Varför är det så svårt att sova?

– Jag kan inte sova!
– Tråkigt. Men bättre än att inte kunna vakna.

För den som sitter grusögd men vaken i vargtimmen kan den lilla dialogen från Martin Kellermans skämtteckning kanske vara till någon tröst. Och det behövs, för alla som har upplevt sömnlöshet vet vilken plåga den kan vara, dessa svarta timmar tröga som tjära då dova tankar jäser jäms med oron för en orkeslös morgondag. Frågan infinner sig naturligtvis: Varför måste vi tillbringa omkring en tredjedel av vår korta stund på jorden i medvets- och försvarslöst tillstånd? Det finns inget entydigt svar på den frågan.

När de amerikanska forskarna Bergmann och Rechtschaffen i ett känt experiment tvingade råttor att ständigt vara vakna dog djuren efter två till tre veckor – men utan att någon specifik dödsorsak kunde fastställas.

Samma ”diaboliskt geniala” metod för att hålla råttorna vakna – en anordning gör att de faller ned i vatten om de slumrar till – begagnar sömnforskaren doktor Dudden i Jonathan Coes egenartade roman House of Sleep (Sömnkliniken).

Det är ett grymt experiment – och vakenhållning är också en beprövad tortyrmetod –, men för Dudden helgar ändamålen medlen, eftersom han betraktar sömn som en farsot, ”den mest spridda och livsinskränkande av alla sjukdomar!”, som han vill frälsa mänskligheten ifrån. Det går väl sådär.

I romanen nämns också amerikanen Randy Gardner som 17 år gammal vid årsskiftet 1963–64 under kontrollerade former höll sig vaken i 11 dygn och 24 minuter. Gardners fall blev särskilt uppmärksammat, men hans ”rekord” överträffades av flera långvakare tills Guinness rekordbok 1997 av etiska skäl upphörde med registrering av nya försök.

Kanske kan man misstänka att sömnlöshetseliten lärt sig att likt flasknosdelfiner sova med en hjärnhalva i taget. Den förmågan vore en tillgång också under den 24 timmar långa experimentella teaterföreställning som Arifa Akbar bevistar och som är ett av många exempel på nattliga aktiviteter i hennes bok Wolf Moon. A Woman’s Journey into the Night.

Akbar är teaterkritiker i The Guardian och av yrkesmässiga skäl en nattuggla, men har livet igenom lidit av sömnlöshet. Vakandet bottnar i den mörkerrädsla som rotades för livet genom de spökhistorier med djinner och andra väsen ur den islamiska mytologin som hennes far berättade. Han hade i sin tur blivit skrämd av sina äldre systrars gruvliga godnattsagor.

Rädslan och vidskepelsen överfördes på dottern och har yttrat sig i bland annat sömnparalys, ett tillstånd av förlamning mellan vakenhet och sömn, då hon känt närvaro av övernaturliga väsen i rummet. ”Bara för att någonting är oförklarligt gör det inte irrationellt eller orimligt”, skriver hon.

Hon tror att man kan ha ett slags ”sömnpersonlighet”, och är övertygad om att hennes sömnvanor från barndomen har följt med in i vuxenlivet. Men själva sömnforskningen trevar till stor del i mörker, den har så många luckor ”att jag undrar om sömn till sin natur är för gåtfull för att låta sig systematiseras”.

I essän Sova/inte sova begrundar också författaren Siri Hustvedt sömn och vaka som existensens två sidor, och att det är ”ett mysterium varför vi sover, varför vi drömmer och till och med varför vi är vakna – medvetna”. Kan det vara så att svårigheten att ”falla” i sömn beror på ett kontrollbehov, ett motstånd mot att ge upp själviakttagande medvetenhet och överlåta sig till okända regioner där vi inte vet vad vi gör?

Akbars bok är ett slags på en gång nattlig rundmålning och självbiografi, en expedition i mörkret med möten, minnen och observationer under de timmar då de flesta sover. Natten kan såväl rymma rädsla, hot och ensamhet som stillhet, fascination och kon­templation. Mörkret förtrollar och förfärar.

Hon söker sig till ön Sark i Engelska kanalen för det ograverade mörkrets skull, och till Svalbard för det aldrig vikande ljuset under midnattssolen. I Longyear­byen utgör isbjörnar ett större hot än Jack Uppskäraren-typer under den natt som aldrig blir av.

