:s reformvilja vad gäller individuella fri- och rättigheter – på lång sikt till gagn för staten, menade man – överträffade rentav moderns. ”Enligt Josef skulle lagen slutgiltigt ersätta det traditionellt hierarkiska samhällets godtyckliga skick och bruk”, sammanfattar Judson och tillägger att de stora skillnaderna i social och ekonomisk status även framgent förvisso kom att utmärka den habsburgska samhällsordningen. Josef tycks dock ha varit en otålig reformator som ofta hudflängde sina byråkrater för deras oförmåga att leva upp till hans fordrande principer. Dessutom kom de många sociala nyordningarna, som ju skulle implementeras i rikets alla byråkratiska hörn, att allvarligt anstränga statens finanser, vilket på sina håll också provocerade fram upprorskänslor. För eftervärlden bör detta dock vägas mot att kejsaren bland annat avskaffade livegenskapen och stärkte judarnas fri- och rättigheter.

En annan kritisk aspekt av Josef II:s byråkratiska ordning var dock att denna i allt högre grad kom att kulturellt identifieras med det kejserliga centret Wien, och i synnerhet med den österrikiska staten, på bekostnad av imperiets övriga språk- och kulturområden. Av detta följde efter hand under 1800-talet infekterade diskussioner om den nationella och kulturella tillhörighetens status. Många historiker gör idag bedömningen att den expertis inom jordbruksfrågor som man metodiskt skickade till mer underutvecklade kronländer som Bukovina och Galizien, i själva verket syftade till att utspekulerat överföra den specifikt tyska kulturen till de ”ociviliserade” östra delarna av kejsarriket. Judson hävdar emellertid att det finns tydliga belägg för att den politiska debatten hos de habsburgska makthavarna inte så mycket handlade om den västliga kulturens eller rasens överordnade ställning som om rent pragmatiska frågor rörande regional säkerhet och ekonomiska behov i de berörda regionerna.

Generellt skulle dock den politiska nationalismens starka rörelser runtom i Europa under andra hälften av 1800- och början av 1900-talet bli märkbara också i dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Vad Judson däremot gör, och som många historiker före honom inte tydligt nog har klarlagt, är att tolka den relativt utbredda patriotismen inom Habsburgriket som ett önskat resultat av kejserliga strukturer och regionala traditioner, och inte som uttryck för ett slags vulgärnationalism hos vilken språkliga, etniska och kulturella skillnader per definition är oöverbryggliga. I de intellektuella och politiska diskussionerna inom väldet var begreppet nationell identitet och själva idén om imperiet beroende av varandra, menar han. Intimt sammanflätade utvecklades de i dialog med varandra snarare än att de betraktades som binära motsatser. Judsons egen studie visar hur det just var mångspråkigheten hos imperiet som sporrade de habsburgska historikerna till att studera sin egen historia transnationellt och tvärvetenskapligt.

Maria Teresia, Josef II, Leopold II och övriga habsburgska regenter under 1700- och 1800-talen satt emellertid inte bara stilla i Hofburgs spatiösa gemak och matade sina majestätiska käpphästar, utan spände också verkliga springare för vagnen och reste flitigt runt i det vidsträckta riket. Och detta inte bara av politiska skäl utan också av en genuin lust att på plats lära känna och sinnligt uppleva väldets många olika regioner. I antologin Habsburgerunterwegs (Habsburgare på väg) kan man i nio artiklar skrivna av historiker, konst- och vetenskapshistoriker, museivetare och arkivarier från Wien och Graz läsa om medlemmarna från huset Habsburg och deras rundresor, ”från barock pompa och ståt till smarta affärsresor”, som undertiteln lyder. Textsamlingen ger detaljerade beskrivningar och rekonstruktioner av de rojalistiska resornas logistiska förberedelser, infrastrukturella utmaningar och politiska följder såsom dessa har dokumenterats i kejserliga itinerarier och protokollböcker. Så kan vi läsa rapporterna om de kejserliga resorna i den då relativt nya pressen, om Josef II:s rundresor i kronländerna Transylvanien och Galizien (1773) eller om Maria Kristina av Österrikes och hennes make Albert av Sachsens förtida grand tour genom Italien 1776.

