Skandalpoeten Lord Byron på svenska

Åtskilliga författare har skapat hjältar i sina diktverk, men det är få förunnat att själva uppträda i hjälterollen och bli beundrade både för sin dikt och sina dåd. En av dem som lyckats är Lord Byron (1788–1824), Englands mest beundrade och skandalomsusade diktare under 1800-talet. I sina virtuost rimmade versberättelser skildrade han romantiska, lätt svårmodiga ”byronhjältar” som utmärker sig i krig och kärlek men också i opposition mot överhetens sociala normer. Sådan uppfattades han också själv av samtiden, känd som karismatisk revoltör med många fiender men ännu fler älskarinnor, dessutom skicklig simmare, trots att han med klumpfot måste halta fram genom livet. Unga poeter – från Pusjkin i Sankt Petersburg till Tegnér i Lund – ville skriva och leva som megastjärnan Byron, dock sällan med samma framgång.

Hans mest omtalade mästerverk var verseposet Don Juan, som publicerades i flera avsnitt från 1818 till 1823. Det handlar förstås om Spaniens legendariske förförare, som i folktraditionen och Mozarts opera skildras som en skurk vars öde är att hamna i helvetet. Byron skildrar däremot sin Don Juan som en rättskaffens ung adelsman, en damernas riddare men också ett eftertraktat objekt för deras begär och ibland ett olyckligt offer för kärlekslyckans växlingar. Redan som yngling tvingas han lämna Spanien efter sitt första kärleksäventyr med hustrun till en högt uppsatt adelsman. Under sin olycksdrabbade flykt genom Europa blir han själv förförd av kvinnor som han ibland uppriktigt älskar men ofta vållar honom mödor och besvär. Han råkar ut för svartsjuka äkta män och vredgade fadersgestalter men också för tyranniska kvinnor som vill göra honom till erotisk slav, men han klarar sig alltid ur knipan och hamnar ingalunda i helvetet utan i furstlig välmåga på samhällets topp, trots sina många eskapader. Eller kanske rentav PÅ GRUND av dessa eskapader.

Som väntat blev Don Juan betraktat som ett omoraliskt verk. Det väckte dessutom stark indignation, särskilt i hemlandet, genom sina satiriska angrepp på kända makthavare och kulturperson- ligheter. Den flödande poesin och kvickheten lovordades dock av smakdomare som Goethe i Tyskland. Snart ville alla läsa denna skandalösa men formfulländade text. Don Juan spreds över världen och översattes till flera språk, så även till svenska av den senromantiske poeten C.V.A. Strandberg, signaturen Talis Qualis (1818–77).

Att tolka detta verk till vårt språk kan inte ha varit någon lätt uppgift. För det första är texten komponerad i det svåra versmåttet ottave rime, som Byron suveränt behärskade men hans utländska översättare sällan klarar med samma lätthet. För det andra är den skriven i en poetisk stil som växlar mellan högt och lågt, från tragedi till komedi, från romantisk kärlekslyrik till satirisk sedeskildring, från polemik till älskvärt kåserande om ditt och datt. För det tredje är texten full av sofistikerade ordlekar och anspelningar på grekiska och romerska klassiker, liksom Dante och Shakespeare, eftersom Byron var en beläst poet som gärna prålade med sin lärdom och språkskicklighet. Flera svenska poeter som före Strandberg försökt tolka den engelska texten hade misslyckats eller tvingats ge upp i förtid.

Men Strandberg lyckades trots att han själv var en ganska medioker poet, i ungdomen mest känd för sina militanta verser i studentskandinavismens anda, senare även för bombastiska hyllningar till kung och fosterland samt idoga uppmaningar till anfallskrig mot Ryssland. Dock hade han goda kunskaper i engelska samt en del egenskaper gemensamma med Lord Byron, häribland studentikos vitsighet och ett upproriskt sinnelag. På äldre dagar omvändes han visserligen till mörkblå konservatism men behöll ändå sin ungdoms faiblesse för rabulistiska elakheter.

Dessutom var Strandberg bra på besvärliga versmått, kunde sina klassiker och hade liksom Byron en obestridlig förmåga att hitta på listiga rim i svåra situationer. Sistnämnda egenskap demonstreras redan i hans översättning av verseposets första strof. Så här skriver Byron:

I want a hero: an uncommon want,
When every year and month sends forth a new one,
Till, after cloying the gazettes with cant,
The age discovers he is not the true one;
Of such as these I should not care to vaunt,
I’ll therefore take our ancient friend Don Juan—
We all have seen him, in the pantomime,
Sent to the devil somewhat ere his time.

