Thomas Mann firar 150 år

Om man på måfå bläddrar lite i Thomas Manns dagböcker får man en god inblick i vilket slags liv författaren ofta levde: resor, anföranden, luncher, middagar, teaterbesök, författarträffar och möten med en mängd politiska och kulturella högdjur. År 1925, för jämnt ett sekel sedan, njöt femtioåringen ännu av segerns sötma efter utgivningen av romanen Bergtagen, som hade kommit ut året innan. Vid alla rundresor efter publiceringen hade den snabbt världsberömde tyske diktaren förvisso inte alltid hustrun Katia och de sex barnen med sig (familjelivet utgjorde sällan någon större fröjd i tillvaron), men frågan inställer sig likafullt: När hade karln tid att skriva?

Mann har själv uppgett att det till vardags hemma i patriciervillan i München var bokskrivande på förmiddagen och dagboksskrivande på eftermiddagar och sena kvällar som gällde. Vilket då leder till den omvända frågan: När hade han då tid över för att hålla föredrag, luncha med vänner och bekanta, supera med den europeiska elitens honoratiores och dricka te med Albert Einstein?

Mängden text som Mann producerade var ju enorm – bara de fyra stora romanverken utgör runt 5 000 sidor; därtill kan man lägga ytterligare åtta romaner, ett trettiotal noveller och berättelser, lika många essäböcker, dagböckerna i tio band (7 000 sidor), ett femtontal självbiografiska titlar samt ett kolossalt antal brev. Ja, undertecknar man redan som 14-åring sin skriftliga korrespondens med ”Thomas Mann, lyrisk-dramatisk diktare”, tycks ju framtiden vara spikrakt utstakad. Den högtstående författaren hörde väl helt enkelt till de fåtal excellenta figurer i världshistorien som i sina verksamheter på något magiskt vis lyckats med konststycket att komprimera tiden och maximera prestationen.

Hur många författarskap, från debut till svanesång, skulle likt Thomas Manns i princip kunna beskrivas som en litterär epok i sig? Som en genomgripande och fortlöpande undersökning av Tyskland och det tyska, med den episka diktningen som intellektuellt verktyg och romantiskt trollspö. Vart och ett av Manns riktigt stora verk är veritabla totalromaner, där författarskapets dominerande ledmotiv är närvarande i samtliga, men belyses och turneras ur olika perspektiv och med specifika hänsyn till det aktuella verkets stoff och intrig.

Efter ett antal publicerade noveller av ynglingen Mann kunde det ju inte börja bättre än att som 26-åring överväldiga en hel litterär värld med den episka romanen Buddenbrooks. Stoffet och undertiteln, ”En familjs förfall”, ­skvallrar om vissa självbiografiska inslag som den unge lübeckska köpmans- och senatorssonen skickligt väver in i sin brett upplagda romankonstruktion. För säkerhets skull, och likt många andra författare med starka kopplingar till sin födelsestad (James Joyce, exempelvis), skrev Mann denna debutroman på annan ort, i den nya hemstaden München i andra änden av landet. Avstånd ger överblick – och frihet. I den voluminösa släktsagan lånar han berättartekniker från den franska naturalismen och den episka ryska 1800-talsromanen (i synnerhet Leo Tolstoj), och låter så de uttrycksfulla och milt ironiska personporträtten, liksom dialogernas espri, utgöra händelseförloppens pådrivande kraft. Manns språkliga rikedom fick för ­övrigt ett stilistiskt befryndat utförande i Ulrika Wallenströms aktningsvärda översättningar av Buddenbrooks, Bergtagen och Doktor Faustus (2005–2015).

Är man det minsta intresserad av Thomas Mann, eller för den delen hela familjens historia, bör man besöka museet Buddenbrookhaus i Lübeck (Heinrich-und-Thomas-Mann-Zentrum), som under andra hälften av 1800-talet utgjorde ett pampigt hem för tre generationer Mann. Sedan i somras uppmärksammar man särskilt den 150-årsjubilerande Nobelpristagaren med olika arrangemang, bland annat den stora utställningen Meine Zeit. Thomas Mann und die Demokratie, som visas fram till januari.

Det skulle dröja 23 år innan nästa stora ­roman, kanske den allra största, Bergtagen, utkom. Däremellan hann Mann förvisso skriva den något mindre utvecklingsromanen Hans kunglig höghet (1909) och den sedermera berömda långnovellen Döden i Venedig (1912), där ­några av författarskapets huvudteman – ­konsten och borgerligheten, sexualiteten och döden – får sin första ordentliga genomlysning.

