Rousseau revolutionerade barnuppfostran

Den franske 1700-talsfilosofen Jean-Jacques Rousseau, en av upplysningstidens stora tänkare, är lika fascinerande idag som under sin livstid. Han har väckt både beundran och avsky, och som person framstår han som komplex och motsägelsefull. Han utmanade på många sätt sin samtid och dess konventioner, vilket ledde till att han drabbades av landsförvisning och fick se sina verk sättas på index. Den katolska kyrkan förhöll sig kritisk till Rousseaus åsikter, då denne inte trodde på arvsynden utan istället ansåg att ­människan innerst inne är god. Gud och det gudomliga upplevde Rousseau inte i kyrkan utan när han studerade naturens stora bok. Och han såg sig inte heller som någon lärjunge till prästerna utan till Kristus.

Franska revolutionen gjorde däremot Rous­seau till sin hjälte. Hans skrift Om samhällsfördraget från 1762 – med de berömda inledningsorden om att människan är född fri men överallt är i bojor – blev revolutionärernas bibel. Enligt den civilisationskritiske Rousseau var människan ”en fördärvad vilde”. Han förespråkade jämlikhet, ifrågasatte äganderätten och hyllade det enkla livet. Mänskliga relationer påverkades negativt av ett samhälle där pengar och materiella ting var det viktigaste, hävdade Rousseau vidare, och för honom var varje framsteg synonymt med korruption.

I mycket var Rousseau före sin tid, och med Émile eller Om uppfostran (1762) lade han grunden till en modern barnsyn, kännetecknad av respekt för barnets individualitet. Den mångsidige ­Rousseau fortsätter att inspirera, hans skrifter öppnar ständigt för nya tolkningar och diskussioner. Också i svenskt kulturliv har han haft en viktig roll och satt avtryck hos flera svenska författare. Detta är något som Marianne Molander Beyer studerar och utreder i sin informativa bok Tillbaka till Rousseau. En uppfostringsfilosofi och dess avtryck i svensk litteratur och pedagogik. Den är ett resultat av hennes medverkan i forskningsnätverket ”Jean-Jacques Rousseau, upplysningen och Sverige”, som bildades 2015. Molander Beyer, som är docent i franska och lektor i språkdidaktik vid Göteborgs universitet, har särskilt ägnat sin forskning åt svensk-franska relationer på 1700- och 1800-talen.

I centrum för den tvärvetenskapliga studien Tillbaka till Rousseau står Émile eller Om uppfostran och dess inflytande i Sverige alltsedan den publicerades 1762. Men perspektivet är brett och Molander Beyer granskar även hur Rousseaus pedagogiska filosofi tar sig uttryck hos ett antal reformpedagoger, i pedagogiska styrdokument och i 1900-talets svenska barnlitteratur, exempelvis Astrid Lindgren. Utbildningshistoria och litteraturvetenskap förenas således i denna rika exposé över Rousseaus mottagande och inflytande i Sverige.

Boken är uppdelad i sex större avsnitt. I det första skildras Rousseaus stormiga och händelserika liv samt huvuddragen i hans filosofi. Här visas bland annat hur han med sin negativa syn på teknik och vetenskap kom på kant med andra upplysningsmän, som Diderot och Voltaire. Därefter presenteras Émile, som vanligen betecknas som en uppfostringsroman. Själv har ­Rousseau beskrivit sitt verk som en visionär persons drömmar om uppfostran, han ansåg inte att den kan läsas som en redogörelse för en pedagogisk metod. Huvudpersonen Émile är en pojke från aristokratin som under 20 års tid tas om hand av en pedagog för att kunna utvecklas till en god samhällsmedborgare.

Barndomen ska enligt Rousseau vara det omedelbaras tid och det är av vikt att bevara barnets lyckliga okunskap. Allt i uppfostran ska utgå från barnets egna behov och från dess nyfikenhet. Det är således den unges egna erfarenheter, ofta dyrköpta, som bildar ramarna för Émiles uppfostran. Rousseau gjorde dock skillnad på pojkars och flickors uppfostran, vilket han också fått kritik för. Han gick på intet sätt i bräschen för kvinnans frigörelse. Flickan skulle uppfostras till anpassning och följsamhet. Hon skulle rätta sig efter föräldrarnas vilja och sedan efter sin makes önskningar.

