Édouard Louis bjuder på förtal i romanform

En majmorgon sätter Martin Hirsch kaffet i vrångstrupen i sin lägenhet i Paris. Yrvaken hör han på radion en ung författare anklaga honom för att ha dödat dennes far. Osäker på om han har drömt väntar han på nästa nyhetssändning, men något mer vaken tvingas han att inse: Nej, det var ingen dröm, inget skämt. Édouard Louis har i sin nya roman Vem dödade min far (2018, på svenska 2019) anklagat honom, och en rad andra franska politiker, för mord.

Så varför dödade han Édouard Louis’ far? I Comment j’ai tué son père (Hur jag dödade hans far, 2019) – en sorts genmäle i romanform – ger han några förslag. Det var för att han blev lämnad av en ung kvinna som översatte På spaning efter den tid som flytt till gammalgrekiska, lyder ett. Det var för att Louis anlitade honom som lönnmördare, lyder ett annat. Det var för att han letade efter ett brott att begå och fick detta serverat på silverfat, som ett tredje.

Den kanske mest rimliga hypotesen antyds i förordet, nämligen att Hirsch låg bakom en sjukförsäkringsreform som, i likhet med Fredrik Reinfeldts Fas 3, var tänkt att uppmuntra långtidsarbetslösa att närma sig arbetslivet. En reform som – enligt Louis roman – tvingade hans ryggskadade far att börja sopa gator. När man läser Hirsch förord, ett (obesvarat) brev med frågor till Louis, förstår man dock varför Louis tänjde något på sanningen i sin egen roman. Allt kanske inte stämde, men ingående beskrivningar av sjukförsäkringssystem blir sällan stor litteratur.

Just nu är fransk autofiktion populär i Sverige, nya romaner översätts i rask takt. År 2024 kom verk av Didier Eribon, Annie Ernaux, Anthony Passeron och Édouard Louis på svenska. På gång är ännu en Ernauxroman, två Louisromaner och därtill Vanessa Springoras nya, hon som väckte uppståndelse med Samtycket 2020. Allt detta efter att Ernaux tilldelats Nobelpriset 2022. Louis’ Att göra sig kvitt Eddy Bellegueule (2014, sv. 2015), om pojken som ömsar sitt Eddy-skinn och på flykt från far och familj skapar sig den parisiske Édouard, gjorde honom känd långt utanför svenska frankofilers intresseförening.

Temat är uråldrigt. När jag läser Louis jämte exempelvis Franz Kafkas undergivna men ohämmade Brevet till fadern slår det mig hur de skildrar samma faders­komplex och frihetstörst (som Kafka aldrig lyckades släcka). Det är inte främst temat som gjort Louis så uppmärksammad, utan intensiteten med vilken han skildrar det.

Mitt i denna våg av franska frigörelse­romaner börjar dock två problem uppenbara sig.

Det första problemet har att göra med vem som kan försvara sig mot kritik i romanform. Louis och Eribon är mycket hårda mot sina familjer, som de flytt för att göra sig hemma i Paris bobocratie (champagnesocialist-elit). Louis har skrivit två romaner om fadern, två om modern, en om brodern. I flera av dem skildras släktingarnas ilska över att hängas ut i Att göra sig kvitt. Eribon är bara inne på sin andra bok i skärningspunkten mellan sociologi och autofiktion, och fadern dog innan Tillbaka till Reims gavs ut (2009, sv. 2018). Enligt En arbetarkvinnas liv, ålderdom och död (2023, sv. 2024) lyckades han dock uppröra både mor och bröder (som försökte dra honom inför rätta). Ilskan märks via brutna kontakter, upprörda mejl och – i Louis’ fall – en arg mor som våldgästar en tillställning.

Släktingarna har en gemensam nämnare: de har levt hårda liv i samhällets bottenskikt – begränsad skolgång, knaper ekonomi och en stor dos besvikelse över livet. Eftersom deras kulturella kapital inte räcker till genmälesromaner kan de inte heller föra fram sin motbild. Louis har hävdat att han måste skriva om sin familj eftersom de inte kan göra det själva. Men innebär det att han kan hänga ut deras misär i offentligheten? Även om romanerna har blivit mer försonliga visar Louis hur hårfin gräns det är mellan att tala för någon och att förtala någon.