Att årets andra 150-årsjubilar i den moderna tyska litteraturen, Rainer Maria Rilke, karakteriserade det sistnämnda verket som ”utspillt bläck”, påverkade sannolikt inte Mann i någon högre grad, trots hans stundom något lättretliga självaktning. Måhända kunde han trösta sig med häcklaren Rilkes rosande recension av Buddenbrooks ett decennium tidigare, småningom kanske också med att samma roman tio år senare blev det första av hans litterära verk som filmatiserades (stumfilm i regi av Gerhard Lamprecht, 1923).

Mellan de båda inledande globala succéromanerna bröt första världskriget ut, vilket kom att förändra allt, för Mann och för hela världen. Så sent som krigets slutår 1918 gav den kejsartrogne författaren ut en 600-sidig nationalkonservativ stridsskrift med titeln En opolitisk mans betraktelser (skriven under krigsåren, från 1915). I denna med författarens egna ord ”överlastade pamflett” lierar han sig med delar av periodens tongivande och höggradigt konservativa bildningsborgerlighet och dess välberäknade, i bästa fall aningslösa, flirtande med absolutistiska läror, och med försvaret av det rena intellektets objektivitet i förhållande till politiska och ideologiska särintressen. Den tyska kulturen, menade Mann, är till skillnad från den franska och anglosaxiska civilisationen ”autonom”, och den sanna tyska anden bör inte förhålla sig eller förfalla till en banal värld av samhälleliga sakförhållanden. Jo, även den mest kontrollerade världsdiktare kan luras in i wagnerskt hypnotiska trollkretsar.

Mann var knappast ensam om att uppleva de just då rämnande kejsardömena som en plågsam fantomsmärta, eller om att svärmiskt hysa förhoppningar om de eviga värdenas fortsatt hierarkiska ordning. Problemet var bara att pamfletten såg dagens ljus alldeles för sent; kejsardömet vacklade så snart krigets kanoner tystnat och var obönhörligt dödsdömt innan ens bläcket på fredsfördraget i Versailles hade hunnit torka. Icke desto mindre ledde den polemiskt inställda skriften till att en redan mångårig ideologisk osämja mellan Thomas och storebrodern, tillika författarkollegan Heinrich Mann, fick ny fart. ”Transnationell politisering” mot ”tysk innerlighet”, skulle man kunna summera kontroversen mellan de båda syskonen, och där den yngre av dem alltså representerade det sistnämnda.

Redan vid bokens sena utgivning hade emellertid Thomas Mann efter hand frigjort sig från sina mest långtgående positioner och i omgångar ändrat uppfattning på en rad punkter. Det yttersta tecknet på hans gradvisa förvandling från en idealistisk antidemokrat till en ”förnuftsrepublikan” i Weimarrepublikansk stil är den suggestiva och E.T.A. Hoffmann-inspirerade novellen Mario och trollkarlen från 1930, där han hissade varningsflagg mot fascismens förledande demagogi. Om inte förr, borde de samtida läsarna av den här berättelsen på allvar förstå vem och vad domptören Adolf Hitler var och hur hans tusenårsrike var tänkt att inrättas.

Fem år före det efterlängtade och för pristagaren själv tämligen givna Nobelpriset 1929 kunde Mann med den svindlande idé- och antibildningsromanen Bergtagen släppa taget om sina tidigare ideologiska övertygelser. ”Trollberget”, som utgör den tyska titeln (Der Zauberberg), inhyser här det isolerade mikrokosmos – ett praktfullt sanatorium och kurhotell för lungsjuka – som får stå modell för den gamla borgerliga världens undergång, som Mann själv var sprungen ur och formad av. Romanen bildar en spelplats för spirituella samtal och debatter om Europas ande och öde, och där sanatoriets båda äldre läromästare, humanisten Settembrini och mörkmannen Naphta, strider om den unge protagonisten Hans Castorps själ. Detta kontrasteras med filosofiska motiv som Mann i sitt författarskap ofta återkommer till, men väl aldrig så litterärt sublimt som i Bergtagens mest avgörande scen: Castorps ”snödröm”. Vilsen och förfrusen i den dunkla nattskogens snömassor kommer romanens centralfigur till insikt om att människan inte är blott känsla eller blott förnuft, som de två självutnämnda gamla mentorernas strikt tvådelade världsuppfattning hävdar, utan tvärtom den upplösta motsägelsen mellan desamma – liksom mellan liv och död, kropp och ande.

