Frihandel – mer vänster än man skulle kunna tro

När Donald Trump den 2 april i år ställde sig ­utanför Vita huset och höll upp en tavla med siffror på de nya tullar han just infört för olika länder var det många som såg historiska paralleller. Att de flesta siffror var godtyckligt baserade på USA:s handelsunderskott med varje land delat med hur mycket i varor landet årligen exporterar till USA var visserligen en lika ny som absurd princip. Men det hindrade inte nättidningen Politico från att slå fast att det var ”den mest betydelsefulla protektionistiska handelsåtgärden sedan Smoot-Hawley-lagen” från 1930, en tullhöjning som idag ses som startskottet på den protektionistiska spiral som ledde till den stora depressionen.

Det påstås ofta att vi genomlever ett nytt 1930-tal. Det går att ifrågasätta detaljerna i sådana svepande jämförelser, men vad gäller handelspolitik och migration tycks det bli alltmer uppenbart att vi nu upplever en liknande reaktion mot globaliseringen som den under mellankrigstiden. Trump är bara ett särskilt illustrativt exempel på en bredare tendens.

Innan han först valdes till president 2016 hade länder världen över börjat skärpa gränskontroller, bryta mot flyktingkonventioner och överge multilaterala förhandlingsforum. Och redan på 1990-talet förde en högljudd men till slut ändå politiskt verkningslös vänster upp frågan om globaliseringens villkor högt på den politiska agendan, innan den begravdes i ruinerna av ”kriget mot terrorismen”. Sedan Trumps intåg på den politiska scenen har det blivit populärt att anklaga just denna kortlivade globaliseringskritiska vänster för att ha ”krattat manegen” för honom. Sådana uttalanden fördunklar dock en fråga som historiskt har varit långt mer komplex än vad såväl Trumps anhängare som motståndare gör gällande.

Den amerikanske historikern Marc-William Palen tar strid mot precis den typen av föreställningar. I boken Pax Economica: Left-Wing Visions of a Free Trade World visar han hur frågan om frihandel och protektionism sedan 1800-talets början har skurit rakt igenom samtliga politiska läger. I själva verket har frihandel, som idag ofta framställs som ett slags naturtillstånd som protektionister vill upphäva, historiskt alltid varit en minoritetsposition. Det är ingen nyhet att doktrinen omhuldades av det brittiska imperiet i ett drygt halvsekel. Mer intressant är att det länge också var vänsterns föredragna inställning till handel.

Karl Marx propagerade för frihandel med argumentet att det skulle leda till en snabbare utveckling av kapitalismen och därmed till dess sammanbrott, till förmån för socialismen. Denna liberala syn på handel förblev hegemonisk inom den radikala vänstern fram till Lenins dagar. Den vänsterliberala fredsrörelsen intog en mer pragmatisk hållning. För den var protektionism synonymt med imperialism, kolonialism och krig. Därför såg man frihandel som en civiliserande kraft som skapar fred och välstånd. Palen visar hur den radikale ”Manchesterliberalen” Richard Cobden blev en superstjärna vid 1800-talets mitt, då den brittiska ”Cobdenklubben” fick filialer i nästan hela världen. Denna rörelse firade sin största triumf när det anglo-franska ”Cobden-­Chevalier-avtalet” 1860 inledde en kort period av liberalisering i Västeuropa som inte skulle skådas igen förrän i och med Europeiska gemenskapens grundande.

Cobdens frihandelsevangelium övertygade dock inte många makthavare. Det namn som istället kom att förknippas med tidens anda var den tyske nationalekonomen Friedrich List. Han hade sedan 1830-talet argumenterat för en merkantilistisk handelspolitik eftersom det bara är de mest utvecklade ekonomierna som drar fördel av frihandel: för mindre utvecklade länder är frihandel snarare ett hinder för den egna indust­rialiseringen, eftersom inhemska företag har svårt att överleva internationell konkurrens. Det är från dessa tankegångar som det ekonomiska begreppet infant industries kommer. Historiskt tyder det mesta på att List hade rätt. När Storbritannien 1846 inledde sin frihandelsera i och med upphävandet av spannmålstullarna var det just för att dess ekonomi var den starkaste i världen, efter det att den byggts upp i skydd av höga tullmurar. Den som betvivlar detta kan med fördel lyssna på vår egen Rudolf Kjellén, som noterade detta samband redan i sin klassiska studie Stormakterna (1905): ”Fram emot midten af 1800-talet är ställningen så stark, att man kan gifva både sjöfart (1849) och handel (1846) fullständigt fria, och sålunda tillgodogöra flaggan alla fördelar af det privata initiativet utan att riskera någon farlighet af utländsk konkurrens.”

