Att vara troende var som att ha en pinsam sjukdom

Det händer inte ofta, men när jag ­kommer till Hannagården i Sorunda i Sörmland för första gången ser det ut precis som jag tänkt mig. Missionshuset uppe på en kulle omgivet av stora, gamla lövträd. Öppet kulturlandskap nedanför berget. Strålande sol.

Här, i huset som Ylva Eggehorn köpte med sin man 1972, utspelar sig handlingen i hennes nya roman, Sången underifrån. Under några år på 1970-talet etablerades på gården något som kan kallas kollektiv, men utan regler och uttalade mål. I boken kallar hon det som hände i Hannagården för motkultur.

Mycket författarliv har passerat sedan hon flyttade hit. De senaste åren har hon mest arbetat med dramatik. Ett lokalt projekt handlar om uppfinnaren Christopher Polhem, född 1661, som kom till Sorunda som 14-åring – då en fattig främling, men som senare blev berömd och adlad 1716.

– Han bodde här i tio osynliga ungdomsår och hans högsta önskan var att få plugga. Prosten härute, som var en bildad man och hade varit hovpredikant, erbjöd sig att lära Christopher latin. Allting var på latin, även matteböckerna. Christopher gick fram och tillbaka till prästgården för lektioner. Sju och en halv kilometer i vardera riktningen.

Ylva Eggehorn föddes i Älvsjö, rakt in i 1950-talets folkhem med framtidstro och sanitet. De tidigaste åren har hon skildrat i den hyllade första delen av den självbiografiska romantrilogin, Kvarteret Radiomottagaren från 1994. I den beskrev hon bland annat ett av sina tidigaste minnen: en stor hund anföll henne. ”Hela min kropp vet att han tänker döda mig.” Många år senare nämnde hennes mamma att en liten hundvalp hade slickat Ylva i ansiktet.

Det där tänker jag ofta på. Hur hon visade att alla uppväxter i någon mening är traumatiska. Jag kommer att tänka på en rad ur psalmen ”Innan gryningen” och citerar högt: ”Du är ett barn som ligger på ett jordgolv …” Varpå Ylva fyller i:

– ”… du fryser om vi inte griper in”. Vet du att när vi spelade in den sången lutade sig Benny Andersson mot mig och viskade: ”Ylva, det där är bra.”

Vi går tillbaka till åren på 1970-talet och till den nya boken, Sånger underifrån. I den möter vi Dag, Anna och Jimmy Hazelwood, predikanten som nog egentligen är artist. Främlingar kom till Hannagården, betalade för värmen och delade på vad de i övrigt hade. Många var kristna, men det var inget krav.

– Jag vill att vi ska minnas dem. Romanen är självbiografisk, men inte för att jag vill skriva om mig själv. Helst inte alls egentligen om mig själv, men det är mitt material som jag har att jobba med. Vad betydde det här som vi var med om? Jag är så intresserad av idéhistoria.

Tiden är en av huvudaktörerna, säger hon. Det handlar om hur jaget och tiden samspelar. Hur ett barn som föds in i en viss tid jobbar med att få ihop en begriplig värld.

I boken skriver Eggehorn om människor ”som blev över när makten fördelats. De som skrevs ut ur historien som de betydelselösa. Att skriva om dem är inte i första hand att skapa litteratur. Det är att göra dem verkliga.”

Vid tiden då romanen utspelar sig var Ylva Eggehorn en mediekändis. Bara någon gång skymtar det fram i boken. Hon hade debuterat som superung poet med diktsamlingen Havsbarn när hon var 13. Hon hade medverkat i Hylands hörna när hon var tolv. Bonniers ringde upp, vilket ledde till debutsamlingen. När nästa bok handlade om tro fick förlaget det svårt. Det krävdes några turer innan de bestämde sig för att ge ut den.

”Jag kände ingen som trodde på Gud. Ingen vettig människa i södra förorterna trodde på Gud i mitten av 60-talet”, skriver hon i den nya boken.

– Att vara troende var som att ha en pinsam sjukdom. Och du kan ju tänka dig, det kommer ut en bok av en ung människa 1970. Ingen annan i min generation utkom med en bok som handlade om detta. På omslaget står det fem rader: ”Det var en vanlig dag, vi satt i köket och hade köpt en cocacola, Jesus och jag. Ska vi dela sa han.”

Ylva Eggehorn skriver fruktansvärt roligt om att gå på högmässa på 1960-talet. ”Någonting könlöst men med basröst rörde sig långt därframme i koret”.

Och ändå gick du dit?

– Folk har frågat mig: ”Ylva, det finns ju så många sätt att tro. Varför valde du kristendom?” Men det är inte som att jag valde från ett smörgåsbord. Det hände. Vad ska jag säga?

Hon slår ut med händerna. Två katter smyger omkring i huset, en brun och en vit. Någonstans inne i rummen skramlar en son eller sonflickvän med disken. Solen skiner in genom fönstren.

När Ylva Eggehorn och hennes man hade köpt missionshuset Hannagården kom folk dit. Ryktet spred sig. Socialarbetare kom ut och ville veta vad som hände med deras klienter. ”Nej, vi är inte ett företag. Nej, vi tar inte betalt. Inte ens en förening? Nej. Vi är en utvidgad familj, kan man säga.”

