Maimonides – judendomens främste medeltidstänkare

Förhållandet mellan tro och vetande, mellan förnuft och tradition, har under århundraden upptagit eller till och med plågat teologer och filosofer inom de tre stora monoteistiska religionerna – judendom, kristendom och islam. Alla tre kräver av sina bekännare att de ska tro på någon eller något trots att det saknas hållbara eller ovedersägliga bevis för Hans existens eller för att det ena eller andra har ägt rum – att någon fått havet att vika undan, gått på vatten, uppväckt de döda eller ridit på en bevingad häst ända upp till himlen.

Till viss del är väl allt detta fortfarande problematiskt för troende, men var det ännu mer i en svunnen tid då många ofta tog sin tro bokstavligt. I dag gör många religiösa människor det lätt för sig genom att bortförklara allt som strider mot dagens uppfattning om vad som är verkligt och vad som är rätt och fel. Långt ifrån alla, men ändå ganska många, tycks övertygade om att mångtusenåriga urkunder problemfritt ska låta sig sammanjämkas med dagens tidsanda.

Denna spänning mellan olika sätt att se på världen var stark redan under medeltiden, då den upptog flera av tidens främsta tänkare i såväl öst som väst. Filosofi och teologi var då så nära sammanflätade med varandra att det ofta är omöjligt att avgöra var det ena ämnet slutar och det andra tar vid. Denna symbios mellan teologi och filosofi är sällan tydligare än hos den store judiske tänkaren Maimonides, ofta kallad Rambam, en akronym av hans hebreiska namn Rabbi Moses ben Maimon. Hans inflytande har varit enormt fram till i dag – och då inte bara inom judendomen, vars lagar han kodifierade i Mishneh Torah, som fortfarande är normerande och flitigt studerad.

Maimonides levde mellan 1138 och 1204. Han föddes i Córdoba, alltså i det av muslimer styrda Andalusien. Det har ibland felaktigt framställts som en tolerant idyll, där utövare av judendom, kristendom och islam levt fredligt sida vid sida. Men det rådde aldrig någon tvekan om vem som bestämde. Judar och kristna var så kallade dhimmi, en underklass som tolererades i utbyte mot att de betalade en särskild skatt och underkastade sig en rad restriktioner. Situationen skulle komma att förvärras mot slutet av 1140-talet, då Andalusien invaderades av almohaderna, en synnerligen intolerant dynasti som betonade Guds enhet och som tvingade minoriteter att konvertera till islam. Det räckte inte alltid – de styrande almohaderna misstänkte att de nyomvända i lönndom praktiserade sina gamla religioner. Det var alltså bäst för dem att lämna landet.

Som så många andra intellektuella, då som nu, tvingades Maimonides till en flackande existens tills han fann en fristad i Egypten. Han etablerade sig där som ledare för den judiska församlingen – en lärd och respekterad rabbin. Detta liv präglat av teologiska och filosofiska studier och spekulationer fick ett brått slut när Maimonides bror David drunknade då hans handelsfartyg på väg till Indien förliste. Det var inte bara en personlig tragedi utan också en ekonomisk katastrof. Under de sista årtiondena av sitt liv förtjänade han sitt levebröd som läkare. Han blev något av en livmedikus för den härskande ayyubiddynastin, med den berömde Saladin i spetsen. (Kombinationen av medicin och filosofi var inte helt ovanlig i den delen av världen under medeltiden – Avicenna, Ibn Sina, var också han filosof och läkare.) Som läkare manade Maimonides till ett försiktigt och återhållsamt liv och betonade vikten av kloka matvanor.

