Så blev schack en spelplan kalla kriget

Under några decennier från slutet av 1940- till början av 1970-talet var Stockholm centrum för världsschacket, och Världsschackförbundet (FIDE) leddes av svensken Folke Rogard. Under samma period rasade kalla kriget mellan öst och väst och schack var den perfekta sinnebilden för den kampen, illustrerad otaliga gånger. Detta inrutade spel erbjöd en utmärkt scen med två antagonister som bekämpade varandra med hjälp av intrikata strategier, likt kalla krigets kraftmätning, politiskt, ekonomiskt och militärt.

Den nya sovjetiska regimen använde systematiskt schack som propagandaverktyg och, under kalla kriget, som del i krigföringen mot väst. Då var grundkravet att ha mästare som lojalt kunde hävda sig på brädet och visa socialismens överlägsenhet. Länge höll sig dock Sovjetspelarna mest på hemmaplan och vägrade delta i olympiader och andra stortävlingar i väst. Så länge ledningen inte var helt försäkrad om att Sovjet skulle visa sin överlägsenhet var den obenägen att ge utresetillstånd.

Strax efter andra världskrigets slut skulle den gamla schackliga stormakten, USA, spela mot den andra stora segrarmakten i kriget, Sovjetunionen, som ett led i att stärka samarbetet länderna emellan. De amerikanska stjärnorna var segervissa efter att ha vunnit schack-OS fyra gånger på raken under 1930-talet. Chocken var stor när de unga Sovjetspelarna inte bara vann utan formligen pulvriserade det amerikanska laget med 15,5–4,5. Under de kommande två seklen skulle den enda seriösa konkurrensen till Sovjet komma från de egna satellitstaterna – innan en viss Bobby Fischer klev upp på scenen.

Det var kontexten i korta drag när den långe och välskräddade advokaten Folke Rogard fick ta över rodret. Han var född vid sekelskiftet, in i Stockholms elitskikt i en familj där den kraftfulla modern, Lilly Rosengrén, var en av huvudstadens mest framgångsrika affärskvinnor under 1910- och 20-talen. På FIDE-kongressen i Paris 1949, kort efter Berlinblockaden och kuppen i Tjeckoslovakien, tog Rogard ordförandeklubban från sin företrädare nederländaren Alexander Rueb. Han var den givne kandidaten, som därmed gavs förtroendet att driva schackets intressen internationellt och vidga dess domäner, det vill säga rekrytera nya medlemsländer och skapa en schackets infrastruktur. Som FIDE-ordförande fick han gott om tillfällen att nyttja sina advokatfärdigheter, inte minst medlandet och förmågan att utforma avtal och överenskommelser så att bägge parter såg sig som lite av vinnare.

Rogard var nu inte någon duvunge i sammanhanget. Den 18 oktober 1940 kunde Aftonbladet rapportera att advokaten ”sågs göra ett besök på ryska legationen”, belägen på Villagatan 17. Syftet var att under brinnande världskrig, med hjälp av ambassadören Alexandra Kollontaj, få till stånd en match mellan Stockholm och Moskva för att stärka det schackliga utbytet. Våren 1942 bjöds han till kongress i Salzburg på 1600-talsslottet Mirabell, där Europeiska schackförbundet skulle konstitueras. Den skapelsen var ett sätt för Nazityskland att stärka sitt grepp över schacket och schackförbunden i det tyskockuperade Europa, och Rogard fanns på plats för att försvara svenska intressen.

Att Rogard fick ordförandeskapet i FIDE berodde naturligtvis inte på hans insatser för det naziledda Europeiska schackförbundet, utan på att han gjort en organisatorisk kraftinsats och delvis på egen hand finansierat interzonturneringen i Saltsjöbaden sommaren 1948. Tävlingen var den första i sitt slag efter andra världskriget. Innan dess hade FIDE haft en obetydlig del i världsmästerskapet, men vid kongressen i Haag 1947 hade organisationen lagt fast en plan för att skapa ett system med kvalificerande tävlingar, där många fler spelare kunde få chansen att spela om titeln. Både öst och väst var i princip för ett system där världsmästaren skulle koras efter att man fått fram en utmanare via en rättvis kvalificering. Problemet var bara att ömse sidor hade mycket olika uppfattning om vad som var rättvist, delvis beroende på att Sovjetunionen hade en suverän överlägsenhet i potentiella VM-kandidater visavi väst.

