Sverige – landet som aldrig lär sig

Få är bättre skickade att beskriva rättvisans gång än Hans-Gunnar Axberger. Han är professor i konstitutionell rätt och docent i straffrätt, med en bakgrund som bland annat byråchef på Brottsförebyggande rådet (Brå), allmän­hetens pressombudsman (PO), huvudsekreterare i Statens medicinsk-etiska råd (Smer), justitieombudsman (JO), medverkande i ett flertal statliga utredningar, bland annat som ledamot och huvudsekreterare i Granskningskommissionen (SOU 1999: 88), tillsatt för att granska brottsutredningen efter mordet på Olof Palme. På det sistnämnda temat har Axberger även författat den kritikerhyllade och flerfalt prisbelönta boken Statsministermordet (Norstedts). Axberger var också en av ledamöterna i den statliga kulturkanonkommitténs (SOU 2025: 92) expertgrupp för samhälle.

Men för att fånga den undflyende verkligheten räcker det inte alltid med utredande sakprosa, så Axberger griper sig nu an den med skönlitterära medel. Han har skrivit en romantrilogi, Rättvisans gång, som skildrar svenskt rättsliv under hundra år. De tre delarna, Domstolen, Arvet och Advokaterna, har kommit ut under 2025. Alla är skrivna på den pregnanta och svala prosa som utmärker Axberger. Läsaren belönas även med en hel del aforistiska vändningar, så som ”De bästa vinkar inte”, eller ”Nostalgi är för den med framtid”.

Domstolen utspelar sig i en inte alltför avlägsen samtid, i och omkring Sveriges högsta juridiska instans i Bondeska palatset. Tidigt inträffar ett mystiskt dödsfall, något vissa recensenter tolkat som att det ska röra sig om en detektivhistoria – men det gör det inte. Romanen är verkligen spännande, men spänningen ligger på en annan nivå, är knuten till berättelsens personer, och hur de ska klara sig igenom de exotiska domstolsmiljöer som beskrivs, där sträng ordning råder och där till och med kafferasterna är formaliserade och obligatoriska. Möjligen säger denna reaktion något om hur uppfylld vår tid är av deckar- logik: så snart ett mystiskt dödsfall inträffar förväntar vi oss att det ska dyka upp en detektiv i någon form och lösa det hela.

Handlingen i andra delen Arvet tar sin början i Paris 1932 med Ivar Kreugers självmord, för att sedan återgå till det Sverige där trilogin huvudsakligen äger rum. Den avslutande delen, Advokaterna, inleds året 1976, med att en världsberömd regissör grips mitt under en repetition på Dramaten. Det var en tid då en kopieringsapparat betraktades som ”modern teknik”, och Axberger lyckas få 1970-talet att framstå som lika avlägset som det 1930-tal som skildras i Arvet – vilket det i någon mening kanske också är?

Dessa olika platser och tider pusslar författaren så samman till en helhet. Parallellt rymmer trilogin också berättelsen om en familj – och om landet Sverige. Vi börjar samtalet där.

Det finns några sår i det svenska 1900-talet. Du har tidigare skrivit en bok om ett av dem, Palmemordet. Nu skriver du om Kreugerkraschen.

– Ja, den är urtypen för hur vi behandlar samhälleliga katastrofer. Inte gå till botten, utan blicka framåt och gå vidare. Vi låtsas nästan som om ingenting egentligen har hänt. Trots massor av källmaterial finns det ingen statlig utredning, och inte heller särskilt mycket facklitteratur som beskriver krisen som helhet, och den som finns är ofta vinklad och partisk.

– Idag har vi därför inte klart för oss det större sammanhang som Kreugerkraschen ägde rum inom, hur skeendet grep in i det svenska samhället, och hur Sveriges offentlighet och kulturliv hade hjälpt till att bygga upp Ivar Kreuger. Så fick min generation, och kanske också din, lära sig att Sverige var ett okorrumperat land, när det då i själva verket var rejält korrumperat. Kreuger mutade alla, inklusive statsministern.

Han konstaterar att parallellerna till mordet på Olof Palme är uppenbara. Även där gick Sverige vidare som om mordet på Sveriges statsminister nästan inte inträffat.

