Ciceros retorik i imponerande översättning

Året är 46 f Kr. Rom plågas av sviterna av inbördeskrig. Fältherren Gajus Julius­­­ Caesar besegrade Pompejus Magnus i slaget vid Farsalos två år tidigare, men oroligheterna består ändå. Den store talaren Marcus Tullius Cicero lider av tumultet och har dragit sig tillbaka från offentligheten. Han gjorde sig berömd som advokat och talare från 70-talet f Kr och framåt och blev till och med konsul år 63. Men i samband med åtalet mot konspiratören Catilina samma år blev Cicero själv åtalad för att ha avrättat fem av konspiratörerna utan rättegång. År 58 drevs han i exil från Rom och tvingades tillbringa två år utomlands.

Sedan han kommit tillbaka till Rom ägnar han tiden främst åt studier och författarskap, och han förblir en tongivande politiker, filosof och författare. Han bearbetar sina tal för utgivning, han skriver brev, samt böcker om filosofi och retorik. Dialogen Brutus är ett av de verk där Cicero ger sig i kast med att definiera och analysera den konst i vilken han själv inledde sin karriär, och där han sägs ha bidragit till att förfina latinet till ett statusspråk, nämligen talekonsten.

Dialogen har formen av ett samtal mellan Cicero och de nära vännerna Titus Pomponius Atticus (ca 110–ca 32 f Kr), och Marcus Junius Brutus (85–42 f Kr). Atticus är en av Ciceros allra bästa vänner sedan många år, medan Brutus är en yngre bekantskap. Brutus ska senare komma att bli mest förknippad med det dåd han begår två år efter dialogens tänkta nu, mordet på Caesar.

Men tillvaron ter sig instabil också när de samtalar. I Brutus beklagar Cicero att den unge vännen inte kan räkna med en särskilt ljus framtid: ”Republikens olyckliga öde kommer från sidan och rusar rakt mot dig som ett fyrspann, mitt i din ungdom, mitt i din framgångsrika karriär.”

Två år efter mordet på Caesar, ­efter nederlaget vid Filippi, valde Brutus självmordet som utväg. Då hade Cicero redan varit död i nästan ett helt år, avrättad av Caesars efterträdare.

De tre männen föreställs alltså ha slagit sig ned tillsammans i ett samtal för att diskutera talekonstens historia. Verket kallas en dialog, men tvärtemot den sokratiska formen, där syftet är att få eleverna att förstå att de redan sitter inne med kunskapen, är Cicero här den självklara experten.

Atticus och Brutus är enbart bi­figurer. Utgångspunkten för samtalet är ­Quintus Hortenius Hortalus död (han dog egentligen fyra år tidigare). Hortensius var en förgrundsgestalt för ­Cicero själv under lärotiden som talare, och ­Cicero ser en anledning att analysera ­hi­storien utifrån de män som har hjälpt till att forma talen i Rom. En lång rad namn ur den romerska talekonstens historia, men också ur den grekiska, tas upp. För den som inte kan sin antika idéhistoria ligger värdet av läsningen i de återkommande reflektionerna från Cicero själv om vad som avses med uttrycket ”en god talare” – hur ska man bete sig, vad bör man sträva efter, och så vidare.

Ciceros Brutus. Om framstående talare (Bokförlaget Augusti) föreligger nu i svensk översättning av Martina Björk, forskare i latin vid Lunds universitet och skribent i Axess. Den är en välskriven översättning som på ett imponerande sätt omsätter Ciceros ibland svårgenomträngliga latinska prosa till god svenska. Alla översättningar från latinet i denna text är gjorda av Björk.

Brutus har ibland kallats för en början på den latinska litteraturhistorien, men det är ett påstående som kräver en modifikation. Det som åsyftas med en sådan beskrivning är inte att Brutus i sig är själva början, snarare att det är den äldsta bevarade text där en romare formulerar ett resonemang kring en tradition med anknytning till skrivande. Det kan också vara värt att komma ihåg att uppräkningen av namn inte nödvändigtvis nämner talare som Cicero anser vara bra. Många av de talare som nämns kal­lar han rätt och slätt ”mediokra”.

