”­Om jag åkte tillbaka skulle jag troligen avrättas”­

När Sung-ju Lee landade på Seouls internationella flygplats 2002 med falskt pass trodde han att han fortfarande var i Kina, där hans pappa väntade på honom. Det var vad flyktförmedlaren hade sagt. I stället togs han till förhör, och när han förstod att han var i Sydkorea visste han att det var slut. De skulle döda honom. Nu skulle han aldrig återse sitt gäng, ”bröderna”, från gatan igen. Han grät och vädjade om att skickas tillbaka till Nordkorea.

Vi slår på skärmarna. Det är kväll i Seoul och Sung-ju Lee, 38, sitter vid matbordet i sin bostad. Han är på kortvisit för att förnya sitt amerikanska visum. Annars bor han sedan ett par år med sin sydkoreanska fru och tre små barn i USA, där han doktorerar på hållbar försoning vid George Mason-universitetet utanför Washington D.C.

– Du ska veta att sedan jag var tre år var USA min svurne fiende. Jag hatade USA. Min farfar berättade vilket monster MacArthur [amerikansk general som drev tillbaka Kim Il-sungs armé i Koreakriget] var. Nu är alla mina barn amerikanska medborgare och mina bästa vänner är amerikaner. Det har varit en process att ändra inställning, berättar Lee. USA är radikalt annorlunda än det Pyongyang där han växte upp.

– Pyongyangs bostadsområden är indelade efter yrkeskategorier. Eftersom hela min pappas släkt var militärer bodde vi i militärbyn och alla våra vänner kom från militärfamiljer. Min pappa arbetade nära Kim Il-sung som ett slags livvakt. Min farfar hade stridit på Nordkoreas sida under Koreakriget. Jag och pappa brukade leka krig. Själv ville jag bli general.

På helgerna gjorde de utflykter, fiskade, gick på nöjesfält. Lee tränade taekwondo varje dag, vilket han egentligen avskydde. Men den kunskapen kom att rädda honom när hans familj plötsligt förvisades från huvudstaden 1997.

– Jag minns att min pappa fortsatte att vara deprimerad långt efter Kim Il-sungs död. Och jag förstod inte varför. Men i Nordkorea får barn inte ifrågasätta sina föräldrar, och en dag sa mina föräldrar att vi skulle åka till landet.

Det tog fyra dagar och tre tågbyten att resa från Pyongyang till deras nya hemort Kyongsong, med runt 35 000 invånare, i Norra Hamgyong-provinsen i nordöst.

– Så fort vi lämnade Pyongyang chockades jag. Det var tiggare, hemlösa, möss överallt. Det stank av avföring och kiss. Det låg döda kroppar på marken. Folk dog på tåget. Och det enda jag kunde tänka var: ”Det här är inte Nordkorea.”

Vet du nu varför ni förvisades?

– Alla klasskamrater på min nya skola förstod att vi blivit förvisade. De försökte antyda det för mig, men jag förstod inte. Till slut berättade mamma att min pappas enhet skulle upplösas av den nye ledaren Kim Jong-il, vilket pappa insåg. Men som lojal medarbetare till Kim Il-sung var han ursinnig på Kim Jong-il. Det ryktades att han låg bakom sin fars död. Pappa ska ha sagt att ”med Kim Jong-il finns inget hopp”, vilket nådde den nya ledningen.

Livet utanför huvudstaden innebar inte bara avsevärt sämre faciliteter.

– Det jag minns mest från min pappa i Pyong­yang är hans pekfinger mot munnen, följt av ”hysch”. Det var tunna väggar mellan lägenheterna. Vad man än sa var det hysch. Det är hemskt. Jag får PTSD av det, jag har lovat att aldrig hyscha mina barn. Det dödar all fantasi!

På landsbygden däremot minskade lojaliteten till den store ledaren i takt med att svälten rullade in på 1990-talet. Med Sovjetunionens fall, Nordkoreas viktigaste handelspartner och biståndsgivare, följde ett abrupt slut på livsme­delsbistånd och subventionerad energi. Därtill drabbades landet av svåra översvämningar, torka och missväxtår. Matransonssystemet kollapsade och folk lämnade sina statliga jobb för jakten på mat. En svart marknad växte fram och föräldrar mutade gränsvakter och tog sig till Kina för att tjäna pengar och köpa mat och produkter att sälja på marknaden. Uppemot två miljoner människor beräknas ha dött i svältkatastrofen.

– Utanför huvudstaden fattade folk läget. Det var mer uppriktigt, inget hysch. Och det blev kapitalistiskt. Man brydde sig bara om att tjäna pengar.

Även hans föräldrar tvingades ställa om. I de­speration gav sig hans pappa av till Kina i hopp om att starta en affärsrörelse. Kort därpå åkte hans mamma till sin syster i väst. Sung-ju Lees liv kastades omkull i processen. Han blev kotjebi, gatubarn.

– Efter chocken över att vara ensam förstod jag att jag inte var den ende föräldralöse. En del av mina klasskompisar bodde på gatan. Vi bildade ett gäng på sju killar och bestämde oss för överleva genom att snatta på svarta marknaden.

De var i elvaårsåldern, formbara och snart skickliga tjuvar. Var tredje månad hoppade de på godståget till en ny stad för att inte åka fast. Men på varje marknad fanns ett motsvarande gäng, och hans gäng var tvunget att göra upp med dem om vem som skulle vara herre på täppan. Det var här Lees taekwondokunskaper kom till hans räddning.

