Poeten som inte blev påve

Efter påve Franciskus bortgång i våras tog spekulationerna om vem som skulle efterträda honom genast fart. Bland dem som figurerade som möjliga kandidater till posten fanns portugisen José Tolentino de Mendonça, som skilde sig från de andra namnen genom att både befinna sig högt upp i den katolska kyrkans hierarki och vara en poet och essäist som åtnjuter stort anseende även bland icke troende läsare och kritiker i sitt hemland. Om han valts hade det varit första gången som en portugis blivit påve sedan Johannes XXI (född Pedro Julião), som under några månader i slutet av 1200-talet innehade ämbetet innan han dog av att ett tak rasade ner över honom.

Konklaven i år följdes särskilt noga på Madeira, där Tolentino föddes som det yngsta av fem syskon 1965. Familjen emigrerade tidigt till den dåvarande portugisiska kolonin Angola, där fadern arbetade som fiskare. Även om poeten ofta har återkommit till sin lyckliga barndom i Afrika rymde den också mörkare stråk. En dikt skulle senare åkalla minnet av hur han vid tidig ålder bevittnade ett mord. I samband med avkoloniseringsprocessen på 1970-talet flyttade familjen tillbaka till Madeira i den stora flyktingvågen av ”retornados” då hundratusentals portugiser tvingades återvända till Europa efter diktatorn Salazars fall.

Vid det här laget har Tolentino en lång akademisk och teologisk kar­riär­ bakom sig i Portugal och Italien. Han prästvigdes 1990 och är numera bosatt i Vatikanen, där han utnämndes till kardinal 2019. Några år senare utsågs han till den första prefekten för Dikasteriet för kultur och utbildning inom den romersk-katolska kyrkans kuria. Det gör honom ansvarig för kyrkans förhållande till konst, litteratur och kulturarv – men också för samordningen av världens alla katolska universitet. Positionen är sannolikt lämplig eftersom han ofta har framhållit poesin som ett andligt uttryck av särskilt värde och dess roll som en förmedlande länk mellan människorna och den kristna tron.

Tolentino de Mendonça brukar placeras i katolicismens ”progressiva” läger. Som Anders Arborelius – en annan kardinal som förekom i påvespekulationerna – påpekade i en intervju i Fokus i somras, är det emellertid vanskligt att använda politiska analogier för att beskriva teologiska skillnader. Klart är att Tolentino stod påve Franciskus nära och att han utan att utmana kyrkans officiella doktriner har uttryckt en relativ öppenhet i frågor som rör homosexuellas rättigheter.

Från elva års ålder studerade den blivande påvekandidaten vid ett prästseminarium, vilket gjorde att han fick tillgång till ett stort bibliotek. Han har dock beskrivit mormodern som sitt livs första bibliotek. Hon kunde varken läsa eller skriva men förfogade över en uppsjö av traderade berättelser. Upptäckten i tonåren av den portugisiska poeten Herberto Helder var så omtumlande att den första dikten i Tolentinos debutsamling Os dias contados (De räknade dagarna) 1990 fick titeln ”Herberto Helders barndom”. Inledningsraden ”I begynnelsen fanns ön” rymmer inte bara en anspelning på Bibelns skapelseberättelse, utan också på det faktum att även Helder kom från ögruppen Madeira. Raderna ”Jag var nästan en ängel / som skrev / exakta rapporter / om tystnaden”, knyter dessutom an till ett tema som skulle bli centralt i Tolentinos egen tankevärld. I en intervju föreslog han en gång att tystnaden skulle klassas som ett av mänsklighetens immateriel­la kulturarv. I en svit kortdikter som kretsar kring samma ämne står att läsa: ”Tystnaden kan inte kontrolleras / ingen kan aktivera den / utan att genomkorsa den.”