Observera särskilt språkets blandning av högt och lågt, de fräcka rimmen på ”Don Juan” samt anspelningar på såväl tidningarnas hjälterepor­tage som tidigare teatrala versioner av Don Juan-­legenden. Så här översätter Strandberg: ”En hjelte fattas mig, en sällsynt brist,/ Då varje år ser både en och tu an;/ Men skapar pressen en, ser man till sist/ Att han ej var den rigtiga ännu, han;/ Jag vill det folket intet, det är visst,/ Och tar derför vår gamle vän Don Juan,/ Som vi ha sett på tiljan mången qväll/ – men allt för tidigt – dra åt Heklefjell.”

Här återges för det första ottave rime-versen med rytmisk perfektion i 8 gånger 5 jamber enligt rimschemat ABABABCC. Vidare har originalets rim på ”Juan” (”new one” och ”true one”) ersatts med svenska ”tu an” och ”ännú han”. Som avslutning på sista raden har hänvisningen till teaterversionernas slutscen, där förföraren hamnar i helvetet, ersatts med det folkliga svenska idiomet ”dra åt Häcklefjäll”. En enastående slagkraftig inledning med perfekt blandning av högt och lågt.

I fortsättningen håller Strandberg oftast den här stilistiska och verstekniska nivån genom originalets 16 sånger om sammanlagt 16 000 rader, fördelade på 2 000 strofer. En fantastisk prestation! När man idag läser hans gammalstavade Don Juan kan texten i förstone verka något mossig, men man behöver bara recitera den högt för att märka hur modern och livfull den ändå låter i sin talspråklighet.

Till de mest romantiska avsnitten hör berättelsen om hur Don Juan efter flykten från hemlandet lider skeppsbrott i Medelhavet och räddar sig i land på en grekisk ö, där han tas om hand av en ung flicka vid namn Haidie, ett oskuldsfullt naturbarn som är dotter till en grym sjörövare och slavhandlare. Haidie finner den sköne ynglingen liggande naken och nästan död på stranden efter att länge ha kämpat mot vågorna – en parallell till mötet i Odysséen mellan Odysseus och Nausikaa. I en grotta vid havet återför sjörövardottern den skeppsbrutne till livet, och snart spirar kärleken upp i dem båda och skildras i tidens översinnligt erotiska bildspråk: ”De blickade mot himmelen som flöt / Liksom ett rosenfärgadt haf, ett mägtigt, […] De hörde vågens sqvalp som aldrig slöt, / Och blick försjönk med ens i blick andäktigt / Och deras unga läppar, skilda nyss, / Förenades på en gång i en kyss.”

Typiskt för Byron är emellertid att erotiken och den romantiska stämningen snart bryts av något mer trivialt och jordiskt som att Juan längtar efter engelsk biffstek. Snart dyker också Haidies grymme fader upp med sina sjörövare, tar Juan till fånga och säljer honom på en turkisk slavmarknad. Kärleksskildringen blandas dess­utom med sarkastiska inpass, starkt provocerande för samtidens moralister, om äktenskapet som en trist institution i jämförelse med den syndigt fria kärlek som kyrkan fördömer: ”Det är ett sorgligt tecken på vår svaga, / Vår skröpliga, vår syndiga natur / Att giftermål och kärlek sällan draga / Om sams, fast häckade i samma bur.”

Ännu mer karakteristik för Byron är att han ofta överger berättarrollen för att i egen hög person kliva in på scenen och i jagform jämföra sina egna erfarenheter med Don Juans. Efter att ha berättat om hur Haidie kärleksfullt undervisar sin älskare i sitt grekiska modersmål påpekar berättarrösten – lite vårdslöst en passant – att han själv, Lord Byron, ofta lärt sig främmande språk av sina älskarinnor och att detta berett honom stort nöje. En annan gång meddelas i samband med Juans skeppsbrott att denne minsann är en så duktig simmare att han nog, i likhet med författaren, skulle ha kunnat simma över Hellesponten, det flera kilometer breda sundet mellan Europa och Asien. Detta var nämligen en idrottsprestation som Byron faktiskt hade utfört och var väl känd av hans publik. Genom sådana jämförelser med sin fiktive hjälte befäster Byron bilden av sig själv som heroisk älskare och superstjärna. Detta ökade i sin tur intresset för hans skrifter, samtidigt som det förargade hans rivaler och moralens väktare.