Efter Napoleonkrigen och Wienkongressen centraliserades Habsburgriket ytterligare, dock utan att uppväga detta med 1700-talsregenternas reformiver. Decennier av krig och oro i stora delar av Europa hade fått de nya kejsarna att sky alla former av sociala förändringar, till skillnad alltså från dem som tidigare betraktat just samhällsförbättringar på bred front som ett effektivt bålverk mot allehanda revolutionsförsök. Men det redan dynamiska samhället krävde social innovation, och delvis mot regimens och den mäktige statskanslern furst Metternichs uttryckliga vilja tog civilsamhället – jordbrukare, entreprenörer, ingenjörer, akademiker – över initiativet till att föra vidare 1700-talsregenternas kejserliga visioner om ett reformerat imperium. Såväl borgerliga som högättade österrikare initierade en ny sorts aktivism för att lösa alla de lokala samhällsutmaningar inom riket som den paralyserade regimen var ovillig att gripa sig an. Inte ens det habsburgska styrets periodvis paranoida censorskap och spionverksamhet mot den egna befolkningen lyckades nämnvärt stävja den allmänna viljan till ekonomisk och social modernisering, som i sin tur ännu skyddades av den trots allt fungerande rättsstatens författning. Till och med kejsaren var ju enligt konstitutionen underkastad lagen.

Det habsburgska imperiet fortsatte alltså att stå i full utveckling trots kejsardömets ärkekonservativa regenter, skulle man kunna sammanfatta Judsons analys. Därmed går han på tvärs också mot den i historieskrivningen allmänna bilden av Österrike 1815–1848 som ett apolitiskt småborgerligt samhälle – den så kallade biedermeierperioden – som inte bjöd det diktatoriska centralstyret något nämnvärt motstånd. Men inte ens de huvudsakligen misslyckade borgarrevolutionerna runtom i Europa år 1848 resulterade i att revolutionärerna i kejsardömet avvisade det habsburgska regentskapet eller det österrikiska imperiet som sådant (bortsett från i ett par områden i Italien och Ungern). Tvärtom kämpade man för sin rätt att omgestalta existerande strukturer inom det befintliga väldet, som i sin tur sökte upprätthålla sin legitimitet mellan det auktoritära och det liberala. Medlen för den växande borgerligheten att uppnå sina mål utgjordes av en ny sorts offentlighet, där man nu kunde skapa opinion i tidningar, på kaféer, gatudemonstrationer och i teaterhusen.

Det är vid den här tiden som nyinstallerade och snabbt populäre kejsaren Frans Josefs i kulturellt hänseende moderna Österrike (från 1867 Österrike-Ungern) utvecklades på allvar, småningom förvisso som en motkraft till huset Habsburgs alltmer föråldrade överhöghet. I det längsta lyckades dock imperiet upprätthålla sin bevisliga förmåga att behandla alla språkliga och religiösa grupper någorlunda jämlikt, vilket tydligt påvisade hur överlägset det socialt reformerade Habsburgs multinationella ideal var i jämförelse med den separatistiska etnonationalismen. Här är det stört omöjligt att inte dra paralleller till nu aktuella ideologiska strider inom EU. Det lustiga i sammanhanget är att de som då var den habsburgska Dubbelmonarkins centrala länder hör till de nationer som idag tydligast motsätter sig denna överstatliga konstruktion.

Österrike-Ungerns tre avslutande decennier uppvisade också ett sällan skådat engagemang hos befolkningen med avseende på imperiet som idé och identitet. Allt från det höga valdeltagandet i lokala val till den allmänna värnplikten och festligheter runtom i det vidsträckta riket vid kejsarens födelsedagar gjorde ”muslimska bönder på den bosniska landsbygden, tjeckisktalande affärsmän i Böhmen och ungerska intellektuella i Budapest” till allt mer hängivna medborgare i ett imperium som mer än någonsin fyllde deras vardagliga behov. För olika grupper i samhället utgjorde dock första världskrigets utbrott ett utmärkt tillfälle att försöka omforma Habsburgmonarkin. Höga militärledare såg en chans att återbörda imperiet till dess endräktiga och hierarkiska förflutna, socialisterna grep tillfället att kämpa för än radikalare reformer, och nationalisterna bedömde plötsligt möjligheterna att uppnå regional autonomi som goda. De sistnämnda kom som bekant att få sin vilja igenom, men till ett pris de varken hade räknat med eller kanske ens önskat: Donaumonarkins undergång, exakt 700 år efter att den förste habsburgske kejsaren Rudolf I såg dagens ljus.

Hur vardagen kom att utveckla sig i huvudstaden Wien under Habsburgmonarkins – och första världskrigets – sista år kan man läsa om i den österrikiske historikern Edgard Haiders omfångsrika och väl underbyggda Wien 1918. AgoniederKaiserstadt (ett slags pendang till samma författares bok Wien 1914, om staden under världskrigets första år). Detta gedigna stycke socialhistoria uppenbarar här i både text och bild hur den nyss så glänsande kejsarstaden under det ödesmättade årets lopp försjönk i djupaste nöd. Under rubriker som ”En vittrad relikt från dynastisk tid: Habsburgmonarkin”, ”Kampen om överlevnad: krigets vardag” och ”En kulturepoks död” skildras olika aspekter av undertitelns Agonie (dödskamp) med drabbande konkretion. Bokens återgivningar av 1918 års centrala händelser ur politiska, krigshistoriska och sociala perspektiv kombineras med fängslande redogörelser för enskilda episoder eller livsöden, och ger sammantaget en vederhäftig bild av den för wienaren chockartade diskrepansen mellan förhållandena i huvudstaden och imperiet helt nyligen och nu plötsligt.

