Den populistiska revolten

Den populistiska tsunami som dragit in över västvärlden till följd av en förskjutning mellan avancerade och eftersläpande tektoniska plattor av teknologiskt, ekonomiskt och socialt slag väcker många frågor. Den åtminstone bland observatörer till vänster vedertagna tolkningen av förloppet går ut på att populismen är en folklig reaktion mot nyliberalism och globalisering. Men varför har reaktionen gått högerns och inte vänsterns väg? Särskilt utvecklingen i USA reser ett stort frågetecken. Hur kan det komma sig att de som revolterar mot en politisk elit utifrån frustration över globalisering och växande inkomstklyftor ställer sig bakom en med landets ekonomiska elit allierad miljardär som med sin skattepolitik vidgar klyftorna ytterligare?

Låt oss skärskåda två perspektiv på trumpismens genomslag och framfart: dels John Komlos version av den nyssnämnda tolkningen i antologin Neoliberal Economic Policy and the Rise of Right-Wing Populism, dels Quinn Slobodians tes i boken Hayek’s Bastards om att nyliberalismen i sin extremvariant, libertarianismen, länge gått hand i hand med högerextremismen.

Först Komlos, en ungersk-­amerikansk professor emeritus i ekonomisk historia, verksam vid Münchens universitet. Han ger i en 90 sidor lång introduktion med ru­briken ”Policy Mistakes of Historical Proportions Destabilized the Political System and Led to the Rise of Right-Wing Populist Movement, 1981–2016” en överblick av såväl tidigare litteratur om nyliberalism och populism/högerextremism som av antologins elva övriga bidrag.

Komlos utgångspunkt är att idéer­­ har stor betydelse vid sidan om ”opersonliga krafter” som teknologisk och demografisk utveckling: ”[D]en dogmatiska appliceringen av frimarknadsideologin” rubbade den sociala balansen och ”hjälpte till att knuffa det politiska systemet bort från den stabila jämvikt som skapats av New Deal”.

Hans förklaring till USA:s förfall börjar på sedvanligt sätt med Ronald Reagans skattesänkningar och avregleringar, vilka beskrivs som ett ”omedelbart förbluffande slag mot den politiska maktbalansen”. Med motiveringen att skattesänkningar för toppen skapar ett välstånd som sipprar ner genom de breda lagren korsades ”ojämlikhetens Rubicon”. Istället för att bygga fabriker köpte de rika politiskt inflytande och stödde ekonomer och tankesmedjor för att sprida bolagsvärldens laissez- faire-­ideologi. Följden blev att mannen på gatan inte begrep vad som låg i hans eget intresse.

Komlos tvekar inte om Reaganomics effekter: ”Den plötsliga och samtidiga omkastningen av så många viktiga empiriska indikatorer – löner, inkomstandel, förväntad livslängd och arbetets andel [av nationalinkomsten] är obestridliga bevis på att Reaganomics var skadligt för arbetarklassens välbefinnande.” Efter tolv år av Reagan och Bush hade en nyliberal hegemoni etablerats. Vad Komlos kallar hyperglobalisering ”förstörde liv och försörjningsmöjligheter över hela landet”. Att landet lämnades vidöppet för import från framförallt Kina beskriver han som ett avgörande misstag. Det skapade ”en permanent underklass som blev ursinnig på den politiska eliten, alienerad från samhället och sugen på hämnd”.

Bill Clinton, George W Bush och Barack Obama fortsatte i mer eller mindre samma hjulspår. Clinton skrotade finansiella regleringar, vilket bäddade för finanskrisen 2008 varpå Bush jr räddade spekulanter på Wall Street men negligerade mannen på Main Street. Obama alienerade miljoner genom att inte leverera den förändring han utlovat. Komlos går så långt som att påstå att ”Trump blev Obamas bestående arv”.