Tyskland blev en naturlig hemvist för den listska doktrinen, där den representerades av den mäktiga ”historiska skolan”. En ännu mer entusiastisk anhängare blev dock USA, där Alexander Hamilton tidigt hade infört en strikt tullpolitik. Denna vurm för handelshinder var så stark att hela doktrinen under 1800-talet kalla­des ”det amerikanska systemet”. En senkommen bekräftelse på riktigheten i Lists idéer visade sig runt sekelskiftet när Storbritanniens ekonomiska ledarställning började hotas av just USA och Tyskland, som med Kjelléns ord ”bak skyddande tullmurar återeröfrat sina egna marknader”.

För Manchesterliberalerna var det inte heller uppenbart att de hade rätt: Storbritanniens fäbless för kanonbåtsdiplomati visade att det gick utmärkt att kombinera frihandel med imperialism och krig. I den koloniserade delen av världen hade de lokala cobdeniterna dessutom svårt att övertyga sina landsmän om sina idéer. I Indien, där det nationalistiska motståndet främst representerades av den protektionistiska rörelsen Swadeshi, tvingades ”den indiske Cobden” Dadabhai Nao­roji till slut erkänna rörelsen som en ”tvingande nödvändighet”. Även i metropolen började delar av den framväxande arbetarrörelsen vända sig mot tron på frihandelns helbrägdagörande egenskaper.

Cobdens evangelium fortsatte dock att predikas av ”nya liberaler” som J.A. Hobson, Norman Angell och Henry George, den senare med en hel ”georgisk” rörelse i ryggen som propagerade för att jordräntan skulle ersättas med en skatt (därav namnet single tax movement). Bland georgisterna fanns amerikanskan Elizabeth Magie, vars radikala sällskapsspel The Landlord’s Game från 1904 på 1930-talet gavs en ny form och blev till Monopol. Det hindrade dock inte frihandelsdoktrinen från att gå under i mellankrigstidens handelskrig. När kraven på att liberalisera handeln återkom under efterkrigstiden var det inte nödvändigtvis alltid i det globala nord: Palen påpekar att det i många fall var u-länder som drev frågan, medan i-länder skyddade sina marknader, inte minst inom jordbruket.

Palen visar övertygande hur Manchesterliberalismen, som idag främst är förknippad med nyliberal politik, har sina rötter i en radikalt progressiv vision av världen. Därmed visar han också hur ”radikal kapitalistisk liberalism och internationalistisk socialism” ibland kan finna en gemensam plattform – en syntes han kallar ”Marx-Manchester-traditionen”. Men även om han i förbigående noterar att den progressiva frihandelsrörelsen möjliggjorde nyliberalernas övertagande av deras ideologi under efterkrigstiden till förmån för vad han beskriver som ”nykoloniala” ändamål, är han uppenbarligen alltför övertygad om frihandelns välgörande egenskaper för att se riskerna med en strikt frihandelspolitik, trots att han själv ådagalagt dem i kapitel efter kapitel – Palens egen syn verkar knappast vara mindre utopisk än Cobdens.

En bok skriven ur motsatt synvinkel är den amerikanska historikern Tara Zahras Against the World. Anti-Globalism and Mass Politics Between the World Wars. Här är det internationalismens kritiker under mellankrigstiden som står i cent­rum. Liksom allt fler ser författaren perioden mellan första världskrigets utbrott och andra världskrigets slut som en enda sammanhållen kris, präglad av hätska reaktioner mot internationalism och global samverkan. Boken är indelad i korta, tematiska kapitel, ofta med en anekdotisk slagsida.