Störst utrymme ges de två avsnitt som behandlar Rousseau och Sverige under 1700- och 1800-talen. Brev, dagböcker och andra samtida texter har varit viktiga källor för Molander Beyer. Material av detta slag ger tydliga belägg för att Sveriges blivande regent Gustav III, tack vare sina guvernörer Carl Gustaf Tessin och Carl Fredrik Scheffer och sin mor Ulrika Lovisa, syster till Fredrik den store och mycket frankofil, redan i tidiga år fick kunskap om upplysningens idéer och Rousseau.

Gustav förfasade sig dock redan som 14-åring över Rousseaus fördömanden av teatern. Under en resa till Frankrike 1771 fick han tillfälle att träffa flera av den tidens främsta filosofer, där­ibland Rousseau, som var den som han blev mest förtjust i. Det förvånar inte att Gustav III, som utvecklades till en envåldshärskare, hade svårt för Rousseaus republikanska och demokratiska åsikter, men författarskapet i övrigt uppskattade han liksom filosofens mod och frihetspatos. Och när han fick en egen son, Gustav Adolf, följde han intresserat den unge kronprinsens utveckling och hämtade åtskilliga idéer från Rousseaus Émile, exempelvis vikten av att erövra kunskaper genom egna erfarenheter.

I sin fortsatta framställning visar Molander Beyer hur inflytandet från och intresset för Rousseau i Sverige tog en annan riktning under 1800-talet än det hade haft under det tidigare seklet. Nu var det framför allt Rousseau som skildrare av kärleken och känslornas makt som kom i centrum. Émile fortsatte förstås att engagera även under 1800-talet och Carl Jonas Love Almqvists uppfostringstraktater röjer en tydlig påverkan av Rousseaus idéer. Dennes natur­evangelium fick likaså stort genomslag, och Almqvist omsatte det praktiskt när han en period i Rousseaus anda levde ett idealiserat bondeliv i Värmland. Man noterar också att även feministiska författare som Fredrika Bremer hyste en stor beundran för Rousseau, trots dennes kvinnosyn. Under sina utlandsresor vallfärdade hon till platser som var förknippade med Rousseau.

Molander Beyer tar upp den ena svenska författaren efter den andra och exemplifierar hur Rousseau på olika sätt inspirerat dem. Lite förvånande är det att Madame de Staël får ett eget avsnitt, även om hon var gift med en svensk diplomat och också besökte Sverige. De översiktliga biografiska redogörelser som inleder kapitlen känns ibland ovidkommande, och det hade varit bättre om de olika författarpresentationerna koncentrerat sig på Rousseauinflytandet. Även om det inte alltid är några nytolkningar av de litterära verken som presenteras är det ytterst värdefullt att få ta del av denna spänstigt skrivna och breda studie, som övertygande visar Rousseaus betydelse för svenskt kulturliv och pedagogisk debatt.

Boken är full av tankeväckande paralleller och intressanta iakttagelser beträffande olika författares och pedagogers relation till den franske författaren. Exempelvis visas hur dennes uppfostringsideal tydligt framträder i Ellen Keys Barnets århundrade (1900). Flera av hennes formuleringar om vikten av lärarens lyhördhet inför barnet leder direkt tankarna till Rousseau. Key är enligt Molander Beyer den svenska författare som har påverkats mest av Rousseau. De förespråkade båda rätten till en personlig gudstro och de var båda visionärer som bar på drömmar som ännu inte har förverkligats.

I avsnittet om några för Sverige viktiga reformpedagoger verksamma under 1900-talet behandlas bland andra Jean Piaget, Célestin Freinet och Maria Montessori. Den sistnämndas idéer om barns självverksamhet knyter an till Rousseaus föreställning om barndomen som ett oskyldigt naturtillstånd och till uppfattningen att uppfostraren bör vända sig till sinnena mer än till förnuftet. Avslutningsvis följer ett avsnitt om Rousseau och den svenska barnboken samt ett resonemang om filosofens betydelse och relevans för vår tid. Både hans civilisationskritik och hans syn på fattiga och rika kan ge uppfriskande perspektiv på dagens debatt.