Kina räds sin egen historia

Den kinesiska författaren Fang Fangs roman Soft Burial utkom nyligen på engelska (Columbia University Press, översättning Michael Berry). När den ursprungligen gavs ut i Kina 2016 blev den omedelbart en succé som hyllades av kritiker, lyftes fram i de inflytelserika tidskrifterna och tilldelades ett litteraturpris. Tongångarna förändrades dock snabbt. En rad kritiska essäer publicerades i nätmagasin som krävde att landets kulturinstitutioner skulle ta avstånd från boken, och dagen då Fang skulle prisbelönas hölls en hel konferens mot romanen i hennes hemstad Wuhan. Kort därefter togs den bort från hyllorna i bokhandlarna och censurerades.

Vissa romaner får inte främst sitt värde genom sin litterära stil utan genom sitt innehåll och kontexten de ingår i. Fang Fangs är en sådan.

Hon började skriva Soft Burial under en period när det kinesiska kommunistpartiet ökade statens kontroll över kulturen. När Xi Jinping talade vid Beijing Forum on Literature and Art 2014 deklarerade han att det var kulturskapares uppgift att berätta ”den goda kinesiska historien”. Det var idéer som ekade av Maos kulturpolitik. Litteraturen skulle vara till för partiet, föra fram den goda proletära saken.

Soft Burial gör det precis motsatta. I romanen utmanar Fang Fang Kommunistpartiets historieskrivning genom att kritiskt gestalta grunden för partiets historiska legitimitet: 1940-talets jord­reformer, där landägares mark styckades upp för att delas ut till fattiga bönder. Det är den ambitionen som gör att boken idag inte går att finna hos kinesiska bokhandlare, men också varför den nu har översatts till engelska.

Under Deng Xiaopings reformarbete under 1980- och 90-talen, när Kina övergav planekonomins kontroll, gjorde Kommunistpartiet även ett omfattande ideologiskt och historiskt arbete. Man erkände att den maoistiska leninismen, försöken att skynda på den materialistiska historieutvecklingen genom statlig planering, var dömd att misslyckas. Enbart genom att genomgå en kapitalistisk fas med teknik- och välståndsutveckling kunde landet bli ett upplyst kommunistiskt samhälle. Maos omstöpande planer, i synnerhet kulturrevolutionen, dömdes därmed ut som misstag.

Partiet tog dock inte avstånd från 1940-talets jordreformer. De utmålades tvärtom som grunden för den välståndsresa Kina inledde under Deng Xiaopings styre. Det var början på den kommunistiska revolutionen, det stora politiska projekt som Mao och Kommunistpartiet faktiskt lyckades med.

Den historiska forskning som gjorts om jordreformerna har visat att det som Kommunistpartiet målat upp som en framgångssaga i själva verket var en historisk tragedi. Den storskaliga omfördelningen gick hand i hand med förföljelse, tortyr och massavrättningar, något som drabbade alla de som godtyckligt stämplades som ”jordägare”.

Det är denna undangömda historia som utgör bakgrunden till Soft Burial. Romanen inleds med att en ung kvinna, Ding Zitao, hittas svårt skadad i en flod i södra Kina 1952. Hon minns inget av sitt tidigare liv och skapar sig en enkel och trygg tillvaro: gifter sig med läkaren som vårdat henne och bildar familj. På ålderns höst bor hon som änka i Wuhan tillsammans med sin son. Hon lever då i det nya Kina under början av 2000-talet, där övergången från planekonomin till marknadsekonomi och globaliseringen medfört att allt är i ständig förändring.

Men Ding Zitao tyngs av sitt bortglömda förflutna, anar att hennes minnesförlust är kroppens sätt att hantera något hon utsatts för. Det var en slutsats hennes man också drog tidigt i deras förhållande. När han upptäcker att Ding Zitao är läskunnig, och därtill tycks vara bekant med den klassiska kinesiska litteraturen och poesin, varnar han henne för att börja gräva i sin bakgrund. Ibland är det tryggare och bekvämare att bara glömma och gå vidare.

Den största delen av romanen berättas dock genom sonen Qinglin, som motvilligt börjar kartlägga sina föräldrars tidiga liv efter att ha upptäckt sin fars undangömda dagböcker. Samtidigt hamnar Ding Zitao i en koma och nås i sitt passiva tillstånd av minnesbilder från ungdomen. Bit för bit faller den tidigare dolda historien på plats och de brott som jordreformerna hängde samman med avslöjas genom berättelsen om Qinglins föräldrar.

Som roman har dock Soft Burial en rad brister. Berättelsen är, trots det stora persongalleriet och hoppen i kronologi och växlingarna mellan berättarperspektiv, alltför tillrättalagd. När en av romanfigurerna i berättelsens slutskede utbrister ”detta skulle kunna vara en såpopera” skulle han ha kunnat recensera romanen. Fang Fang tycks inte lita på sina läsare. Romanfigurernas känsloliv, intentioner och till och med vad läsaren ska känna under berättelsens gång uttrycks övertydligt.

Ibland känns det som om jag läser en regissörs instruktioner till en skådespelare där exakt allting måste berättas.

Trots det är det lätt att svepas med under läsningens gång. Det Fang Fang lyckas väl med är att måla upp kontraster och idémässiga teman. Genom Qinglin gestaltar hon ett lands sätt att fly sin egen historia. Han blir genom berättelsens gång en tydlig symbol för det moderna Kina, ett samhälle där den nya kommersen gör att stadsbilder förändras, gator byter namn och utländska produkter börjar finnas på hyllorna. Ett sådant samhälle erbjuder möjligheten att springa in i framtiden och lämna historiens brott och övergrepp bakom sig. Och det är väl precis det löftet som det kinesiska kommunistpartiet idag utlovar?

Ett tryggt liv i materiellt välstånd så länge man inte ifrågasätter makten.

Genom Qinglins öde för Fang Fang fram det existentiella felslutet i en sådan hållning. Den som bara lever för nuet och inte bevarar de berättelser som släktingar lämnar efter sig kom­mer inte enbart begrava dem utan också i förlängningen sig själv. Ett liv som inte lämnar några märken på tiden är inte värt att leva.

Där finns även svaret på varför totalitära regimer likt den kinesiska kommunistiska staten är så rädda för historien. Det Qinglin genom Soft Burial motvilligt gör är, för att använda den brittiske historikern George R. Collingwoods poetiska formulering, att rekonstruera det förflutnas tankar. Att försöka återskapa hur hans släktingar en gång såg och upplevde världen, genom sitt unika perspektiv.

Historien är därmednågot som grundar sig på den enskilda människans blick på världen. Den utgörs av en uppsjö av olika berättelser, beroende på vem det är som skriver den. Där finns en osäkerhet, en ständig möjlighet att det som betraktas som sant och beständigt kan utmanas. Denna osäkerhet kan totalitära regimer inte acceptera.

Det är därför som Soft Burial, trots sina litterära brister, är en roman som förtjänar att lyftas fram. Den erbjuder motberättelser i ett av de länder som behöver dem som mest.