Läsaren bekantas med dramatiska ­livsöden, med den ungerska fredsaktivisten Rosika Schwimmers liv som ramberättelse. Hon började som organisatör i den internationella suffragett­rörelsen innan hon flyttade till USA och under första världskriget lyckades övertala bilmagnaten Henry Ford om att 1915 segla på ett ”fredsskepp” till Europa i ett försök att få till stånd fredsförhandlingar – förgäves. Fiaskot, som slutade med att den alltmer antisemitiske Ford tog avstånd från den judiska Schwimmer, blir startskottet för den antiglobala epok som Zahra intresserar sig för.

Zahra visar hur trippelententens blockad mot de allierade länderna under kriget ledde till ett radikalt skifte i synen på internationalism i Tyskland, Österrike och Italien. Svältförhållandena födde nya rörelser som sökte lösa problemen genom att skicka ut arbetslösa och frivilliga att odla upp oanvänd jord i de egna länderna.

Dessa tog sig olika politiska uttryck, men de var alla överens om behovet av ökad självförsörjning. I Österrike ledde karismatiska ledare arbetslösa ut på landet med Socialdemokraternas stöd, och i USA blev byggandet av hela så kallade homestead-byar en del av Franklin D. Roosevelts nya giv, medan den tyska rörelsen för att ”kolonisera hemlandet” i den östra slaviska rikshalvan snabbt blev en central pelare i nazisternas strävan att utöka folkets Lebensraum.

Det är ofta svårt att inte känna igen sig i beskrivningarna. I USA krävde såväl Ku Klux Klan som progressiva rörelser att icke önskvärda ”folkelement” skulle skickas hem, och under depressionen deporterades över en miljon amerikansk-mexikaner trots att de aldrig satt sin fot i Mexiko. Som i ett eko av dagens ICE-räder (Immigration and Customs Enforcement) i USA nämns hur vissa män arresterades och deporterades av det enkla skälet att de bar skägg och därmed såg ”judiska” ut. I början av 1920-talet förstärktes främlingsfientligheten av spanska sjukan, vilket ökade behovet av skärpta gränskont­roller och karantäner, som fortsatte långt in på 1930-talet. I länder som Österrike och Portugal späddes antiinternationalismen också på av de åtstramningsprogram som det nyupprättade Nationernas förbund påtvingade de skuldsatta staterna.

Till skillnad från Palens blir Zahras perspektiv ofta rent fysiskt: hon ägnar mycket tid åt hur antiinternationalismens effekter syns i hemmen, på matborden och i garderoberna. Swadeshi var namnet på produkter ”från det egna landet”, och ett vanligt indiskt swadeshiplagg var gjort av khaddar eller khadi, ett handspunnet eller handvävt tyg. Ett helt kapitel ägnas åt det tjeckiska skomärket Bata, vars framgång byggde på grundaren Tomáš Baťas förmåga att öppna fabriker och butiker över hela världen, trots protektionismen – det är ännu idag ett av världens största skomärken utanför det globala nord.

I Österrike designade Margarete Schütte-­Lihotzky de första lägenheterna med inbyggt kök där arbetarkvinnor skulle tillaga den österrikiska rumpstatens nya hemproducerade nationalrätter. Italienska husmödrar kunde läsa i Elisabetta Randis kokbok hur de skulle laga ”autarkisk” (självförsörjande) mat åt sina familjer, det vill säga recept som inte krävde importerade produkter, varav många lever kvar idag.

Hon rekommenderade att man använder torkade brödkanter (crostini) i soppor, smaksätter minestronesoppa med parmesanostskalkar och lagar ”autarkiska efterrätter” som biscotti och tårtor på potatis, ris eller ricottaost. Den populära läsken chinotto är ett inhemskt alternativ till Coca-Cola från denna tid.

Zahra har rätt i att motståndet mot internationalism är ett understuderat ämne. Som hon visar är det ett problem, då mellankrigstiden inte bara gav upphov till politisk turbulens utan också till nya varor, uppfinningar och produktionsmetoder i försöken att lösgöra sig från internationella försörjningskedjor. Som all välskriven historia övertygar den faktaspäckade boken främst genom att visa sakernas tillstånd snarare än att enträget argumentera för en viss tes. Efter läsningen är det omöjligt att inte se sambanden mellan vår epok och mellankrigstiden.