När Juan efter kärlekssagan med Haidie hamnar som slav i turkiske sultanens harem förlorar han det mesta av sin romantiska aura och blir efter hand en garvad äventyrare som lärt sig använda sin trollkraft över kvinnor för att vinna fördelar i kampen om tillvaron. Men han förblir ändå i grunden en snäll och omtänksam kavaljer, inte en cynisk libertin som Mozarts Don Giovanni eller greve Valmont i Choderlos de Laclos 1700-tals­roman Farliga förbindelser.

Sedan han lyckats fly ur det turkiska slaveriet hamnar han så småningom i Sankt Petersburg och blir en av den omättliga Katarina den storas otaliga älskare. Vid hennes hov blir han uppskattad också för sin älskvärda umgängeskonst och sina diplomatiska talanger. Han skickas som kejsarinnans emissarie till London, där han gör intryck i den högadliga societeten och snart råkar i säng med högadliga damer utan att egentligen göra sig någon möda. Hur det sedan går för honom vet man inte så noga, eftersom Byron dog ifrån sitt ofullbordade verk. Men vi kan vara säkra på att han inte hamnar i helvetet, en straffplats som Byron varken trodde på eller ansåg att hans hjälte hade förtjänat komma till.

Hur gick det då för George Gordon Byron själv, författare och lord, sjätte baron av Roch­dale? Trots sina litterära framgångar måste han till slut fly England efter alla skandaler kring hans kärleksaffärer och fejder mot mäktiga fiender. Liksom Don Juan flackade han runt från land till land. Efter några år tog han på sig en ledande roll i det förslavade Greklands uppror och frihetskrig mot turkarna i det ottomanska riket. För denna kamp offrade han sina krafter och en stor del av sin förmögenhet och ville själv strida som officer i främsta ledet. Innan kriget avslutades med att Grekland återfick sin självständighet drabbades dock Byron av en svår infektion och dog vid endast 36 års ålder. Efter sin död hyllades han som hjälte av grekerna och av många frisinnade ungdomar över hela Europa.

C.V.A. Strandberg fick däremot ingen hjältedöd, fastän han i ungdomen liksom Byron velat strida för frihetens sak mot tyrannerna. Då ville han slåss för Danmark mot tyskarna och för Sverige mot ryssarna, men på äldre dagar tog han sig
istället för att avråda unga brushuvuden från att gå i krig mot övermakten, vilket gjorde att brushanarna överöste honom med hånfullt spott och spe. Han dog förbittrad vid 59 års ålder år 1877, i en tid då Georg Brandes, Strindberg och andra modernare upprorsmän trädde fram på arenan och förpassade Talis Qualis in i glöms-kans natt.

Men hans översättning av Don Juan fortsatte att leva i Sverige. En av de inspirerade är Gunnar Ekelöf, som i sin roll som Grönköpingskalden Alfred Vestlund parodiskt men likväl inkännande använder sig av Strandbergs ottave rime för att uttrycka sin romantiska önskan att bli en ­byronsk hjälte åtminstone på söndagarna och då bli i stånd att simma över Hellesponten för att erövra en eller annan lockande skönhet, helst adlig. Han skriver i Strountes (1955):

Väl är jag inte riktigt mjältsjuk vorden
men mången svartalf bär i bröstet jag,
om söndagar som den britannske lorden,
på trikotageavdelningen i vardagslag.
Fast varken kolsvart eller -vit, märk orden:
Att vara fläckvis, det har ock sin lag.
Benägne läsare! Tag dock min gåva!
Den är ej illa menad, vill jag lova!

Och i sista strofen heter det: ”Ty min den är, den sena uppbrottstimma! / Väl har jag klumpfot, men – den är dock min! / Snart skall jag över horisonten simma / som en gång Byron simmade med sin! […] Mot horisontlös värld, där vägar saknas ,/ Går skaldens väg, den gudaboret naknas!”

Är det någon som i dag vågar beträda den vägen i Sverige, mellanmjölkens förlovade land?