– Och 17 år senare kunde utrikesminister Anna Lindh mördas, trots att hon hade bett om livvaktsskydd. Hade man dragit vettiga slutsatser efter mordet på Palme hade hon levt idag. Och nu den här filmen, där vi kan se statsrådet Carl-Oskar Bohlin, minister för civilt försvar, försöka ta sig hem en kväll genom Gamla stan i Stockholm, åtföljd av en skränande pöbel, utan livvaktsskydd. Vi verkar inte ha lärt oss någonting. Det är som om vi inte ska lära av våra misstag, utan bara blicka framåt. Gå vidare. Om det är svenskt eller allmänmänskligt vet jag inte, men så ser i alla fall mönstret ut hos oss. Det är ett budskap jag har.

Axberger växte upp i Djursholm, med bokhyllor fulla av skönlitteratur: pappa var professor i litteraturhistoria, och mamma producerade litteraturprogram på Radiotjänst. Han har fortfarande kvar i stort sett alla årgångar av Bonniers litterära magasin (BLM). Själv har han ägnat en stor del av sitt liv åt att författa sakprosa inom fasta ramar. Nu gör han skönlitterär debut.

Vad var svårast med att skriva romaner?

– Svårast för en gammal sakprosaist var att göra sig fri från behovet att förklara allting. Att inte mitt i texten börja skriva en juristpromemoria. Skriver man ett JO-beslut eller ett utredningsbetänkande, då ska allt skruvas fast ned till minsta kommatecken, och det får ingenting stå mellan raderna.

I skönlitteratur är det som står mellan raderna lika viktigt som det som står på dem. Där hade jag gammal barlast att stjälpa över bord.

– Jag fick göra mig kvitt det nästan patologiska behovet av kontroll. Som hos JO till exempel, i det ämbetet finns ingenting viktigare än noggrannhet. Intill sista avstavning kontrolleras allting, gång på gång. Det är ett adelsmärke i det sammanhanget: saker och ting är inte fel. Att istället hitta på saker, det har varit roligt. Det skönlitterära skrivandet rymmer ett kreativt moment man absolut kan bli uppfylld av, men det utgör kanske 10 procent av arbetet. Sedan tillkommer även här bearbetning, redigering och kontroller. Och det finns alltid läsare som kommer att tala om för en att man fått en gatukorsning fel.

Detaljer har ofta en framträdande roll i dina böcker: en pirra, en kladdig pizza, ett porträtt, en skafferidörr på glänt … Varför är de viktiga?

– Detaljer väcker fantasi. Och de skapar bilder hos läsaren, som öppnar för resten av skeendet. Det spelar ingen roll om detaljerna är betydelsebärande eller inte. Jag tycker också om att referera till sådant som inte alla känner igen, utan som kan vara mer personligt, och kanske bara enstaka läsare upptäcker.

– Vissa detaljer är viktiga, som namn. Det är ingen tillfällighet att rättsrådet Ann-Britt Jansson [en av domarna i Domstolen] heter just så. Namnet säger något om hennes bakgrund, och om hur avvikande hon är i den höga juristmiljön.

Mina unga juristvänner tycker det är konstigt att hon heter Ann-Britt. Jag har försökt förklara för dem att hon heter så just för att man ska fundera på varför hon gör det.

”Rättslivet är som ett socialt ekosystem”, säger du. Hur då?

– Det är inte jag som säger det! Det är domaren Carl Oliveson! [I romanen Domstolen] För mig är han en central gestalt, för han får bli en bärare av en organisk syn på rätten.

För honom är det inte en skapad artefakt, utan något som är invävt i samhällslivet. Rätten kan förändras utan att man skriver om lagarna.

Domstolen framstår inte alltid som rakt igenom trivsam… Men om vi skulle se den här miljön från den ljusa sidan. Vad finns det där som är bra?

– Det som är bra är det som är dess mest utmärkande drag: den är helt igenom formstyrd. Därigenom blir den förutsägbar. Det innebär att en domstol kan rymma många olika typer av människor, också sådana som skulle ha svårt att klara sig på andra platser, men som kan arbeta i domstolen på grund av den förutsägbarhet som råder. Det är en plats där de alltid vet precis vad som förväntas av dem. Det gör tillvaron trygg.

Finns det några nackdelar?

– Risken i högsta instans är det jag kallar rättsrådsberusningen. I det övriga rättslivet vet man att allt kan överklagas, vilket gör att ­ut­­ö­varna blir en aning ödmjuka inför sin uppgift. Är du högst upp finns ingen som kan ifrågasätta. Det finns en scen där domarna bokstavligen sitter uppe på taket och tittar ned på människorna.

Då kan man tappa perspektivet och få för sig att man är ofelbar.

Du beskriver hur den här formbundenheten i vissa fall ändå förlorar. Vad beror det på?

