Vad kan vi lära av börskraschen 1929?

Ingen annan enskild händelse i 1900-talets ekonomiska historia har efterlämnat ett så djupt avtryck som börskraschen på Wall Street 1929. Under de snart 100 år som gått sedan dess har en ihållande ström av böcker och artiklar med analyser flutit under broarna: Vad hände? Hur förebygga att något liknande händer igen? Vad göra om – eller snarare när – något liknande händer igen?

Åtskilliga framstående nationalekonomer har vridit och vänt på orsakerna till och effekterna av den stora kraschen 1929: Milton Friedman och Anna Schwartz, Ben Bernanke, Barry Eichengreen, Harold James, Christina Romer och Eugene White, för att nämna några. Den kanske mest kända dissektionen av finanskrisernas anatomi är Charles Kindlebergers Ma­nias, Panics, and Crashes (1978, på svenska 1999; sedermera uppdaterad av Robert Z. Aliber). Den klassiska redogörelsen för händelserna 1929 är John Kenneth Galbraiths The Great Crash 1929 (1954, på svenska 1965).

Nu har en ny klassiker i vardande kommit från trycket: Andrew Ross Sorkins 1929. The Inside Story of the Greatest Crash in Wall Street History, avhandlad i skönlitterär thrillerstil över 565 sidor. Den är baserad på ett omfattande källmaterial: litteratur, tidningsartiklar, brev, dagböcker, anteckningar, styrelseprotokoll, rättegångsprotokoll, kongressförhör med mera. (Jag har noterat åtminstone en bok som fattas i bibliografin: Selwyn Parkers The Great Crash.) Sorkin, journalist på New York Times, har tidigare gjort sig ett namn med Too Big to Fail (2009) om finanskrisen 2008. Han säger sig, inspirerad av en bok om Titanics undergång, ha velat komma människor i centrum för en episk händelse in på livet.

Sorkin redogör för hur ett antal individer agerade under ett antal händelserika dagar 1929. Han har som en fluga på väggen velat registrera miljöer, karaktärer, dialoger, handlingar, transaktioner. Han inleder med en rollista omfattande över 100 namn: finansmoguler, bankmän, storföretagare, fondbörs- och centralbanksfolk, spekulanter, politiker, ekonomer och journalister.

Huvudrollsinnehavare är Charles Mitchell, vd för och styrelseordförande i landets största bank, National City Bank, och Thomas Lamont, delägare i landets största finansföretag, House of Morgan. Mitchell är även styrelseledamot i Federal Reserve Bank of New York och alltså en spindel i det finansiella nätet. Lamont vill gärna tjäna som länk mellan Wall Street och president Herbert Hoover och varnar denne in i det sista för att ingripa mot spekulationen.

Viktiga birollsinnehavare är James Riordan, grundare av County Trust Company, George Whitney, delägare i House of Morgan, och hans bror Richard Whitney, som blir chef för New York-börsen, John Raskob, med chefspositioner på DuPont och General Motors och ordförande i Demokratiska partiets nationalkommitté, spekulanterna Bernard Baruch, William Durant och Jesse Livermore, presidenterna Herbert Hoover och Franklin D. Roosevelt, kongress­ledamöterna Carter Glass och Henry ­Stea­gall, chefen för Federal Reserve i New York George Harrison, åklagaren Ferdinand Pecora och ekonomen Irving Fisher, samt en europé på besök, Winston Churchill, som förlorar en massa pengar och blir påkörd av en bil i New York.

Den amerikanska ekonomin gick under det glada 1920-talet som tåget och eldades med avbetalningsköp. Vanligt folk kunde låna för att köpa bilar, kylskåp, radioapparater – och aktier. De lånade till köp av aktier, som med stigande värde kunde användas som säkerhet för nya lån till nya aktieköp. Mot slutet av decenni­et började börsyran närma sig det maniska stadiet. Med Sorkins ord var aktiemarknaden ”som maskinrummet i hela ekonomin, dess maskineri arbetade på gränsen till sin kapacitet och var glödhett, ett spektakel som drog till sig amerikanerna som mal till en eldslåga”. Det var förbudstid: ”Att spela med aktier hade ersatt supande som ett lagligt berusningsmedel.”