Sovjetunionen hade nu inte bara sportsliga ambitioner utan ville också nyttja schacket som ett propagandaverktyg. Det har bland andra historikern Olov Wenell, som har skrivit avhandlingen Sovjetunionen och svenska vänsällskap 1945–1958, visat. Vi vet att man från sovjetisk sida hade ambitioner att vidga utbytet med Sverige på olika sätt. I början av år 1946 tryckte den sovjetiske ambassadören Ilja Tjernysjev på för att partiledningen i Moskva skulle fatta beslut om kultur- och idrottsligt utbyte med Sverige i syfte att bemöta en vidgad amerikansk och engelsk aktivitet på området. Utrikesminister Molotov gjordes uppmärksam på att passivitet från sovjetisk sida på det ideologiska planet annars medförde risken att Sverige utvecklades till ”en kommersiell vasall” åt västmakterna och gled in i fel fålla.

När den andra halvan av VM-turneringen spelades i Moskva april–maj 1948 representerade Folke Rogard Världsschackförbundet i egenskap av vice ordförande. Till Moskva blev han inbjuden av VOKS (Allunionella sällskapet för kulturella kontakter med utlandet), en invitation som förmedlades via ambassaden i Stockholm. Efter sin tolvdagarsvistelse kunde han vittna om det stora intresse som fanns för schack i Sovjetunionen. Både i svensk dagspress och i propagandapublikationen Nyheter från Sovjetunionen, som gavs ut av sovjetiska ambassaden och även täckte det svensk-sovjetiska vänsällskapets verksamhet, beskrev Rogard i översvallande ordalag schackets upphöjda ställning, de utmärkta tävlingsarrange­mangen under VM och det generösa stöd som schacket fick:

Schackspelet […] åtnjuter myndigheternas liksom den stora allmänhetens förbehållslösa stöd och intresse. Likväl överträffade verkligheten mina förväntningar […].

Interzonturneringen i Saltsjöbaden juli–augusti 1948 blev nästa viktiga byggsten i FIDE:s och Rogards försök att ordna det internationella schacket. Det var därtill starten för en ytterst aktiv period med stora mästerskapsarrangemang i Sverige. Vår neutralitet gjorde att bägge sidorna lättare kunde få med sina spelare. När FIDE försökte lägga en tävling inom östblocket, såsom VM-kandidatturneringen Budapest 1950, slutade det med att samtliga spelare från västländer uteblev. Amerikanen Samuel Reshevsky ville gärna delta, mot rätt betalning, och var kvalificerad, men kalla kriget satte krokben. Kort före tävlingen införde USA ett absolut reseförbud för amerikaner till Ungern. Den ungerska regeringen hade nämligen låtit arrestera en affärsman från ITT, Robert A. Vogeler, och en folkdomstol hade dömt amerikanen till 15 års fängelse för spioneri. Rogard vädjade till ambassaden i Stockholm och till utrikesdepartementet i Washington i sina försök att få Reshevsky på plats. Till sist ställde han sig själv och sin organisation, FIDE, som garant för att inget skulle hända schackmästaren under tävlingen i Budapest. Men förgäves. USA:s stjärna fick aldrig något tillstånd.

Tio år senare var det omvända roller. Östtysken Wolfgang Uhlmann var kvalificerad att spela i en uttagningstävling till världsmästerskapet. Problemet var att tävlingen skulle spelas i Berg-en-Dal i Nederländerna – alltså ett Natoland – och Östtyskland erkändes inte som nation, vilket gjorde det svårt för östtyskar att få inresetillstånd. Uhlmann valde att försöka resa ändå, trots att han saknade ett så kallat temporary travel document. Rogard gjorde även denna gång sitt yttersta. Genom sina kontakter både i Tyskland och i Nederländerna samt på svenska UD hade han försökt underlätta Uhlmanns inresa. Ironiskt nog befann han sig då i östtyska Leipzig, där schackolympiaden spelades.

