Vad hände med den svenska stay behind-rörelsen?

Alla söndagsutflykter är inte vad de ser ut att vara. Under kalla kriget gav sig till synes helt vanliga män ut på skogsutflykter eller bilturer med familjen, men var i själva verket där för att inspektera vapenförråd eller rekognoscera flyktvägar. De agerade inte på uppdrag av militären eller polisen utan av en oberoende hemlig organisation.

Låter det suspekt? Organisationer med våldskapital som inte är direkt underordnade ett statligt departement tenderar att väcka obehag. I det här fallet rörde det sig dock om något högst legitimt: den svenska stay behind-rörelsen.

Stay behind är en term för organisationer med uppdrag att stanna kvar och ägna sig åt spionage och sabotage om det egna territoriet ockuperas. Sovjetunionen använde sig av stay behind-grupper under andra världskriget och Storbritannien etablerade så kallade auxiliary units i samma syfte 1940, då en tysk invasion av Storbritannien uppfattades som överhängande. Efter krigsslutet utvecklade Nato konceptet och etablerade nätverk runtom i Västeuropa som skulle fungera som gerillor efter en sovjetisk invasion.

Någon sådan blev förstås aldrig av, men hotet var verkligt – både för Natos medlemmar och för Sverige. Sovjetunionen skickade ubåtar långt in på svenskt vatten, genomförde stora militärövningar i Östersjön och hade till och med konkreta strategier för en potentiell invasion. Hittills mindre känt är att Sverige, precis som många andra västländer, hade en stay behind-rörelse. I en ny bok, Sveriges sak var vår, kastar statsvetaren Johan Wennström ljus över den.

Operation Metro, som den kallades, etablerades sommaren 1949 av statsminister Tage Erlander. Fyra handskrivna fullmakter gav sina innehavare i uppdrag att planera en motståndsrörelse ”avsedd att träda i funktion om någon del av landet skulle bli ockuperad av främmande makt”. Rörelsens ledning – Wennström liknar dem vid en bolagsstyrelse – utökades efter hand till sex personer. Under dem fanns en sorts verkställande utskott, regionchefer och fotfolk.

Att befolka en stay behind-rörelse kan vara svårt; den behöver militärliknande kompetens, men kan inte förlita sig på militärer – vid ett väpnat angrepp på Sverige skulle de vara upptagna annorstädes. Bland Operation Metros nyckelpersoner återfanns visserligen en armé­chef, en kapten i försvarsstaben och chefen för T-kontoret (Sveriges militära underrättelsetjänst mellan 1946 och 1965) Thede Palm. Men också försäkringsdirektörer, Telegrafverkets generaldirektör och, på väldigt svenskt manér, representanter för arbetsmarknadens parter. På 1960- och 70-talen satt SAF-chefen Curt-­Steffan Giesecke och LO-chefen Arne Geijer i hemlighet i ledningen för den svenska stay behind-rörelsen, samtidigt som de offentligt fyllde rollerna som motparter i avtalsrörelsen.

Att politiskt bemyndigade jätteorganisationer, snarare än något verkligt civilsamhälle, spelade en sådan roll i Operation Metro är emblematiskt för efterkrigstidens Sverige. En meningsfull motståndsrörelse behöver ha legitimitet i befolkningens ögon. I ett korporativistiskt samhälle erbjuder arbetsmarknadens parter just det, konstaterar Wennström.

I Sveriges sak var vår slår han hål på ett par centrala myter om stay behind-rörelsen. Dels att den skulle ha saknat juridisk och demokratisk förankring – i Riksarkivet har han hittat ett hemligt konseljbeslut från 1955, undertecknat av Gustav VI Adolf och hemligstämplat fram till 2005, som legaliserade motståndsrörelsen. Dels att Operation Metro skulle ha varit en Natokonstruktion, eller till och med en CIA-skapelse. Visserligen var Nato och CIA drivande bakom etableringen av stay behind-grupper i Västeuropa under 1950-talet, men enligt Wennström höll Sverige gränsen. Det är logiskt; vi var inte medlem i Nato och behövde i högre grad förlita oss på vår egen förmåga, såväl i stay behind-rörelsen som i det konventionella försvaret.