Det är inte för sina skrifter om diverse kroppsliga åkommor, och hur vi ska försöka bota dem, som Maimonides fortfarande studeras och kommenteras också utanför strikt religiösa kretsar. Det är främst för sitt filosofiska storverk – den på arabiska avfattade, men redan under Maimonides livstid till hebreiska översatta, avhandlingen Dalalat al-Ha’irin. Den utgavs nyligen i en rikt kommenterad översättning till engelska som The Guide to the Perplexed (Stanford University Press, 2024). Översättarna Lenn E. Goodman och Phillip I. Lieberman är båda professorer vid Vanderbilt University i Nashville. Deras noter, som ofta upptar halva boksidan, hjälper läsaren på traven i detta långa, vindlande och antagligen medvetet dunkla verk. Maimonides vänder sig till en begåvad och i filosofi och teologi bevandrad men förvirrad läsare, som inte vet vad han ska ta sig till när teologin säger ett och filosofin ett annat. Långa stycken beskriver konflikten mellan Aten och Jerusalem, mellan förnuft och tro. Det är ett heroiskt försök att få Aristoteles – ofta via hans arabiska uttolkare, bland andra al-Farabi – att stämma överens med Torah, Bibelns Moseböcker. Maimonides begrep bättre än de flesta av sina samtida hur problematiskt detta projekt var.

Svårigheterna börjar redan, i högst bokstavlig mening, från allra första början. Är världen evig eller har den kommit till vid en viss tidpunkt? Båda alternativen är otillfredsställande ur teologisk synvinkel. Om världen är evig, alltså oskapad, ja då finns det egentligen inget behov av en gud. Som den muslimske teologen al-Ghazali hade argumenterat: de filosofer som menar att världen är evig är djupast sett ateister. Inte heller det andra alternativet är särskilt lockande. Gud är det enda perfekta väsendet, all förändring innebar definitionsmässigt en försämring. Att Gud plötsligt skulle ha bestämt sig för att skapa världen innebär alltså att detta fulländade väsen förändrades. Maimonides lutar till slut mot att världen är skapad, men han ser styrkan i båda sidors argument: ”Varje kompetent teist som inte bedrar sig själv kan se att frågan om skapelse eller evighet inte kommer att besvaras genom ett slutgiltigt bevis. Förnuftet hamnar här i en återvändsgränd.” I en fotnot påpekar de båda utgivarna slående likheter med Immanuel Kant, som i sin Kritik av det rena förnuftet också fann argument för både ett skapat och ett evigt universum.

En av flera röda trådar i Maimonides många skrifter, inte minst i denna vägvisare för förvirrade, är en radikal kritik av en traditionell föreställning om Guds natur och väsen. Enligt Maimonides hade alla föremål i universum – Egyptens pyramider, Medelhavet, månen – kunnat existera eller inte existera. Om pyramiderna eller månen aldrig hade kommit till så hade världen i övrigt varit i stort oförändrad. Vår existens är tillfällig, allt jag ser omkring mig hade lika gärna kunnat icke-existera. Gud är undantaget. Maimonides följer på denna punkt Avicenna, som menade att Guds existens är nödvändig. Men det är också, om jag nu rätt förstått denna ganska så snåriga och spekulativa metafysik, det enda man kan säga om Gud. Här är vi förstås ute på metafysiska vatten som är djupa men kanske också grumliga.

Maimonides vänder sig flera gånger med skärpa mot varje försök att tillskriva Gud egenskaper (godhet), känslor (vrede) eller kroppsdelar (Guds hand). Alla dessa försök är missriktade och vittnar om en primitiv och felaktig bild – Gud som ett slags supermänniska. Den som dyrkar en sådan gud dyrkar egentligen bara en idealiserad bild av sig själv.

Å andra sidan behövs denna primitiva och naiva bild för att få vanligt folk – det vill säga nästan alla med undantag av framstående teologer och filosofer – att tro. En primitiv tro på en straffande Gud som griper in i mänskliga angelägenheter för att belöna de goda och straffa de onda var nödvändig för att garantera ett samhälles fortbestånd.

Det var Maimonides version av den ädla lögnen, med anor tillbaka till Platon. Den av Maimonides så uppskattade al-Farabi menade att det primitiva folket endast kunde hantera en religion bestående av underverk och uppenbarelser, medan intelligentians religion var filosofiskt förankrad. Folket behövde en gud som var ett slags fadersgestalt och skulle aldrig låta sig nöjas med ett väsen till vilket inga mänskliga egenskaper kunde tillskrivas. Om man för den olärda massan försöker förklara detta abstrakta gudsbegrepp, den gud som saknar alla konkreta egenskaper, kommer man inte att övertyga någon men väl förstöra vanligt folks religiösa övertygelser. Att propagera för en sådan filosofiskt förfinad religion var direkt farligt.

