Antika fragment hittades på soptipp

Till den rad av oförglömliga konstupplevelser jag har haft i mitt liv räknar jag en poesi- och musikafton som ägde rum någon gång i början av vårt millennium. I en sal full av antika skulpturer reciterades Sapfo av en skådespelerska. Hon interfolierades av en harpist ur vars instrument det flödade undersköna toner.

Där satt jag tillsammans med andra bland vita gipsstatyer och förtrollades av hur ung och samtidigt urgammal längtan på detta sätt förmedlades och ackompanjerades. Så blev det plötsligt tyst i diktläsandet, mitt i en mening. Flera ord i dikten saknades.

Någonstans på vägen från Lesbos hade orden försvunnit och gått om intet.

Det var som när man är på väg att somna men plötsligt rycker till. Det var inte så att den magiska stämningen bröts, snarare tvärtom. Det outsagda och okända bjöd på något gåtfullt och lockande. För ett ögonblick funderade jag om jag själv med fantasins hjälp kunde fylla i det som fattades eller om jag bara borde låta tomrummet sväva fritt och innehållslöst. Jag valde det sistnämnda, hur otillfredsställande det än kunde te sig.

Så tänkte jag att det ju förhöll sig på samma sätt med de skulpturer som omgav mig. Alla saknade de lemmar. Alla saknade de färg. Men det är ju just som armlös vit gudinna vi känner Venus från Milo. Vem kan tänka sig henne i bemålad originalversion? Det är i sin ofullständighet hon har uppenbarat sig för oss och det är sådan vi beundrar henne. En förkommen lem stör inte helheten så länge det finns en kropp eller ett ansikte.

Jag drar mig till minnes denna gestaltning av Sapfos lyrik när jag läser Sophögen i Oxyrhynchos (red. Karl Dunér, Ellerströms förlag). Boken innehåller översättningar med kommentarer av 368 antika papyrusfragment som har hittats på just en sophög. Texterna har översatts av Daniel Samuelsson, Jan Stolpe, Lars-Håkan Svensson och, i något fall, Jesper Svenbro. I samlingen finns allt från privata brev, prislistor och protokoll till apokryfiska texter och alster av litterära storheter som Sapfo, Platon och Euripides. Tonvikten har lagts på det vardagliga, det som så sällan ger sig till känna i den bevarade litteraturen. En pojke skriver uppfordrande till sin far: om han inte får följa med till Alexandria ska han fortsättningsvis inte tala med honom. En målare skriver en offert för ommålning av ett badrum. En förrymd slav efterlyses som igenkänns på sin gälla röst. En man har sålt en kamel och skriver ett kvitto på köpesumman.

De översatta texterna inramas av läsvärda essäer om den historiska kontexten, författade av Alexander Andrée, Paul Linjamaa, Ingela Nilsson och Denis M. Searby. Redaktören Karl Dunér har skrivit förordet.

I slutet av 1800-talet gjorde två Oxfordarkeologer ett enormt fynd i det som en gång var den antika staden Oxyrhynchos i Egypten. På en plats där man dumpat avfall under tusen år hittades bland keramikskärvor och annat skräp en ofattbar mängd papyrusfragment. De flesta var skrivna på grekiska, som blev det officiella språket under Alexander den stores tid och fortsatte att vara det under romersk tid.

Närmare en halv miljon papyrusbitar fraktades till Oxford. Sedan dess har ­arbetet pågått med att översätta och publi­cera textfragmenten. Hittills har endast en bråkdel av dem publi­cerats, omkring 6 000, vilket motsvarar en dryg procent av materialet. Här finns alltså mycket kvar att upptäcka med arbete för generationer framöver. Det är sannerligen en historiens ironi att det som man velat förstöra har bevarats. Man kan jämföra med Pompeji, som faktiskt förstördes och därmed har försett eftervärlden med ovärderlig kunskap om antiken. Tack vare upptäckten i Oxyrhynchos fick man tillgång till Menanders komedier som tidigare varit kända endast genom citat hos senare författare. Tidigare okända dikter av Sapfo hittades.

Hur väljer man då bland alla dessa fragment om man vill göra en bok för en svensk publik? Ambitionen med urvalet i Sophögen i Oxyrhynchos är att det ska uppfattas som ett tvärsnitt av hela sophögens papyrer, som om översättarna kört ner nävarna i högen och sedan översatt det de har dragit upp. Texterna följer varandra i en till synes slumpmässig ordning. Dunér liknar det gärna vid hur hjärnan och minnet fungerar, som en bank av lagrade minnen som kan dyka upp som fragment i ologisk följd. Ett annat mål har varit att presentera tidigare okända och oöversatta texter. Med några få undantag har redan kända texter utelämnats, såsom till exempel utdrag ur Bibeln och Homeros.

Karl Dunér har inte nöjt sig med att bara göra en bok; han har också skapat ett allkonstverk av projektet. Under en månads tid gick åttatimmarsföreställningen Sophögen på Orionteatern i Stockholm. Det var under arbetet med uppsättningen av Aischylos pjäs Den fjättrade Prometheus på Dramaten år 2016 som han kom att intressera sig för Oxyrhynchosfragmenten. Han blev nyfiken på två andra delar i en förmodad trilogi: Prometheus eldbringaren och Den befriade Prometheus. Ett av de längsta fragmenten kom från Oxyrhynchos. Upplevelsen av fragmenten i scenisk gestaltning beskriver han som överraskande. Paradoxalt nog, skriver han, kändes tystnaden inte som ett tomrum eller en förlust. Istället var det som när ögat fokuserar: man ser en liten punkt i synfältet klart, medan resten är diffust.

Kanske måste den antikintresserade lära sig att älska tomrummet, även om det innebär en kamp mot det mänskliga ordningssinnet som vill ha sammanhang. Pusslet är inte komplett när det saknas pusselbitar. Det är frestande att försöka återskapa det som saknas för att få mönster och mening.

Får man då lov att ta sig friheten att gissa sig till vad det en gång har stått? Ingela Nilsson verkar skeptisk till att behandla Sapfos dikter på det sättet. Hon talar om en fragmentsestetik som ”tycks framkalla ett starkt behov av att fylla i och på så sätt bli ett slags medskapande poet, inte sällan hos manliga filologer med en privilegierad position”. Något sådant uppfattar jag dock inte i Sophögen i Oxyrhynchos. Texterna behandlas kunnigt, med varsamhet och med respekt.

Ett exempel är Sapfos fragment 95 som presenteras i två versioner. På den vänstra sidan får vi läsa dikten i den version som existerar (om än i svensk översättning). På den högra sidan återfinns ett förslag till rekonstruktion. Här saknas till exempel bokstäver inuti ett ord. En kunnig person i klassisk grekiska kan ganska lätt lista ut vad det ska stå. Versmåttets rytm kan också hjälpa till i tolkningen. I fragmentet till vänster framgår att diktens jag ber någon om att få föras någonstans. I förslaget till höger är denne någon guden Hermes, han som leder själarna till Hades. Det låter som ett högst rimligt antagande, eftersom en av floderna i dödsriket, Acheron nämns. Så faller allt på plats.

Det tomma är därmed inte längre innehållslöst och svävar inte fritt. Det var öppet för tolkning och fylldes av något som var större än en gissning. Tomheten hade också ett ansikte och en kropp, som visade sig för den som skärpte sina sinnen.

Sapfos sentida kollega och beundrare Tomas Tranströmer låter det illustreras i slutorden av sin dikt ”Vermeer”:

Och det tomma vänder sitt ansikte till oss
och viskar
”Jag är inte tom, jag är öppen”.