Den populistiska revolten hade kunnat gå åt såväl vänster som höger. Inför valet 2016 hade Bernie Sanders och Donald Trump jämnstort folkligt stöd. Men medan Sanders bara hade en rival, Hillary Clinton, stödd av det demokratiska partietablissemanget, hade Trump att göra med 16 medtävlare och ett fragmentiserat republikanskt partiledarskap. När Trump utifrån sin MAGA-bas säkrat nomineringen som republikanernas kandidat marscherade övriga partifraktioner upp bakom honom. Men varför sviktade inte stödet när det visade sig att Trump som president 2017–21 gjorde mycket litet för att förbättra tillvaron för sina anhängare? Komlos förklaring är att basens vrede var så stor att man av bara farten fortsatte att följa den man som från början väckt och kanaliserat den. Trump behöll dessutom momentum genom att peka ut syndabockar och bedriva kulturkrig.

Det råder numera i stort sett (utanför trumplägret) enighet om att USA är en demokrati i förfall. Denna utveckling beror inte, som i liknande historiska fall, på ekonomisk kris eller nationell förödmjukelse. Den beror på att ökad inkomstojämlikhet och relativ försämring av levnadsvillkoren för stora befolkningsskikt utlöst ilska och rädsla hos dem som förlorar i status och får en osäkrare tillvaro. Deras frustration har inte enbart yttrat sig politiskt utan också, särskilt bland män, i drogmissbruk, självmord och masskjutningar: ”[…] män som tvingats ut ur det ekonomiska livets huvudfåra utgör en uppenbar fara för samhället och det politiska systemet liksom de gjorde i Tyskland på 1930-talet”.

Det har länge gällt som sanning att angloamerikanska miljöer inte utgör en fruktbar grund för massrörelser och auktoritära ledare. Så förklarade Winston Churchill 1939 att ”alla engelsktalande människor avskyr att till kropp och själ överantvarda sig åt en enda man och dyrka honom som om han vore en idol”. Den sanningen gäller inte längre. Komlos redovisar siffror som visar att en stor andel av befolkningen i USA, större än i andra västländer, har högerradikal auktoritär läggning.

Komlos är pessimistisk om framtiden. I USA har den inre konflikten gått så långt att den knappast kan lösas på fredlig väg. Han är lika pessimistisk om Östeuropa. Utifrån sin bakgrund – född i Ungern, flykting i samband med revolten 1956 – anser han att ”demokratin aldrig hade en riktig chans av det enkla skälet att ett sådant politiskt system är främmande för regionen”.

Det ligger en del i Komlos historieskrivning. Att idén om att skapa ökade skatteintäkter genom att åka baklänges på Lafferkurvan var feltänkt verkar uppenbart genom att skattesänkningarna under Reagan, Bush jr och Trump 1 resulterat i stora budgetunderskott och en enorm statsskuld. Men måste man dra hela Reagans arv över en kam? Var en 50 år tidigare etablerad ”jämvikt” – New Deal – stabil? Stimulerade inte avregleringarna i många fall – med flygindustrin (redan före Reagan) som pilotfall – omstrukturering och konkurrens som gav konsumenterna lägre priser och ökade valmöjligheter? Kan man alls räkna ut hur sådant påverkar levnadsvillkoren för olika grupper?

Reagan kunde också till skillnad från Bush och Trump om nödvändigt höja skatter.

Komlos anser att globalisering mest har skapat elände och ansluter sig därmed i det stora hela till Trumps protektionistiska syn. Men hade det verkligen, allteftersom nya länder med lågavlönad och hårt di­sciplinerad arbetskraft drogs in i världsekonomin (och gradvis fick ökad levnadsstandard), varit möjligt för USA att bakom höga tullmurar bedriva allsköns gammaldags tillverkningsindustri som om inget hänt? Och vad hade hänt om Obama gjort en kraftfull vänstersväng? Vita huset hade förmodligen stormats av högerextremister tio år innan dessa stormade Kapitolium. Trump är förvisso Obamas arv, men knappast på det sätt Komlos ser det utan som uttryck för en vit rasistisk reaktion mot en svart president.

Komlos historieskrivning går alltså ut på att populismens framryckning är en folklig reaktion mot nyliberalism och globalisering som högerradikala krafter kan slå mynt av. Historien kompliceras emellertid av att de populistiska rörelserna, med trumpismen som paradexempel, utgörs av en kombination av högerradikala – för att inte säga fa­scistiska – och libertarianska strömningar.