När kalla kriget tog slut gick autonomi och egen kapacitet ur modet, men geopolitiska omständigheter har gjort dem attraktiva igen. Prepping har blivit trendigt, Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps förväntningar på befolkningen har höjts och vevradio och välfyllda vattendun­kar blivit kännetecken för ansvarskännande medborgare. På det politiska planet har försörjningstrygghet blivit ett hett ämne. Sveriges och Europas oförmåga att producera den energi och mat vi behöver ses inte längre som en naturlig konsekvens av smart och praktisk outsourcing på den globala marknaden utan som ett problem.

Men just när det gäller försvaret har ­trenden rört sig i motsatt riktning. I samband med den stora socialdemokratiska kovändningen i Nato­frågan blev militär självförsörjning plötsligt ute. ”Ensam är inte stark”, som vice statsminister Ebba Busch uttryckte det när Sverige gick med i Nato. Den dominanta tongången i maktens korridorer är att vår säkerhet bäst garanteras av ett försvarskollektiv där gemensamma resurser vid ett angrepp fördelas efter behov.

Johan Wennström hör till de relativt få som har ifrågasatt delar av Natoentusiasmen, utan att för den sakens skull avfärda hela konceptet militärt försvar som förlegat, farligt och förmodligen ett uttryck för suspekta ideologier. Ett par veckor efter att Sverige blev medlem i Nato skrev han i Dagens Nyheter att Sverige riskerar att prioritera kollektivets säkerhet före vår kapacitet att försvara våra egna gränser, exempelvis genom att placera betydande militära resurser i utlandet. I Sveriges sak var vår utvecklar han resonemanget: kalla krigets stay behind-organisation gick sannolikt för långt i sin isola­tio­nistiska hållning, men ”samtida svenska beslutsfattare har gjort det motsatta misstaget, att negligera att främja fosterlandet och dess suveränitet. ’Nato främst’ lyder, betecknande nog, det nya allierade Sveriges försvarsdoktrin.”

Sveriges sak var vår bygger på gedigen resear­ch. Wennström är märkbart nöjd med sin insats men undviker sensationalism. Förmodligen beror det på att han, till skillnad från tidigare granskare, är positiv till stay behind-rörelsen. En fråga skaver dock: Bör den som ser positivt på den svenska stay behind-rörelsen verkligen avslöja så mycket som Wennström gör? Behovet av en sådan rörelse är knappast mindre nu än under kalla kriget, och i Ukraina demonstrerar den lokala stay behind-rörelsen sitt värde genom att sabotera rysk krigsmateriel och vägleda robotattacker. Samtidigt måste en stay behind-rörelse till sin natur vara hemlig, inte minst i fredstid. Om en potentiell fiende redan på förhand vet vem man är och vad man gör blir effekten av ens motstånd begränsad.

Det finns två tänkbara förklaringar till att Wennström ändå beskriver så mycket som han gör av Operation Metros arbete och ledarskap. Den ena är att vi inte längre har någon stay behind-rörelse att hemlighålla. Det vore inte orimligt att tänka sig att den rann ut i sanden under 90- eller 00-talet, då blåögdheten inför fram­tida säkerhetshot var utbredd och försvaret porträtterades som ett osexigt särintresse. Men det vore osannolikt. Wennströms historia slutar självmedvetet under 90-talet och nämner inget om någon nedläggning. Tvärtom beskriver han en tredje generation av motståndsrörelsen efter murens fall, skild från de korporativa rötterna och ledd av den tidigare rikshemvärnschefen och generalen Robert Lugn (far till poeten Kristina Lugn).

Den andra tänkbara förklaringen är att dagens motståndsrörelse ser så annorlunda ut att kännedom om hur den fungerade under kalla kriget inte gör någon skillnad. Det vore rimligt; den har trots allt en väldigt annorlunda verklighet att förhålla sig till.

Dagens Sverige saknar den typ av enande organisationer som präglade kalla krigs-­eran, folkrörelserna för en tynande tillvaro och civilsamhället lever på konstgjord andning. Det etniskt, religiöst och värderingsmässigt diversifierade samhället är svårare att ena kring en allmän motståndsvilja än 1900-talets relativt homogena land.

Och så har Sverige inte längre samma självständiga förhållande till våra mäktiga vänner i väst som förr. Allt pekar mot att dagens och framtidens stay behind-rörelser har en svårare uppgift att lösa än gårdagens.