Ytterligare en bekräftelse på relevansen i så­dana paralleller är att det nu även publiceras förslag på hur vår tids globalisering kan rullas tillbaka. Ett exempel är den tyske sociologen Wolfgang Streecks bok Zwischen Globalismus und Demokratie, nyligen översatt till engelska med den spetsigare titeln Taking Back Control? States and State Systems After Globalism. Streeck har gjort sig känd som en hårdför vänsterkritiker av den liberalism som har varit hegemonisk sedan 1990-talet. Det kompromisslösa försvaret för nationalstaten har dock gjort honom till persona non grata i vissa mer internationellt inriktade vänsterkretsar. Hans deltagande i vänsterpolitikern Sahra Wagenknechts kortlivade populistiska rörelse Aufstehen, som spelade på främlingsfientliga stämningar, har bara förstärkt den bilden.

Denna bok kan i sammanhanget läsas som både ett försvarstal och en politisk traktat.

Streecks tes är enkel: den nyliberala kapitalismen har nått vägs ände, vilket bevisas av såväl låga tillväxtsiffror som politisk turbulens och militära konflikter. Ut ur detta dödläge finns det två vägar, enligt Streeck: en uppåt, mot ökad internationalism i form av en världsfederation eller världsstat, och en nedåt, mot ökad nationell suveränitet. Föga förvånande föredrar han nationalstaten, som han hävdar är ”den enda sociala platsen som kan demokratiseras”.

Med inspiration från Karl Polanyis koncept re­gional planering och John Maynard Keynes tankar om nationell självförsörjning ser han framför sig en värld av små stater med tydliga gränser, begränsad handel, stark suveränitet och intern jämlikhet. Streeck drar sig inte för att uppvärdera det hånade ordet autarki, med hänvisning till de globala försörjningskedjornas kollaps under covid-19-pandemin. Andra potentiellt provocerande nyckelbegrepp är ”ekonomisk patriotism”, protektionism och intern tillväxt (den engelska titelns anspelning på brexitörernas slogan är uppenbart också en provokation). Detta, hävdar han, är den enda grunden på vilken en demokratisk socialism kan byggas.

Mot denna vision står den liberala internationella ordningen, som idag har utvecklats till en ”nyliberal imperiell ordning”. Denna retorik hämtar Streeck från en oväntad källa: Edward Gibbons klassiker Romerska rikets nedgång och fall. Detta är Streecks försvar mot den kritik som EU-vänliga tänkare som filosofen Jürgen Habermas har riktat mot hans projekt. Beskyllningen att han sysslar med Kleinstaaterei bemöter Streeck med att anklaga Habermas för att föredra Großstaaterei, en ideologi som har lett till förvandlingen av EU till ett ”liberalt imperium”.

Även om man kan hålla med Streeck om en del – till exempel kritiken mot en viss vänsters naiva tro på att alla internationella samarbeten och organisationer går att styra mot progressiva mål – lyckas han på drygt 400 sidor knappast övertyga om sitt eget projekt. Hans försvar av nationalstaten är inte bara problematiskt, det är också ahistoriskt. Påståendet att de framväxande nationalstaterna på 1800-talet bara krigade mot dynastiska imperier stämmer bara om man håller sig med en extremt snäv definition av begreppet.

1900-talets katastrofer möjliggjordes i sin tur inte av nationalstater, enligt Streeck, utan bara av dem med imperiella ambitioner (vad som hindrar en nationalstat från att utveckla sådana nämns inte). Bevisen för att nationalism är fredlig och demokratisk hämtar han ur dagens skotska och katalanska exempel.

Det historiska faktumet att förtryckt nationalism ofta kan övergå i chauvinism och expansionism efter befrielsen berörs inte.

Trots att Streeck uppenbarligen njuter av att bryta mot liberala tabun blir han ändå märkligt dunkel i fråga om vilka som ska bo i denna stat: några meningar om att nationalstaterna grundades som monokulturella samhällen får duga som signal om att den bör ha låg eller ingen invandring. För en politisk pamflett är det en mångordig och ofta trögläst lunta.

Streeck hade tjänat på att tona ned den tyska akademismen och istället inspireras av sina landsmän Marx och Engels; de visste i alla fall hur man skriver ett snärtigt manifest.