”Thomas Mann, är inte han jude?” löd en vanligt förekommande fråga i Tyskland under naziåren. Nej, jude var han inte, däremot ingift i den förnäma judiska familjen Pringsheim, vilket tvingade Mann att lämna landet 1933 och likt många andra konstnärer och intellektuella i Tyskland och Österrike ge sig av mot det politiskt neutrala och demokratiska Schweiz. De två äldsta barnen, Erika och Klaus, var vid tidpunkten sedan länge utflugna ur såväl föräldraboet i München som ur landet, och hade tidigare än fadern blivit medvetna om varthän det barkade med Hitlers planer för Tredje riket. Thomas Mann själv förstod detta också, men drog sig i det längsta för att ”svika” sitt Tyskland och sina inhemska läsare genom att fly.

Förespeglingarna om att han som upphöjd diktare i det tyska folkets tjänst skulle skonas från det nazistiska barbariet försvann slutgiltigt när den politiska polisen i Bayern konfiskerade den ”statsfientliga” familjen Manns hem sedan nitton år tillbaka. Lyckligtvis befann sig Thomas och Katia vid tillfället på en föreläsningsturné i Schweiz, och stannade helt enkelt kvar där med de yngre barnen till 1938.

Därefter bosatte de sig i USA.

Det är de här erfarenheterna som var den initierande händelsen bakom den kolossala tetralogin Josef och hans bröder (1933–43), skriven i schweizisk och amerikansk exil under Hitlers första tio år vid makten. Med utgångpunkt i Första Mosebokens berättelse om Josef och hans många bröder, tecknar romanserien med både breda och fina penseldrag de bibliska trakternas kulturer och religioner, och i synnerhet grundandet av den judisk-kristna humanism som i Manns ögon nu var starkt hotad av nazismens perverterade tankegods.

”Där jag är, är Tyskland”, lyder det kända citat då Mann inledde sitt nya liv i USA. Och ”Där Goethe är, är jag”, skulle han kunna parafrasera sig själv. Ty den tyska kulturen tog han med sig till sitt nya hemland, och i ett sista litterärt kraftprov, Doktor Faustus (1947), kopplade Mann, som gärna såg sig som Goethes ställföreträdare på jorden, samman den tyska andens två absoluta motpoler: just diktaren bakom Faust samt den till Mefistofeles utklädde folkförföraren Hitler.

Under brinnande världskrig författade Mann sin uppdaterade Faustmyt, om den känslokalla kompositören Adrian Leverkühn som med sin komplexa konstmusik representerar den mänskliga skaparkraften i all sin glans, men som genom köpekontraktet med fan själv förvandlas till sinnebilden av en fallen människa. Samma öde går alltså Manns samtida Tyskland till mötes när man sluter en pakt med sin egen Hitlerdjävul. Leverkühn förkroppsligar i sitt högmod Tysklands utveckling från upphöjd kulturnation till nazistiskt pöbelvälde under hakkorset; en högt begåvad musiker som i valet mellan epigonens sterila uttrycksmedel och geniets gränslösa kreativitet väljer det senare, med benäget bistånd av den mångfaldigt inkarnerade Mefistofeles. Och priset för den momentana berusningen: själslig fördömelse och galenskap.

Ett par år före sin bortgång 1955 flyttade Thomas Mann, tillsammans med Katia, tillbaka till Europa. Dock inte till Tyskland utan åter till Schweiz där de levde med äldsta dottern Erika. Klaus Mann hade snabbare än fadern utnyttjat Faustmotivens samtida sprängkraft och redan 1936 gett ut sin mest berömda roman Mefisto (som 1981 blev en uppmärksammad film av István Szabó).

År 1949 tog Klaus livet av sig, precis som hans båda fastrar Carla och Julia hade gjort ett par årtionden tidigare. Så speglar Manns lika framgångsrika som tragiska familjehistoria, från Thomas uppväxt i 1870- och 80-­talets Lübeck till den yngsta (favorit)dottern Elisabeths död i Schweiz 2002, ett drygt sekel av Tysklands dramatiska historia och katastrofala öden.

Hur var det nu Klaus skrev i sin dagbok: ”Vilken egendomlig familj vi är! Man kommer att skriva böcker om oss – inte bara om enskilda familjemedlemmar utan om oss som familj.”