Kungahälla återfunnet

Om man får tro de isländska sagorna var det mycket som hände på vikingatiden i det legendariska Kungahälla, beläget i gränsområdet mellan Sverige, Norge och Danmark vid Göta älvs mynning. Det var där de nordiska kungarna brukade mötas till förhandling och fest i kungsgården. Det var där norske kung Olav Tryggvason daskade sin handske i ansiktet på svenska drottning ­Sigrid Storråda och kallade henne ”hundhedning” för att hon vägrade övergå till kristendomen. För att nu inte tala om den gången då den isländske bonden Hrut kom dit och hamnade i säng med Norges karltokiga drottning Gunhild och blev impotent på kuppen.

Fast vad sagorna berättade om vikingatidens Kungahälla var ju inte sant. Det menade källkritiska svenska historiker sedan medeltidsstaden Kungahälla hade grävts ut av arkeologer och inte visat sig innehålla någonting som var äldre än från cirka år 1100. Alltså var islänningarnas berättelser lögn och förbannad dikt.

Men så hände det sig för några år sedan att en pensionerad och ganska okänd arkeolog från norra Bohuslän vid namn Kristina Bengtsson började gräva i jorden vid ett urgammalt gravfält ett par kilometer nordväst om medeltidsstaden, nära ett modernt köpcentrum. Gamla dokument som hon har studerat tycktes ge vid handen att ett äldre Kungahälla hade legat där. Tydligen fanns där också för mycket länge sedan en marknadsplats, att döma av antika små vikter och andra föremål som hade hittats i närheten. Platsen var full av stenhällar och kallades ”Porten”, fast ingen riktigt begrep varför. En port till vad? Det var inte så gott att veta, men Kristina Bengtsson tyckte det kunde vara värt att närmare undersöka. Vänner hade hon, fast få av dem var professorer. Spadar sattes i jorden.

Där hittade hon resterna av en väldig hallbyggnad på cirka 10 gånger 50 meter, att döma av stolphålen där pelarna som bar upp taket en gång stått. Tydligen var det en gammal kungsgård, och den kunde dateras ända tillbaka till folkvandringstiden, det vill säga långt före såväl medeltidsstaden som vikingatiden. Kunde detta vara det ursprungliga Kungahälla som omtalades i sagorna? Så småningom hittade hon ytterligare en hallbyggnad och rester av flera mindre hus. Här var uppenbarligen ett centrum av stor betydelse, även om det inte var en stad. Närvaron av stora hällar visade också att Bengtsson öppnat porten till trekungamötenas arena, ”kungarnas häll” som givit såväl denna plats som dess efterföljare medeltidsstaden dess namn, Konungahella. Alla pusselbitar föll plötsligt på plats.

Ty så länge man trodde att medeltidsstaden var det äldsta Kungahälla hade namnet varit obegripligt. Där staden låg fanns ju inga stenhällar som kunde förklara varför den hette så. Man hade försökt förklara frånvaron av hällar med att där kanske en gång legat en så kallad ”landningshäll”, det vill säga en stor platt sten som fungerat som kaj och landstigningsplats när kungarna anlände i sina skepp. Men några spår av en sådan landningshäll hade aldrig hittats. Däremot var det nu tydligt att namnet på platsen vid hällarna övergått till medeltidsstaden omkring år 1100 i och med att kungamötena och det kungliga maktcentret flyttades dit. Och Kristina Bengtsson, en 76-årig kvinna som inte ens har doktorsgrad och bor för sig själv i en stuga på landet i Bohuslän, har därmed visat att ett flertal källkritiska historieprofessorer hade fel när de avfärdade de isländska sagornas vittnesmål om Kungahälla. Den som i likhet med mig gläds åt sagorna gillar detta men det gör kanske inte alla de professorer som snart ska ta ställning till den doktorsavhandling hon nu äntligen ska lägga fram efter många års arbete.

Vi får se.

Betyder nu detta att man plötsligt kan börja lita på allt som de isländska sagorna berättar om det vikingatida Kungahälla, till exempel om Olav Tryggvasons slag med handsken mot hundhedningen Sigrid Storråda? Nej, naturligtvis inte. Men sagornas beskrivning av själva platsen Kungahälla behöver inte nödvändigtvis vara oriktig utan kan ha förmedlats korrekt i den muntliga traditionen från vikingatid till 1200-talet, när sagorna skrevs. I Njalssagans skröna om Hrut och Gunhild sägs till exempel att det fanns två kungliga hallar nära varandra i Kungahälla, den ena där norske kungen satt och drack med sina män, den andra mer praktfulla där hans mor, drottning Gunhild, huserade med sin isländske älskare. Detta stämmer ju faktiskt med de byggnadsrester som Bengtsson har hittat.

Weibullska källkritiker må säga vad de vill, men ett och annat korn av sanning finns kanske ändå i sagorna. Tack för att du visade oss detta, Kristina Bengtsson! Vete tusan om man inte kan tro lite grann också på historierna om drottning Gunhild? Eller är det helt uteslutet? Okej, det är nog bäst att jag inte säger något mer.

En sak är emellertid bergsäker. Kungälvs kommun måste skärpa sig och äntligen göra Kungahälla tillgängligt för turister istället för att som nu låta detta gamla maktcentrum växas över av ogräs, buskar och sly.