Det kan förefalla paradoxalt eftersom fascism och libertarianism i flera avseenden är varandras motpoler. Fascism står för kollektiv/nationell extas, en le­dare som obehindrad kan göra bruk av statens maktmedel, autarkisträvan och imperialism. Libertarianismen står för individualism, en önskan att rasera staten, frihandel och – utan stat, ingen imperialism. Ändå har de båda extremerna funnit varandra i ett primitivt famntag som ytterst verkar bottna i föreställningar om ”survival of the fittest”.

På ett sätt är libertarianers närmande till högerextrema förståeligt. De utgör en sekt utan folklig förankring och behöver alliera sig med hejdlösa hejdukar som vet hur man mobiliserar ”massorna” om de ska kunna realisera några av sina idéer. Men ändå – hur många principer är de beredda att offra? Det är här Quinn Slobodian, kanadensare och professor i internationell historia vid Boston University, kommer in i bilden. Han har levererat ett antal förklaringar till vad han kallar ”den nya fusionismen” i Hayek’s Bast­ards. Boken är inte alltför omfångsrik – 278 sidor – men på dessa sidor vimlar det av bastarder. Det är inte alltid lätt att hålla reda på dem. Det är inte så konstigt. Den fascistisk-­libertarianska världen är en djungel. Det är lätt att gå vilse.

I första kapitlet utgår Slobodian från Hayeks idé om kulturell evolutionär utveckling som han finner besläktad med socialdarwinismen. Hayek menade att löften om so­cial­­ rättvisa är en hägring som hotar det mänsklig framåtskridandet. Det kunde en del såväl konservativa som liberaler skriva under på. ”Många av samtalen inom nyliberala kretsar på 1980- och 1990-talen ledde till att konservativa och ekonomiska liberaler nosade runt varandra för att se i vilken utsträckning de kunde upptäcka tillräckligt med gemensamma nämnare för att bilda en gemensam front […] utan att offra alltför många av sina principer.”

Slobodian finner tre gemensamma nämnare hos ”de nya fusionisterna”: hårda gränser, hårda biologiska skillnader och hårda valutor.

Betydelsen av nationella gränser blev ett skäl för marknadsliberaler och högerextremister att överskrida ideologiska gränser. De kunde enas om att marknaden inte kan hållas avskild från ”frågor om biologi, kultur, tradition och ras”. Som chefen för Ludwig von Mises Institute Jeff Deist erinrade år 2017 är ”blod och jord och Gud och nation fortfarande viktiga för människor”.

Det marknadsliberala credot handlar om fri rörlighet för varor, tjänster, människor och kapital. Enligt högerlibertarianerna behövs bara tre rörligheter. Med frihandel behövs ingen migration. Enligt Adam Smith skulle marknader och långväga handel vidga förtroendet människor emellan i allt vidare cirklar. Den idén har en del libertarianer avskrivit. Så till exempel ser högerradikalen Peter Brimelow i Alien Nation från 1995 människan i savannens ljus: medlem av en liten stam av jägare och samlare. Etnisk mångfald triggar hennes aggressioner. En nation med homogen befolkning är idealet. Den ger ökad effektivitet genom sänkta transaktions- och informationskostnader. USA har enligt Brimelow genom den stora invandringen blivit ett missfoster (freak) bland världens nationer.

Biologin är en avgörande gemensam nämnare och därmed är vi inne på rasteori. Slobodian finner hos Ludwig von Mises en ambivalent hållning. Han tog avstånd från existerande rasteorier men utgick från att ”raser skiljer sig åt ifråga om intelligens och viljestyrka” och därför har olika förutsättningar att bilda samhällen. Enligt Murray Rothbard, en av de mest kända ”bastarderna”, står biologin som en klippa i vägen för egalitära fantasier. Att ifrågasätta den naturliga ojämlikheten mellan människor ifråga om begåvning och kön leder till mänsklighetens undergång.

Det biologiska synsättet fick sitt genombrott med Richard Herrn­steins och Charles Murrays The Bell Curve (1994) som hävdar att skillnader i IQ mellan raser och etniska grupper är delvis genetiskt betingade. Boken blev årtiondets mest kontroversiella och Murray utnämndes av New York Times till Amerikas farligaste konservativa person. Jag var själv hemma hos Murray i Burkittsville, Maryland, för 25 år sen och intervjuade honom i hans jättelika arbetsrum med en ankdamm utanför panoramafönstret, men vårt samtal handlade den gången inte om The Bell Curve utan om den bok som lade grunden till hans berömmelse, Losing Ground från 1984.