Ju längre de höll på, desto mer desillusion måste bedövas med alkohol, droger och cigaretter. Men de hade varandra. De badade i havet och sov under stjärnhimlen, berättar han. Nostalgi går att skönja i hans röst. Det ligger ju bakom honom. Han sitter i sin lägenhet med värme i golvet i Seoul.

– Men två gängbröder dog, säger han sedan tyst, och en av dem var min bästa vän Young-bum. Det tog hårt.

Efter fyra år som kotjebi var Sung-ju Lee tillbaka i Kyongsong. En äldre man frågade om hans namn, men han kom inte ihåg det.

– Jag kände inte igen honom, men han insisterade på att jag skulle följa med hem till honom. Han var välklädd, så jag sa till mitt gäng att vi följer med och stjäl allt. Han hade getter och höns. Sedan kom jag in i huset, och där stod min mormor.

Det blev ingen stöld utan slutet på livet som gatubarn. Sung-ju Lee flyttade in hos sina morföräldrar, som också hade förvisats till Kyongsong. En dag på senhösten kom en flyktförmedlare hem till dem. Han skulle föra Sung-ju Lee till hans pappa i Kina. Trots risken att bli utvisad tillbaka till Nordkorea och straffas med fångläger ville Sung-ju Lee försöka träffa sin pappa.

Från Kyongsong färdades han med flyktförmedlaren i lastbil upp till Hoeryong, en stad vid gränsfloden mellan Nordkorea och Kina. Efter att ha betalat gränsvakten vadade de i mörkret över till Kina och vandrade till ett hus där en ny flyktförmedlare tog över.

Vanligtvis går flyktvägen härifrån genom Kina ner till Laos, Vietnam eller Thailand, där nordkoreaner får hjälp av sydkoreanska ambassaden. En livsfarlig sträcka som tar flera månader, med många stopp, olika fordon och sträckor till fots. Men Sung-ju Lee fick ett falskt pass och sattes på ett tåg till en närliggande flygplats, där han checkade in på ett flyg till en annan stad i Kina – trodde han. Flyktförmedlaren uppmanade honom att inte säga ett ord förrän planet landade.

På Seouls internationella flygplats såg man att passet var falskt. Han togs till förhör. Sedan uppenbarade sig plötsligt hans pappa.

– Min pappa visste att Sydkorea var rikt och välmående. Han visste att avhoppare fick bidrag i Sydkorea och att de kunde sälja information till underrättelsetjänsten. När pappa lämnade Nordkorea var hans plan att ta sig till Sydkorea, men han fick ta den långa vägen genom Kina. Så fort han etablerat sig i Sydkorea betalade han flyktförmedlare för att söka efter mig och mamma.

Vet ni något om din mamma?

– Vi har sökt efter henne i över 20 år.

Drygt 34 000 nordkoreaner har flytt till Sydkorea sedan räkningen startade 1998. I Sydkorea blir de automatiskt medborgare eftersom landet ser hela Koreahalvön som sin.

Sung-ju Lee ser tillbaka på de första tio åren i Sydkorea med olust.

– Det var en svår tid. Jag trodde att vi var bröder och systrar, som Sydkoreas politik löd då, men i själva verket blev jag behandlad som en utlänning. Bara jag öppnade munnen avslöjades min nordkoreanska dialekt.

För att inte diskrimineras anammade han snabbt sydkoreansk dialekt och idiom. När han till slut bestämde sig för att komma ut som nordkorean möttes han antingen av ”åh, berätta mer!” eller ”åh”, följt av kyla och bruten kontakt. Men han förstår reaktionen. Sydkoreanerna har vuxit upp med ett kommunistiskt och hjärntvättat Nordkorea. Och eftersom länderna fortfarande tekniskt sett ligger i krig lever misstänksamheten att de skulle vara opålitliga eller rentav spioner kvar.

– Om jag åkte tillbaka skulle jag troligen avrättas eftersom jag har blivit sydkorean, vilket betraktas som förräderi.

Efter en masterexamen i internationella relationer i England, många föreläsningar i Nordamerika och självbiografin Jag lyckades fly från Nordkorea, som översattes till svenska 2025, känner han sig mer trygg i vem han är.

– Jag är både nordkorean och sydkorean. Jag är från Koreahalvön, hanbando.

Sydkoreanska presidenter från den liberala sidan har mer eller mindre aktivt arbetat för en återförening. I dag ser sydkoreanerna hellre en fredlig lösning med två nationer på Koreahalvön än en dyr återförening, men nordkoreanska avhoppare är de sista som ger upp hoppet. Sung-ju Lee tror att första steget är försoning.

– 80 år efter delningen har vi i dag helt skilda identiteter. Den verkliga konflikten mellan Nordkorea och Sydkorea handlar inte om vapen utan om berättelser. Vi lever fortfarande i gamla krigsnarrativ. Och vi måste förena de olika historierna för att kunna först försonas, sedan tänka på hur vi vill ha vår framtid. Som en eller två nationer, tillägger han.

– Min dröm är att bygga en bro mellan länderna och skapa en enad Koreahalvö.

Han hoppas att sönerna ska vilja göra militärtjänst i Sydkorea och bidra till landet.

– Om det fortfarande ser ut som det gör nu på Koreahalvön och jag arbetar för en försoning, skulle jag som pappa bli väldigt stolt om de också vill bidra till det.

Fram till nyligen visste hans äldste, fem­årige son inte om att hans pappa var nordkorean. Så Sung-ju Lee tog honom upp till gränsen och pekade över det tre meter höga taggtrådsstängsel som löper tvärs över Koreahalvön.

– Där är jag född, sa jag. 

– Kan vi åka dit? frågade min son.

– Ja, någon gång kommer vi att kunna resa dit, och då kan vi träffa våra släktingar.