Det som verkade vara hugget i sten löstes nu snabbt upp. Medan civilsamhället i skuggan av kriget hade fullt sjå med att hantera en svältande befolkning, bostadsbrist, stigande kriminalitet, tiggande och hemlösa barn, spanska sjukans utbrott, hemvändande soldater och bristen på gas och elektricitet som försänkte staden i ett symboliskt mörker, klamrade sig hovet allt krampaktigare fast vid kejserliga ceremoniel och hovprotokoll. Åtminstone tills även den siste kejsaren, Karl I, förstod vad som höll på att ske och några månader senare abdikerade och tvingades i landsflykt.

Om Haiders bok är en pågående studie i nuet – dag för dag i ett krackelerande kejsardöme – sysslar den Wienfödda amerikanska litteraturforskaren Marjorie Perloff i sin studie EdgeofIrony med att granska några betydande österrikiska diktare i skuggan av imperiets fall. Det forna habsburgska territoriet hade hastigt ersatts av gamla och nya nationalstater, vilket innebar förlusten av en specifikt habsburgsk kulturell identitet, präglad av sin språkliga och demografiska mångfald. Judson nämner som exempel att ingen av de nybildade nationerna inom det tidigare imperiet hade en språkgrupp som översteg hälften av befolkningen: dubbelmonarkins pluralistiska och polyglotta sammansättning innebar därmed plötsligt ett stort praktiskt problem både för medborgarna själva och för nationalisternas strävan efter språklig enhet.

Hur förlusten av den habsburgska kulturen präglade de tyskspråkiga författarna och tänkarna Karl Kraus (bördig från Jiˇcín, nuvarande Tjeckien), Joseph Roth (Brody, Ukraina), Robert Musil (Klagenfurt, Österrike), Elias Canetti (Ruse, Bulgarien), Paul Celan (Cern˘au¸ti, Rumänien) och Ludwig Wittgenstein (Wien, Österrike) utgör mot bakgrund av undertitelns Modernism in the Shadowof the Habsburg Empire Perloffs huvudsyfte. Genom närläsningar av deras centrala verk i alla möjliga genrer – dramatik, epik, lyrik, essäistik, självbiografi, filosofi – fokuserar hon särskilt på den säregna form av skepticism, ironi och undergångsladdat krismedvetande som var karakteristisk för österrikiska diktare med rötterna i det habsburgska imperiet. Med en osviklig förmåga att binda samman idé- och kulturhistoriska perspektiv på Habsburgmonarkins kollaps och efterskalv med sina djupa insikter i de aktuella författarnas respektive litterära motiv och formvärldar, har Perloff skrivit ett högst läsvärt motstycke till den tyske publicisten Frank Schirrmachers tematiskt närbesläktade essäbok DieStundederWelt.

”Jag vill ha monarkin tillbaka!” klagade Joseph Roth efter Habsburgs fall, och kolleger som vännen Stefan Zweig, Rainer Maria Rilke och Hugo von Hofmannsthal instämde, i likhet med en inte oansenlig mängd andra konstnärer och före detta habsburgska medborgare, också sådana som tidigare hade välkomnat monarkins sammanbrott. I decennier har många historiker, journalister och makthavare ryggmärgsmässigt, entonigt och dikterat av efterkrigstida moralföreställningar och korrektiv dömt ut det habsburgska imperiet som ett ”folkets fängelse” och en ”tyrannisk gammal regim”. Judsons The Habsburg Empire är ett seriöst och i stora delar också lyckat försök att teckna en något mer inträngande och mångfasetterad bild av ett imperium som i motsats till de flesta andra stormaktsvälden i hög grad faktiskt utvecklade ett överraskande smidigt statsskick till gagn för stora delar av den geografiskt och kulturellt utspridda befolkningen.

Bortom alla historikerstrider envisas Wien alltså med att fortsätta putsa på Hofburgs och Schönbrunns kejserliga fasader, och framhärdar dessutom – till mångas förtret – i att minnas gamla regenter som populära landsfäder och landsmödrar. Men i lika hög grad värdesätter man idag stadens modernistiska arv: secessionisterna, Adolf Loos ”rörmokararkitektur”, Arnold Schönberg och andra wienskolan, Perloffs upptagna diktare. Så låter man numera operettbalerna och tolvtonsmusiken, elfenbenstornen och de raserade barrikaderna dubbelmonarkiskt trona över den stad som villigt låter sig definieras av kontraster.