Slobodian sammanfattar Murrays utveckling som att denne i Losing Ground betraktar människor som begränsade av brist på resurser men i The Bell Curve som begränsade av medfödda förmågor. Det handlar, enligt vad Murray förklarade några år senare, om faktisk ojämlikhet mellan människor som varken stat eller marknad kan rå på. I sin senaste bok, Human Diversity (2020), har Murray vidgat sitt biologiska perspektiv till kön, ras och klass.

The Bell Curve hade en föregångare i Nathaniel Weyls och Stefan Possonys The Geography of Intellect (1963). Weyl, som efter studier för Hayek vid London School of Economics gick till kommunism och därifrån till hårdför konservatism, beskrev i ett opublicerat manus om integration 1970 positiv särbehandling som ”injektion av horder av negrer med låg intelligens i högskolorna och universiteten”. Nu, mer än ett halvsekel senare, försöker Trump­administrationen i fullt utvecklad hybris förbjuda ord som mångfald och inkludering inte bara på amerikanska universitet utan i hela världen. Det skulle inte förvåna om man av bara farten råkar förbjuda Murrays Human Diversity.

The Bell Curve fick en efterföljare i den brittiske ”vetenskaplige rasisten” Richard Lynns The Global Bell Curve (2008) i vilken olikheter i IQ ses som förklaring till ojämlikheter i globalt perspektiv.

En effekt av de synsätt som Weyl, Murray och Lynn representerar har blivit krav på stopp för invandring av färgade människor med förmodat låg IQ till ett väst dominerat av vita med förmodat hög IQ. Inte nog med det. Högerdebattören Richard Hanania har under pseudonym argumenterat för sterilisering av människor med låg IQ. Donald Trump påstår, som bekant, att hans egen IQ är exceptionellt hög.

Det tredje fusionsområdet handlar om guld. En för libertarianer avgörande händelse var Bretton Woods-systemets fall 1971 då Ri­chard Nixon förklarade att USA inte längre tänkte lösa in dollar mot guld. Därmed öppnades slussarna för vad den tyske libertarianen Roland Baader – ej att förväxla med Andreas Baader – myntade som ”monetär socialism”. Nu skulle det bli fritt fram för stater att trycka pengar för att finansiera allsköns välfärdsutgifter. Monetärt förfall skulle följas av moraliskt, med skilsmässor och barn utanför äktenskapet.

En total kollaps stod för dörren, inte minst för EU:s dörr. För en del tyska libertarianer har EU framstått som ett monster på väg att bli en europeisk motsvarighet till Sovjetunio­nen med ambition att ta över världen.

I denna guldglimrande mylla kan rötterna till Alternativ für Deutschland sökas och här finner vi en nyckel till trumpisternas låsta syn på EU respektive AfD.

Slobodian rör på ett spännande sätt om i den ävja som vällt upp till ytan i USA och Europa på senare år. Vi finner i blandningen av libertarianska och högerextrema idéströmningar en bakgrund till några av Trumpadministrationens särdrag: en arrogans med IQ-baserade rasistiska förtecken som motiverar stopp för invandring av ”lägre ståen­de” folkslag, ilska riktad mot begrepp som mångfald och inkludering och mot EU, nedmontering av den genom historiska kompromisser framvuxna staten samtidigt med en enorm utvidgning av den verkställande maktens befogenheter.

Tullhysterin komplicerar fusionen – den utgör spiken i kistan för de fria rörligheterna – och Midasdrömmen verkar ligga utom räckhåll. Trump är visserligen född med guldsked i mun och stoltserar med guldkranar på sina toaletter men ränte- och skattesänkningar lär knappast göra dollarn till en hårdare valuta.

Personligen finner jag Slobodian mer eggande än Komlos eftersom jag sedan en tid försökt förstå varför libertarianer och högerradikaler går i armkrok och funnit ett par enkla svar: socialdarwinism och hat mot en stat byggd på historiska kompromisser.

Slobodian öppnar fler fönster. Komlos gör en grundlig – men knappast överraskande – genomgång av det spår som lett fram till den trumpistiska urspårningen.