Till rikedomen i Tolentinos författarskap hör att han jämte kristen och teologisk litteratur är djupt förtrogen med och påverkad av en rad röster som inte huvudsakligen kommer från den religiösa sfären. Vad den portugisiska litteraturhistorien anbelangar gäller detta inte minst nationaldiktaren Luís de Camões och den moderna klassikern framför andra, poeten Fernando Pessoa. Att Tolentino 2023 tilldelades Prémio Pessoa, den främsta utmärkelsen i den portugisiska kulturvärlden, säger något om hans ställning. Det senaste nationella provet i portugisiska, obligatoriskt för sistaårselever vid naturvetenskapliga och humanistiska gymnasieutbildningar, innehöll delar av ett tal som Tolentino höll på nationaldagen under covid-19-pandemin – jämte utdrag ur Pessoas diktsamling Budskap och Camões 1500-talsepos Lusiaderna. I detta tal hänvisade ”poetkardinalen” till såväl Ludwig Wittgenstein som till samtida portugisisk filmkonst. Dessutom betonade han sammanhållningens betydelse och vikten av att stärka banden mellan generationerna i svåra tider.

Det antidogmatiska draget är avgörande för att förstå Tolentinos dubbla gärning. Han har med uppskattning hänvisat till Simone Weils yttrande om att icke-troende kan stå närmare Gud än troende. En dikt som porträtterar Pier Paolo Pasolini i New York poängterar – i den italienska författarens och filmregissörens anda – banden mellan blasfemin och heligheten. Därtill har han kallat den amerikanska prosaisten Flannery O’Connor för ”en andlig mästare” på grund av hennes blick för det trasiga eller rent av monstruösa hos människan. Sedan debuten har José Tolentino de Mendonça gett ut en lång rad diktsamlingar och essäböcker. För några år sedan samlades hans poetiska produktion i volymen A noite abre meus olhos (Natten öppnar mina ögon), som därefter kommit i flera upplagor. Som poet brukar han använda det något kortare namnet José Tolentino Mendonça.

Hittills har han varit okänd för svenska läsare, men i höstnumret av den ekumeniska tidskriften Pilgrim – med ”Eros” som tema – översatte jag hans dikt ”Patti Smith tolkar Höga Visan”. Titeln ger en fingervisning om de gränsöverskridningar som Tolentino ägnar sig åt. Det är en poesi djupt förankrad i vardagliga detaljer och erfarenheter. Han kan skriva glödgad kärlekslyrik; en dikt börjar exempelvis med att räkna upp saker som med tiden kan glida ur en människas medvetande, för att sedan mynna ut i insikten om att det kan ta åratal ”att glömma någon / som nätt och jämnt såg på oss”. Ibland finns här en stor och oförglömlig närvaro vars konturer är så levande att den kan uppfattas antingen som gudomlig eller mänsklig, vilket bidrar till att Tolentino med behållning kan läsas av såväl troende som icke troende. Andra gånger präglas dikterna av en österländsk klarhet och han knyter skickligt an till haikutraditionen. Kopplingen till mystiken är uppenbar i följande kortdikt: ”Gud föredrar ofta / att träda in i vårt hus / när vi inte är där.”

Den portugisiska poesin har förvisso inte varit lika besatt som den svenska av årstidernas skiftningar som en spegel för tillvarons förgänglighet; så är gränserna mellan årets olika delar också något mer diffusa i södra Europa. Men i flera dikter har Tolentino känsligt tecknat melankolin när sommaren går mot sitt slut, som i följande rader: ”för första gången begriper jag kylan / i vinden, i vattnet / vi hyr cyklar för att ta oss till kusten / och söka det som återstår / en årstid / där bilderna inte ögonblickligen / går under // även jag vägrar att endast säga / det som kan sägas”. I sådana stunder påminns man också om att han i någon mening är en mycket portugisisk poet, som knyter an till en lång inhemsk tradition för vilken havet är centralt och ständigt närvarande.

När konklaven tidigare i år skulle tillsätta den katolska världens överhuvud hörde José Tolentino de Mendonça till de yngre kandidaterna. Det är förstås heller inte omöjligt att han en dag faktiskt blir påve. En rik litterär värld som på ett sublimt sätt förenar stor bildning med sinnlighet och konkretion väntar hur som helst här på att upptäckas.