För det andra är det inte en lista över personer som nödvändigtvis skrev ned sina tal: ”De som jag samlar här är de som vågat tala inför en skara människor. Ett fåtal av dem kommer att bli ihågkomna.” Cicero resonerar kring det faktum att inte alla talare känner något behov av att bli ihågkomna till eftervärlden, utan tycker att äran i ögonblicket är stor nog. Det gör också att få av de talare som nämns har efterlämnat texter som överlevt till våra dagar. Cato den äldres sista tal, som han höll kort före sin död 149, citeras av Aulus Gellius i Attiska nätter.

Ett tal av den än tidigare Appius Claudius Caecus citeras i Plutarchos Parallella liv. (Cicero nämner det talet bara i förbigående). Faktum är att många av de talare som nämns var nära att glömmas bort redan på Ciceros tid – deras tal hade redan då gått helt förlorade, eller fanns kvar bara som fragment. Vid många namn hänvisar Cicero också till hörsägen. Andra talare har han själv hört och imponerats av deras lyskraft.

Som redan nämnts tog Cicero sin gamle vän Hortensius som anledning till att skriva dialogen, men han undviker själv i det längsta att tala om honom. Genom hela texten uppmanar Atticus Cicero att berätta om Hortensius, men Cicero viker undan. Vid två tillfällen säger Cicero: ”Låt oss nu återgå till honom som nu ensam kvarstår, Hortensius…”, eller ”Men låt oss nu återvända till Hortenius…”

Första gången hejdar han sig själv och räknar istället upp två andra talare, andra gången blir han av avbruten av Brutus och Atticus som kritiserar hans val av talare. Inte kan väl Cato den äldre verkligen anses vara en bra talare?

Cicero håller fast vid att grunddragen till god talekonst finns där, i tal från den tiden, även om de inte är helt utarbetade med språklig glans på det sätt man gör på Ciceros egen tid.

När han till slut kommer fram till att tala om Hortensius är det med ärlig hyllning i rösten. Cicero ger också en kort resumé av sin egen utbildning och vilka talare han tagit intryck av, däribland Hortensius. Cicero besegrade senare Hortensius i fallet mot Gajus Verres, år 70, där Hortensius agerade försvarsadvokat. Det blev en brytpunkt i Ciceros karriär, och i berättelsen om den romerska talekonstens historia förstärks också narrativen där generationer av talare avlöser varandra och successivt stärker talekonsten i sig, som ett gemensamt intellektuellt projekt.

Genom texten återkommer Cicero till frågan om vad som utmärker en god talare, och mot slutet av boken slår han fast de tre ting som en talare ska eftersträva, ut doceret, ut delectaret, ut moveret. I Martina Björks översättning blir detta: ”En talare ska eftersträva tre ting: belysa, behaga och beröra.” Det blir en snygg allitteration, det kan jag hålla med om, men innebörden i latinets docere är framförallt att lära ut och informera om ett sakinnehåll och det är svårt att se hur svenskans ”belysa” kan tillmätas samma betydelse. Jag föredrar nog den mer klassiska översättningen: ”undervisa, behaga, beröra”.

På andra ställen blixtrar översättningen till av närmast talspråkliga underfundigheter, som till exempel när Cicero diskuterar talaren Marcus Ponti­dius­ (ej känd utanför Brutus) och säger: ”han var sannerligen talför och inte så ­oäven i domstolen”. Ordet som översätts med ”­oäven” är latinets hebes, som betyder ”slö, svag, trög”. Att översätta på det sätt Martina Björk gör lyfter texten till en nivå som gör Cicero närmast skämtsamt finurlig. Det blir behagligt och melodiskt och mycket läsvärt.

Den goda översättningen i sig gör boken angenäm att läsa, men jag kan också tycka att det hade varit bra med ett lite längre och djupare förord till texten än de knappa två sidorna som erbjuds. Förlaget kan dock mycket väl ha haft synpunkter på detta, särskilt som de redan har givit ut Ciceros filosofiska verk Om ödet (2024), i översättning av Lars Nyberg, med ett flersidigt och detaljerat förord om Ciceros liv och verksamhet. Samma lilla nätta volym innehåller också en översättning av Senecas Om försynen.

Allt sammantaget är Martina Björks översättning ett genomarbetat och mycket välkommet bidrag till den svenska klassikerutgivningen, och det är en stor vinst att Ciceros genomgång av den romerska talekonstens historia blir tillgänglig för en svensk publik.