Wolf moon är en term som i astrologkretsar anger årets första fullmåne, då vargar påstås yla särskilt energiskt. Vargmåne hette för övrigt Ulf Lundells debutalbum 1975, vilket för tanken till Vargtimmen, Ingmar Bergmans film från 1967, vars titel blev ett begrepp som avser den tid på dygnet då ”dämonerna”anfäktar de ofrivilligt vakna och ”sömnhygien­iska” råd framstår som hånfulla. Då är det fråga om sömnlöshet som också kan vara en statusmarkör. Det visar att man är en komplex och tänkande människa med själsliga tillgångar, inte någon som somnar som ett barn efter padelmatchen och ett avsnitt av Alla dejtar alla. ”Den sömnlöses sista tillflykt är känslan av överlägsenhet över den sovande världen”, skrev Leonard Cohen.

Bland författare och konstnärer finns många exempel på att sömnlösheten visserligen kan vara hämmande och deprimerande, men också en öppning mot självförståelse, mot andra skikt av medvetande och kreativitet. Det belyste den brittiske författaren och journalisten Marina Benjamin i boken Insomnia(2018), ett slags sömnlöshetsmemoar om hur man kan fånga något värdefullt bland de tumlande tankar som jagar sömnen på flykten. Att skriva kan vara ett sätt att lätta på trycket genom att ge struktur åt flödet.

Men insomni är inte bara oförmåga att somna eller vara i avsaknad av sömn, där finns också den starka längtan och strävan efter sömnen, och däri också en längtan efter något som inte låter sig definieras eller formuleras, kanske en ambivalent dragning till intet eller icke-existensen. I det sammanhanget framstår rumänen och avgrundspessimisten Emil Cioran som ett slags sömn- och hopplöshetens och de nattsvarta tankarnas galjonsfigur. ”Jag har aldrig kunnat skriva annat än i sömnlösa nätters dysterhet”, hävdade han, och förklarade att skälet till att han inte begick självmord var att ”döden äcklar mig lika mycket som livet”.

Akbar exemplifierar med bland andra Louise Bourgeois och Vincent van Gogh. Medan Bourgeois  lät sömnlösheten få utlopp i ”skrik på papper”, The Insomnia Drawings, med rödpenna i form av myllrande blommor, geometriska mönster och EKG-grafer, skapade van Gogh den svindlande deliriska Stjärnenatt. I sviten Ljusets imperium blandade René Ma­gritte natt och dag på ett drömlikt, hallucinatoriskt vis, kanske som glimtar av en utvakad människas sviktande verklighetsuppfattning.

Men på vardagsnivån har sömnproblem inte mycket med kreativitet och visioner att skaffa. Enligt Stressforskningsinstitutet har sömnbesvären fördubblats de senaste 30 åren, främst bland unga kvinnor. Bland medelålders eller äldre uppger en av fyra att de sover dåligt. Sömnbrist har samband med fetma, försämrat minne, depression, diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar, och det finns goda grunder för antagandet att dramatiskt förkortade sovtider till stor del har med dagens skärmfixering att göra.

Efter många årtusenden då människan levde efter solens upp- och nedgång kom elektriciteten och gav oss skiftarbete, effektivitetskrav och ett 24-­timmarssamhälle som en käpp i hjulet på den cirkadiska rytm som är djupt rotad i vårt och allt annat levandes väsen. Kroppsklockan drivs av molekylära mekanismer i våra celler, svängningar som har ett direkt samband med jordens rotation, en 24-timmarsrytm som styr bland annat hormonutsöndring, ämnesomsättning, blodtryck, kroppstemperatur – och därmed också sömnen.

I boken 24/7. Senkapitalismen och sömnens slut (2016) skriver konstprofessorn och essäisten Jonathan Crary att kapitalismen har erövrat nästan allt i vårt liv utom sömnen, men ständig uppkoppling kan vara vägen till den oavbrutna produktion och konsumtion för vilka sömnbrist är en förutsättning.