– Om jag skulle uttrycka mig litet polemiskt så beror det på rättighetssjukan. Vi har kommit in i ett skede där de så kallade rättigheterna överordnas den formella rätten, det vill säga det som egentligen ska räknas. Rättigheterna kommer in som en oreglerad trumf i systemet och skapar rätt stor oreda. Jurister kan bli oreflekterat smickrade över att få spela med dessa trumfkort och få litet mer att säga till om, utan att förstå att de sågar av den gren de sitter på. Börjar du som jurist att ge dig in i det politiska förbrukar du förtroende, och blir en del av det politiska spelet. Då kan du inte återgå till att säga att Jag arbetar bara med rättstillämpning, för det gör du inte. Man tror att man gör rätt, och är uppfylld av det, och ser inte att i själva verket är man långt utanför sin roll. Jag beskriver hur det kan gå till i Sverige, men vi är inte ensamma.

Vem åtnjuter förtroende i den formbundna värld du beskriver?

– Det styrs helt av hierarkin. Vilken position man har. Jag har själv upplevt det där, att ena stunden bli vördnadsfullt behandlad på grund av det ämbete jag har, och i nästa stund när jag inte har det ämbetet längre, då är den respekten borta. Det har varit lärorika upplevelser.

Människor tenderar att vara ångestdrivna, inte minst på sina arbetsplatser. Vad framkallar ”ångest” i den här världen?

– Att göra fel. I den rättsliga världen är det viktigare att inte göra fel än att göra rätt.

Finns det miljöer där även de högsta domarna kan känna sig i underläge?

– Ja, i förhållande till politiken. I det rollspelet är politikerna i överläge, och de kan vara rätt brutala mot tjänstemän som inte omedelbart fattar att det här bestämmer vi. Det finns en scen i Domstolen som skildrar det där, där en hög domare blir rejält tilltufsad av ett yngre statsråd.

Du har beskrivit den svenska traditionen på rättsområdet som tämligen ”formlös”. Hur märker man det?

– Å ena sidan är rättslivet formstyrt. Formen är dess väsen. Men om vi ska jämföra Sverige med andra länder finns hos oss ett formlöst inslag, en tradition som går långt tillbaka i historien. Ett genuint folkligt drag, en idé om folkets delaktighet i rättskipningen, som skyr markörer av överklass eller överhet: inga peruker, inga domarkappor. Jag uppfattar det som ett svenskt ideal överhuvudtaget, och det gäller även i rättslivet. Det är sympatiskt, tycker jag, man ska kunna hävda sin auktoritet på andra sätt än med yttre form.

Men, tillägger han, det kan drivas för långt.

– Om formen inte kan hävdas överhuvudtaget, om man låtsas som att hierarkierna inte finns, då blir det helt enkelt ingen ordning. Det finns vissa som gör formlösheten till en grej, och jag tar upp ett sådant exempel i en av böckerna. Då blir det bara oklart, förvirrande och människor tappar respekten för det som måste respekteras. Formen är i själva verket den svages viktigaste skydd. Råkar man ut för en domare som struntar i formerna är man utlämnad.

Hans-Gunnar Axberger skildrar gränsen mellan politik och domstolsväsende i Sverige som mycket mer flytande än vad många kanske vill tro: statsråd och regeringskansli som blandar sig i domstolens interna angelägenheter, eller domare som till synes obekymrat rör sig fram och tillbaka mellan domstolens och politikens rum. Samtidigt lyfter Sverige numera ofta fram vikten av att dra en tydlig gräns mellan juridik och politik.

Hur stolta har vi skäl att vara över vår egen förmåga att upprätthålla den gränsen?

– Inte alls. Sverige har ju knappt maktdelning. I grund och botten är vi som sagt ett informellt samhälle. Därför blir det motsägelsefullt med den svenska kritiken mot till exempel Polen och Israel. Vi har inte själva den typen av system som vi kräver att de ska ha. Traditionen i Sverige är tvärtom ett motstånd mot att formalisera för hårt. Det där finns fint uttryckt i ett konstitutionsutskotts­betänkande från 1809, där KU beskriver hur statens olika grenar måste respektera varandra. Det är väl tänkt. Och det behöver finnas en ömsesidig respekt mellan politik och juridik. Om den upphör är det något väldigt viktigt som går sönder.