I romanen har hon bytt ut en del namn, behållit andra. Ansgar från nordligaste Norge, klädd i säckväv, hette just så.

– Jag glömde skriva att han hade en silversked i sin ryggsäck. Han som var så otroligt asketisk. När vi frågade varför han hade en silversked med sig sa han att det är godare att äta med. En hemlig prins.

Hon skriver så vackert att man kan råka missa det intellektuella djupet. Ylva Eggehorn är Sveriges främsta teolog, skrev en präst på Twitter. Och samhällsskildrare, vill jag lägga till.

I hennes andra aktuella bok, Texter. Där en annan röst kan höras, finns en skärpa och politisk medvetenhet i essäer som den om Adriana, flickan som blev skjuten till döds i Botkyrka, och Botvid, helgonet som gav kyrkan dess namn. Projekt Glömska, skriver Ylva Eggehorn, tillåter att tre parter – näringslivet, kommunen och kyrkan – bokstavligen dumpar schaktmassor framför kyrkan och skymmer den, i en tid när vi verkligen skulle behöva minnas Botvids radikala uppgörelse med heders- och hämndkulturen.

Stark är också skildringen av Stockholms snabba förändring på 1970-talet. Den sista bonden på Hallunda gård flyttade in i deras trappuppgång i Alby med löfte om att få bärga sin sista råg. Bulldozrar kom i vägen. Den honungsgula skörden plöjdes ner i kommunikationsbristen mellan entreprenörer.

För dig är skönheten en sorts teologi?

– Augustinus säger att det finns två slags skönhet: den skönhet som man läppjar på, som är behaglig. Och så finns det den skönhet som går förbi på morgonen och du blir aldrig mer densamma.

Har du känt någon gång att man nöjer sig med det vackra skimret? ”Ylva Eggehorn ska komma och förgylla vårt prästkonvent”, ungefär. Kan skönheten riskera att makthavare använder sig av den första skönheten och inte tar till sig av den andra: har du förändrat ditt liv?

– Jag vet ingenting om resultatet av det jag har hållit på med i över 50 år. Jag vet bara att det händer att människor säger saker till mig. Nere i Småland vid ett föredrag kom en man fram och jag förstod att han aldrig kommer fram och pratar annars, det syntes.

Hon förvandlas, kryper ihop, härmar mannen.

– ”Jag vill bara berätta att jag … jag sjunger din sång”, säger han. ”Den där om främlingen. Varje dag. När jag går ut med hunden.”

Så kom du då till sist, du var en främling. En ljusgestalt som jag hört talas om. Psalmen ”Innan gryningen” skrev Ylva Eggehorn tillsammans med Benny Andersson.

”All förändring börjar med musik”, skriver hon i romanen, något gåtfullt. Men det känns sant. Som sångare vill man hålla med. Men liksom Selma Lagerlöf värjde sig för att bli kallad sagotant vill Ylva Eggehorn tala om mer än sina psalmer. De två nationalförfattarna liknar varandra för övrigt på fler än ett sätt. Det personligt nära och det samhälleliga genomlyser varandra.

Psalmerna har blivit folkligt förankrade. Kanske beror det på att de inte försöker vara religiösa. Det är därför som de uttrycker tron så bra. Någon gång ombads Ylva Eggehorn att plocka ut andliga och sekulära motiv i sina dikter, en nästan omöjlig uppgift.

– Jag har väldigt svårt att dela upp världen på det sättet.

Jag ville prata med Ylva Eggehorn för att jag känner mig totalt ensam i offentligheten om att tillhöra en kyrklighet som nyss var den självklara. En kyrka där man döpts, konfirmerats och gift sig utan att nödvändigtvis fundera så mycket över det där med Gud men har psalmen och Bibelns berättelser gemensamt.

I debatten idag är kyrkan något annat. An­­tingen något hårt och frikyrkligt eller så är det Politiken. Jag slåss för kulturkristendomen mot stora missförstånd.

– Därför att man inte tror att det är möjligt. Är du inte med oss så är du emot oss. Hela vår tid är på det sättet. Det är de intellektuellas uppgift i ett samhälle att göra det svårare för folk som tror att man kan dela upp världen så. Vi är till för att komplicera saker. Vi ska stå på en punkt utanför systemet.

Eggehorn har ofta blivit inbjuden i kyrkor, men den organiserade kyrkan har aldrig varit hennes uppdrag.

– Det är så många som har frågat om jag inte ska bli präst. Men nej – varför ska jag klättra i den hierarkin? Jag är inte intresserad. Min uppgift är en annan: att försöka belysa de ansikten som historien och politiken lägger i skugga. Det brinner jag för.

Så kommer taxin, det är fyra och en halv kilometer till tågstationen. Det blir brått. Jag glömmer fråga var Moa Martinsons torp ligger. Sedan åker jag över de öppna landskapen med den sämsta bilföraren på länge. Han trampar omotiverat på gaspedalen, som en ojämn hjärtrytm.

Så skumpar vi fram över den nyasfalterade gamla landsvägen.