När Uhlmann landade på Amsterdams flygplats Schiphol klockan halv två på eftermiddagen den 18 november 1960 väntade några tungt beväpnade militärpoliser på den unge östtysken och tog honom i förvar i avvaktan på vidare order. Rogards ansträngningar intensifierades ytterligare för att få Uhlmann insläppt, alternativt att han kunde spela sina partier, kanske från transithallen på Schiphol eller från en båt (!) som skulle befinna sig strax utanför nederländskt territorialvatten. Uhlmann själv var märkligt oberörd av dramatiken och höll leende hov framför storögda journalister med kamerorna i högsta hugg. Med största sannolikhet ville östtyskarna – med Moskva i ryggen – ta politiska poänger på att en leende ung schackspelare inte fick spela. Det vill säga: Uhlmann var bonden som offrades för att vinna en utrikespolitisk framgång och ställa västsidan i dålig dager.

Det finns otaliga exempel på hur schack och politik vävdes samman under dessa år av konfrontation mellan öst och väst. Ett intressant tillfälle var vid FIDE-kongressen i Köpenhamn sommaren 1950, Rogards första i ordföranderollen. Kongressen avslutades med en fredsresolution som lästes upp av svensken. Där föreslogs att världens länder, oavsett meningsmotsättningar, skulle arbeta för att skydda freden i världen. Resolutionen ska ses i ljuset av Sovjetunionens målmedvetna agerande vid denna tidpunkt. Här finns en parallell till Stockholmsappellen som lanserades i mars 1950 på en konferens i Stockholm av organisationen Världsfredsrådet, som uppmanade till nedrustning och fredsarbete. Men Världsfredsrådet och Stockholmsappellen var inga opolitiska initiativ utan styrda från Moskva och där kommunistpartierna i västvärlden hade till uppgift att driva fredsfrågan som en murbräcka för att tillmötesgå Moskvas intressen.

Viktiga inslag i den tidigare aviserade sovjetiska propagandaoffensiven mot Sverige blev de så kallade vänskapsveckorna. Den nye Sverigeambassadören, Konstantin Rodionov, tog initialt kontakter med VOKS ordförande i Moskva, Denisov, i maj 1951 och slutligen med självaste utrikesminister Molotov, som antagligen gav sitt godkännande för att en ”schackdelegation” skulle skickas från Sovjetunionen till vänskapsveckan. När en sovjetisk kulturdelegation sedan gästade Sverige en vecka i september 1951 var det ett ”arrangemang för stärkt vänskap och kulturutbyte mellan Sverige och Sovjetunionen”. Hit kom VM-kandidaten och sedermera världsmästaren Vasilij Smyslov och spelade ett antal simultanuppvisningar – flera schackpartier samtidigt mot olika motspelare – till Rogards stora förtjusning. Vänskapsföreningen var entusiastisk över att ha etablerat ett samarbete med Sveriges schackförbund och kunde rapportera om stort intresse för Smyslovs besök hos olika lokalföreningar.

Frågan inställer sig om Rogard visste att schacket utnyttjades så till den milda grad för utrikespolitiska syften, främst, men inte enbart, av östblocket? Hans mantra var alltid att schack och politik inte hörde ihop och inte skulle sammankopplas. Den som nöjer sig med att läsa de offentliga hedersbetygelser som förmedlades i tidningar och offentliga rapporter och på presskonferenser kan förledas att tro att Rogard alltid strök den sovjetiska schacknomenklaturan medhårs. Men bilden som framträder i dokumentationen efter ”schackadvokaten”, som han ibland fick heta i dåtidens press, är en annan.

Folke Rogard kunde konsten att tala klarspråk – när det passade hans och FIDE:s syften. I takt med att han blev mer etablerad som ordförande kunde han då och då stå emot påtryckningar från Moskvas håll och läsa lusen av politruker inom schacknomenklaturan. Ibland genom att hänvisa till regler och bestämmelser som då var formulerade av eller avstämda med honom själv. Juristen i Folke Rogard lät inte förneka sig.