Akbar möter många av dem som arbetar på natten, i miljöer­ som få skulle känna igen sig i. Natten är ett parallellt universum, med prostituerade kabaréartister i Lahore, handlare i partihallarnas grönsaksmarknad och nattpersonalen som vårdar hennes far på äldreboendet. Ett av flera slags mörker hon upplever är det som gradvis sänker sig över den demenssjuke faderns medvetande. Hon går i den sömnlöse nattvandraren Charles Dickens spår i nattens London, en annan värld än i dagsljus, och möter liksom han människor i samhällets dunkla utkanter, skuggor som träder fram ur ett mörker som i vissa situationer kan tyckas existera som något mer än avsaknad av ljus.

I Insomnia skriver Marina Benjamin om de olika sorters mörker hon upplever under sömnlösheten, dess textur, hur det skiftar beroende på väder, sinnestillstånd och tid på natten. Idén om ett slags mörkrets taxonomi som hjälper oss att avläsa natten tycks uppenbart fångad i tankestimmen frampå småtimmarna.

Hon har naturligtvis provat de flesta metoder för att fly vakenheten, från sömnmedel och alkohol till meditation och bedövande enformiga tankeövningar. Sömnmedel bör om möjligt undvikas, de ger inte en genuint vederkvickande sömn, utan effekten är snarare att likna vid nedsövning. Det förefaller som om kognitiv be­teendeterapi, KBT, fungerar bra för många, även förmedlad via nätet. Målet är den ”sömnens förintelse, frigjord från önskningar, begär, viljor”, som Strindberg njöt av i novellen Ensam.

Akbar vet att vända sin sömnlöshet till skapande, men de självbiografiska inslagen i boken blir ibland alltför omfattande och glider ifrån ämnet, särskilt de som rör den i förtid bortgångna systern Fauzia. Men för det mesta lyckas hon styra tillbaka på ett osökt sätt, och boken gör inte anspråk på att vara en faktaburen analys av vårt förhållande till mörker och sömnlöshet, utan är snarare en kalejdoskopisk och associationsrik logg över de nattliga utflykterna. Att minnas systern i koma leder tanken till den samtidiga närvaro och frånvaro som en medvetslös människa representerar, och vidare till Andy Warhols Sleep, en över fem timmar lång film med den sovande poeten John Giorno.

Akbar berör bara i förbigående sina nattliga drömmar, vilket man som läsare är tacksam för. Egna och närståendes inre, nattliga äventyr kan vara intressanta, men i film och litteratur är drömmar ofta urtråkiga och framstår som utfyllnad eller nödlösningar på grund av idétorka och för att gjuta liv och spänning i ett berättande som trampar vatten.

Det kvinnliga perspektivet som slås fast i bokens titel ­bekräftas många gånger. Nattarbeten är ofta lågstatusjobb som innehas av kvinnor, och den ­hemlösa Tina berättar hur nätternas ständiga risk för övergrepp driver henne att sova på nattbussar, på dygnetrunt­öppna kaféer eller i undangömda prång. Under uppväxten levde Akbars pakistanska familj under knappa omständigheter, erfarenheter som speglas i hennes syn på utsattheten hos människor hon möter i natten.

Den kvinnliga natten skiljer sig också från den manliga i att det finns tydliga olikheter i sömnmönster och förekomst av sömnlöshet som inte bara är kopplade till graviditet, småbarnsår och klimakterium. Exempelvis är kvinnors genomsnittliga cirkadiska rytm sex minuter kortare än hos män, och de har en större andel djupsömn. Köns- och identitetsgränserna löses upp när Akbar som ”singel, barnlös och medelålders” iklädd ringbrynja, leopardskinn och fisknät ger sig djupt ner i den ångande berlinska klubbnatten på klassiska före detta kraftverket Berghain. I pumpande techno och stroboskopljus blir det till en transcendental upp- och utlevelse av hedonistisk urgemenskap som hon aldrig vill ska ta slut.

Från Berghains eufori och sexspiltor är det långt till den sorts andlighet som hon möter i klostret i Shropshire, där de oförtröttliga nunnorna låter sig väckas varje natt för att be för världen medan den sover. Effekten får väl sägas vara ganska begränsad om man ser till sakernas tillstånd på jorden.

Men i Arifa Akbars mörker- odyssé finns ljus i slutet av tunneln, den blir en resa till nattens ände, om inte ända fram till gryningen så åtminstone till ett slags försoning.

Andra natten i Sarks kompakta mörker finner hon sig vara lika upprymd som skräckslagen.