På den politiska grenen råder för närvarande bred samsyn om behovet av skärpta straff. Justitieminister Gunnar Strömmer understryker att det handlar om att skifta perspektiv, från gärningsmannen till brottsoffrets upprättelse och samhällets behov av skydd. Målet är att åstadkomma ett paradigmskifte. En del i detta arbete är straffreformutredningen (SOU 2025: 66) som presenterade sitt betänkande i juni, och som föreslår en genomgripande förändring av påföljdssystemet. Grovt sammanfattat innebär förslaget att fler ska dömas till fängelsestraff och till längre fängelsestraff.

Hur skulle de höga, sinsemellan rätt olika, domare du beskriver se på det här förslaget?

– För det första skulle de domare som kommit kontakt med en social verklighet vara rätt skeptiska till politiska åtgärder som går ut på att skärpa straff, och mena att straff på individnivå inte har jättestor betydelse eller löser några problem. Däremot skulle de vara klara över att det är orealistiskt att vid en hög nivå av brottslighet inte ha ett system med rejäla straff. Annars förlorar lagen sin moralbildande verkan. Straffen är alltså mer till för att upprätthålla systemet än för att lösa problem på individnivå. Blir det alltför stor brottslighet inom ramen för detta system, då måste straffen alltså skärpas.

Så skulle de flesta resonera, och jag tror inte att de skulle vara så väldigt oense. Men en av domarna i trilogin, Johannes Bäfver, skulle vara extremt mot allt detta. Han gestaltar den ideologi som bröt fram i Sverige på 1960- och 70-talet, med behandlingstanken, som satte igång en pendelsväng som nådde sin yttersta punkt någonstans i början av 2000-talet och som nu är på väg att svänga tillbaka.

Juridiken är ett av få områden där krav på språklig precision lever – ett felaktigt kommatecken kan bli fatalt. Kan juridiken stå emot en allmän samhällsutveckling där det pratas och pladdras alltmer?

– Jag tror överhuvudtaget att det skrivna ordet kan stå emot. En viktig del i rättstillämpningen är att saker måste sättas på pränt och motiveras. Det är klart det går att sitta och svamla, men ska du uttrycka dig i skrift och förvänta dig att läsaren tar intryck, då fungerar det inte om texten saknar precision och är mångtydig.

Så ja, en rättsordning med krav på skriftliga motiveringar kan ha en återhållande verkan.

Du och jag arbetade under våren tillsammans i en av kulturkanonkommitténs expertgrupper, den med inriktning på samhälle. Där finns en avdelning som heter Lag och rätt, med allemansrätten som en av posterna. Hur skulle de höga jurister du berättar om se på den placeringen?

– Carl Oliveson skulle bli glad. Han skulle se det som ett erkännande av rättens organiska natur. Allemansrätten är inte stiftad lag, utan framvuxen ur människors levnadsformer. Men Oliveson skulle påpeka att den vid det här laget borde vara tydligare reglerad, så att den inte kan användas för kommersiella ändamål. Hans kollega Glenn Ekberg skulle däremot se det som helt fel att placera allemansrätten under lag och rätt. För honom innebär den en begränsning av en rättighet, nämligen äganderätten. Allemansrätten, skulle han säga, är övervärderad och obsolet.

Hur ser du på kanonprojektet i stort?

– Jag tycker att det var ett bra projekt, och har inte haft några bekymmer med att delta. Ändamålet har varit gott och resultatet har blivit rätt okej. Vi var redan från början överens i vår expertgrupp om att det ju inte var något rättesnöre vi skulle ta fram, även om det kallades kanon. Ta till exempel Lag och rätt, där blir det ju helt fel att tala om kanon. Det vi valt ut är snarare ett antal landmärken, som hjälper den som vill få syn på vår rättskultur. Sådant som bidragit till att göra landet Sverige till en rättsstat.

I kulturkanon slutar vårt samtal. Kanske speglar också den formlösheten som Hans-Gunnar Axberger beskriver som utmärkande för svenskt rättsliv? När Sverige tar fram sin kanon, är det inte ord som rättesnöre eller förebildlighet som ställs i förgrunden, utan istället ska den skapa ”ett levande och användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering”. I den andan bjuds även allmänheten in för att komma med förslag, och hos expertgrupperna får Stagnelius och Drottningholmsmusiken samsas med pappa­månad och Vasalopp.

Kanske är det just där som det mest svenska med en kulturkanon för Sverige ligger, så långt från Harold Blooms försvar av ”det estetiskas autonomi”. Istället för ”peruker” och ”domarkappor” finner vi jämlikhet och vardaglighet, såväl i rättslivet som i kulturen.