Det enda genmälet i romanform är Hirschs, den tidigare ministern, sjukhus- och Emmaüschefen som till skillnad från Louis och Eribon kommer från den frans­ka eliten. I sin roman förklarar han med lika delar ironi och hjärta hur han gick till väga för att döda Louis’ far. Någon dylik motbild hade Louis’ och Eribons föräldrar och syskon inte kunnat författa.

Det andra problemet rör vem som kan ”göra sig kvitt”. I Louis’ roman Att förändras – en metod (2021, sv. 2022) beskrivs omskapandet av jaget i detalj. Eribon har i både Tillbaka till Reims och En arbetarkvinnas liv… skildrat processen att bli någon annan i Paris. Båda måste ha läst sin Sartre, sin Beauvoir. Kvittgörandet följer på den existentialistiska dogmen att man inte är utan blir, friheten att projicera ett självvalt jag mot en öppen framtid. Definiera sig ”som en existens i vardande” som Eribon (i Johan Wollins översättning) uttrycker det i En arbetarkvinnas liv… Men som han själv skriver, i klinch med Sartres skrifter, kan inte vem som helst skapa sig själv. Det förutsätter att man har alternativ. Vilket många saknar, fastlåsta i sina sammanhang. Utan mat på bordet, pengar på banken och hela kroppar är förändring svårnådd.

I Att förändras tackar Louis de kvinnor som har uppmuntrat honom under hans torftiga uppväxt. Bibliotekarier, lärare, kompisars mammor. I synnerhet klasskamraten Elena och hennes mor i Amiens – som senare upprördes av hur han använde dem som språngbrädor. Men de lämnades alla kvar av den flyende Eddy. Louis skriver vid flera tillfällen att frihet förutsätter våld och uppbrott. Men är det alltid sant? En sådan syn ställer friheten i ganska otrevlig, elitistisk dager.

Louis och Eribon antyder också att det bara är i Paris man kan leva fria, rika liv. Men är det omöjligt att leva fritt utanför storstadens bourgeoisie? Och omvänt, hägrar friheten alltid i Paris? Det är enkelt att skylla tillkortakommanden på strukturer som lika litet som släktingarna kan försvara sig. Jag tänker återigen på Brevet till fadern. Kafka delade Louis behov att lämna faderns hägn för att skapa sitt eget liv, men växte upp så centralt man kunde som assimilerad jude i utkanten av Prags borgerskap. Ofrihet har en obehaglig benägenhet att förfölja människan.

Det finns såklart också något motsägelsefullt i att romaner som handlar om att göra sig kvitt sitt förflutna och i existentia­listisk tradition skapa sig en ny framtid är så besatta av det förflutna.

Till skillnad från Édouard Louis skriver Vanessa Springora i sin nya roman inte för att göra sig kvitt sitt namn. Hon vill istället reclaima det. Hennes bakgrund liknar förvisso mer Kafkas än ­Louis’ och Eribons, men i Patronym – som den kommer att heta – skildrar hon sitt antisemitiska fäderne. Hon gräver frenetiskt i arkiven för att gå till botten med sitt ursprung, i ett sökande som för tankarna till Patrick Modianos Dora Bruder. Men hon gör sig inte kvitt Springora. Hon skapar en ny innebörd i namnet. Det är modigt.

Springora pekar mot en annan existentialism, en mer sympatisk. Hon omskapar sig själv, men inte på flykt från utan med stöd hos andra. En existentialism som för tankarna till Albertine Sarrazins roman Astragal. Sarrazin vände upp och ner på Sartres filosofi. Ja, man skapar sig själv. Men nej, helvetet är inte ”de andra” (som Sartre menade i sin pjäs Inför lyckta dörrar). När huvudpersonen i Astragal ska rymma från fängelset hoppar hon ner från en hög mur och bryter språngbenet. Hon är fri men kan inte gå längs vägen där hon hamnat. Friheten är beroende av en okänd man som stannar och plockar med henne i sin bil. Friheten är de andra.

Man kan, som Springora, skriva autofiktivt utan att döma, och man kan skapa sig en ny framtid utan att fly sin identitet och avfärda sin familj. Men det kräver mod, kanske mer mod än att skriva hårt om föräldrar och syskon.

Måhända är Louis något liknande på spåren? I Monique flyr – hans hittills mest försonliga roman, som kom på svenska i augusti – skriver han för första gången för någon annan än sig själv. Han skriver på moderns uppdrag, för att skildra hur hon med hjälp av sina barn kunde bryta sig ur en destruktiv relation och bli ”Paris drottning”. Det gick inte själv, men det gick tack vare andra människor. För Monique var friheten de andra.