Federal Reserve gjorde några lama försök att stämma i bäcken. I februari 1929 rekommenderade Fed i Washington de regionala Fedbankerna att hålla inne med lån till spekulationen, varvid Dow Jones aktieindex föll några procent. Senare samma månad röstade styrelsen för Fed i New York för att höja räntan från 5 till 6 procent. Mitchell, som alltså satt i styrelsen, kämpade emot och Fed i Washington satte stopp för höjningen. Fed hade ett dilemma. Ekonomin började sakta in samtidigt som börsen rusade. En räntehöjning för att dämpa trafiken på Wall Street skulle dämpa den också på Main Street. Det går inte att träffa två fåglar med en sten. (Räntehöjningen genomfördes dock i augusti.)

I mars ägde ett mindre skalv rum. Dow Jones föll återigen några procent och paniken låg på lur. Mitchell skred till verket och lät National City Bank tjäna som lender of last resort. Paniken upphörde och Mitchell blev hjälten för dagen.

Ekonomen Roger Babson varnade i början av september för att ett omslag på börsen skulle utlösa en rusning; följden blev en mindre börsrekyl. Irving Fisher, landets mest uppburna nationalekonom, var av en annan åsikt. Han deklarerade några dagar efter Babsons uttalande att aktiekurserna inte alls var för höga utan avspeglade innovationer och välstånd av ett slag som världen aldrig tidigare skådat. Så sent som den 15 oktober, en vecka före den första skakiga börsdagen, förklarade Fisher att aktiepriserna nått ”vad som ser ut som en permanent hög nivå”.

Under den svarta torsdagen den 24 oktober, när panik bröt ut på Wall Street, samlade Lamont en rad finansmagnater för att stabilisera marknaden genom att köpa poster i de mest omsatta aktierna. Han försökte göra som J.P. Morgan gjort 1907 (en utmärkt redogörelse för den episoden är Robert Bruners och Sean Carrs The Panic of 1907). På eftermiddagen klev Richard Whitney ut på börsgolvet och började med hög röst köpa aktier för sammanlagt 20 ­miljoner dollar. Paniken lade sig och ­Whitney hyllades som Wall Streets räddare. Fed lyfte inte ett finger. Hoover hoppades att krisen på aktiemarknaden inte skulle spridas till ­resten av ekonomin.

Måndagen den 28:e fortsatte börsfallet och dagen därpå hade Wall Street sin värsta dag någonsin. Jesse Livermore, som satsat på börsfall, hade sin bästa dag någonsin. En vecka senare satte James Riordan en pistol mot tinningen och tryckte av. Hoover, som till skillnad från sina föregångare Warren Harding och Calvin ­Coolidge inte var låt-gå-liberal, manade guvernörerna runt om i landet att skynda på byggandet av vägar och offentliga byggnader för att hålla sysselsättningen uppe. Finansminister Andrew Mellon ansåg tvärt­emot att ekonomin måste genomgå ett hälsosamt reningsbad. Mitchell försökte få ordning på sin privata ekonomi genom att sälja en stor aktiepost till sin hustru med framtida återköp i åtanke.

När bubblan sprack övergick alltså det maniska stadiet i det paniska och karusellen snurrade baklänges. När aktier blev mindre värda än lånen måste de säljas, varvid aktiekursen sjönk och fler aktier måste säljas; ”det mäktiga Wall Street-­berget” upplöstes ”som ett sandslott i regnet”. Framtidsoptimism och förtroende rasade och hela ekonomin sjönk ner i depression.

Så långt historien om 1929, som utgör 60 procent av Sorkins historia. Resten består av den något mindre dramatiska redovisningen av börskraschens efterspel åren 1930–1933. Hoover sänkte inkomstskatten och övertalade arbetsgivare att avstå från att sänka löner, kongressen att satsa på offentliga arbeten, delstatsregeringar och filantroper att spendera pengar. I presidentvalet i november 1932 begravdes han under Franklin D. Roosevelts jordskredsseger. Mitchell utfrågades i senaten och åtalades för skattebrott men frikändes. Richard Whitney dömdes för stöld till tio år i Sing Sing, vilket kastade en skugga över Lamont som försökt rädda honom undan rättvisan. William Durant gick i konkurs. Jesse Livermore sköt sig.

Allt gick inte i kras. John Raskob fullbordade Empire State Building. Carter Glass och Henry Steagall drev igenom Glass–Steagall-lagen, som innebar att bankernas kommersiella verksamhet skildes från deras investeringsverksamhet och att en insättningsgaranti tillskapades för att förhindra framtida bankrusningar. De båda drog emellertid inte jämnt. Glass var motståndare till garantin med hänvisning till den moraliska risken. Bankerna skulle bli mer riskbenägna om deras kunder undsattes när olyckan – bankkonkursen – var framme. Den moraliska risken gäller för övrigt också centralbanken som lender of last resort.

Sorkins bok framstår närmast som en utbroderad version av Galbraiths klassiker, med mer av miljöbeskrivningar, personporträtt och detaljer. Sorkin är inte likt en Charles Kindleberger eller Hyman Minsky ute efter att frilägga en krisanatomi. Han är ute efter att visa hur en mängd individer genom sina beslut påverkar utvecklingen samtidigt som de flyter med i en malström vars riktning de inte kan påverka. Det är med dem som med gräshopporna på Mississippi – de driver med floden och inbillar sig att de är goda simmare.

Det är inte troligt att utvecklingen med en annan uppsättning aktörer hade blivit särskilt annorlunda.

Många av dessa män var selfmade. (Enda kvinnan i persongalleriet, bortsett från diverse hustrur, är spekulanten och sierskan Evan­geline Adams.) Charles Mitchell hade efter college-examen fått arbete på Western Electric i Chicago. Thomas Lamont var son till en fattig metodistpastor, tog sig in på Harvard och fick jobb på en finansfirma i New York. James Riordan började sin karriär som bankkassör. John Raskob var son till en cigarrmakare och inledde sin bana som stenograf. William Durant började med att tillverka fjäderupphängningar till hästdroskor. Jesse Livermore växte upp på en bondgård och kastades vid 14 års ålder ut i världen för att försörja sig. De utgjorde alltså ingen gammal aristokrati, utan hade svingat sig upp på parnassen med hjälp av hårt arbete, vassa armbågar och stor riskbenägenhet. De såg varje ingripande från stat och centralbank för att styra och reglera den finansiella sektorn som försök att kringskära deras rörelsefrihet och strypa gåsen som lade guldägg. Män som Mitchell och Lamont var, när de stod på höjden av sin makt, präglade av den tid då en enskild aktör, likt J.P. Morgan, kunde tygla marknaden. Men 1929 hade aktiemarknaden kommit upp i sådana volymer att den inte kunde tyglas av ett koppel finans- och bankmän.

Djävulen finns som bekant i detaljerna och journalisten Sorkin undslipper sig vid ett tillfälle att journalister ”älskar de små detaljerna”. Han återger miljöer och dialoger så exakt att läsaren känner sig förflyttad i tid och rum. Hans språk är måleriskt.

Ett fint exempel är upptakten till kapitlet om den svarta torsdagen den 24 oktober när han beskriver hur morgonsolens första strålar letar sig över fasaden på New York-börsen och en tyst massa av män med uppvikta kragar mot kylan kisar mot det bländande ljuset i väntan på att deras – och landets – ekonomiska öde ska avgöras.

Till sist: Hur man på andra sidan Atlanten såg på Wall Street-dramat framgår inte av Sorkins bok, vilket är naturligt eftersom den är en insiderhistoria. Det kan dock vara värt att notera att Sverige hade sina motsvarigheter till Irving Fisher och Roger Babson. Nationalekonomerna Gustav Cassel och Bertil Ohlin var närmast obekymrade över börseuforin och trodde inte att en börskrasch kunde påverka den reala ekonomin. Johan Åkerman däremot varnade från våren 1928 för den ohämmade börsspekulationen och var övertygad om att kraschen skulle få allvarliga följder, inte minst av psykologisk art, på den reala ekonomin.

Nu läser vi dagligen om hotet från en ny bubbla på den amerikanska börsen. Och hör lugnande röster i stil med Irving Fishers. Sorkins bok kan kanske, om det vill sig illa, bli högst aktuell?