I sin utmärkta bok om Maimonides skriver Moshe Halbertal: ”Hela samhällets existens riskeras genom ett subversivt ifrågasättande av den antropomorfiska bilden av en gud som en befallande härskare som styr genom att utdela straff och belöningar.”

Maimonides kom följdriktigt att arbeta med ett slags dubbel teologisk bokföring där han skilde nödvändiga trosföreställningar som behövs för att bevara samhällsordningen från sanna trosföreställningar som leder den filosofiskt och teologiskt skolade eliten till den kontemplativa vishet som är det bästa vi kan hoppas på, i alla fall på denna sida om graven.

Voltaire skulle flera hundra år senare vara inne på samma tanke. Utan tron på och skräcken inför en straffande gud skulle folket, den breda massan, inte tveka om att skära halsen av överklassen.

Denna vägvisares övergripande projekt var att medla mellan tro och förnuft. Människan, i alla fall en liten filosofisk elit, har begåvats med ett förnuft som det är en plikt att använda efter bästa förmåga.

Det innebär att Maimonides förkastar mycket av sin religions utanverk. De flesta underverk, med några få undantag, underkänns. I ett brev till sin hebreiska översättare Samuel ibn Tibbon visar han sitt missnöje med de kristnas sätt att tillskriva ”Jesus från Nasaret – må hans skelett förvandlas till stoft – mängder av märkliga gärningar och underverk som vi kan förklara genom att använda förnuftet”. Maimonides menar att det stora under- verket är världen som vi känner den, med dess underbara lagbundenhet. Han avfärdar astrologi som värdelöst skrock.

I sin omfångsrika bok Lumières du Moyen Âge gör den franske filosofen Pierre Bouretz med massiv sakkunskap gällande att Maimonides tillsammans med några av tidens arabiska filosofer var på väg mot en form av upplysning som skulle låta vänta på sig länge än i Europa. Att denna upplysning kom av sig i det medeltida Mellanöstern har orsaker som de lärde fortfarande diskuterar.

Inledningsvis antydde jag att Maimonides ända fram till våra dagar utövat ett indirekt inflytande bortom strikt religiösa kretsar. Det finns de som påstår att han på krokiga vägar skulle ha inspirerat de neokonservativa i USA, som i flera fall har fått sin akademiska skolning vid universitetet i Chicago, där Leo Strauss var professor.

Strauss var en insiktsfull läsare av Maimonides, som lärde honom att många stora filosofiska texter har två betydelser, en exoterisk som massan kan förstå, men dessutom en esoterisk som är tillgänglig endast för några få invigda. I sin uppsats om hur man rätt ska läsa Maimonides text skriver Strauss att dess hemlighetsfulla karaktär åstadkoms på skilda sätt: ”För det första så är det för att orden i Vägvisare valts med allra största omsorg; eftersom mycket få människor kan eller vill läsa med yttersta omsorg kommer de flesta misslyckas med att uppmärksamma den hemliga doktrinen. För det andra så säger Maimo- nides avsiktligt emot sig själv och om en man förklarar både att a är b och a inte är b så har han inte sagt något alls.” Enligt Strauss skulle alltså en av de viktiga lärdomar vi kan dra av Maimonides text vara just denna motsägelse mellan två olika oförenliga betydelser.

På ytan och för en slarvig läsare tycks Dalalat al-Ha’irin svära trohet mot den judiska, rabbin­ska traditionen, medan Maimonides i själva verket skulle ha varit aristoteliker. Just denna spänning mellan konkurrerande sätt att se på världen är bara en av många orsaker till att detta verk fortsätter att fängsla. Strauss skulle senare fortsätta på det inslagna maimonidiska spåret och leta efter en underliggande esoterisk mening hos senare tänkare som Machiavelli och Spinoza.

De politiker som undervisades av Strauss eller någon av hans många lärjungar drog lärdom av denna doktrin med dubbla budskap, där eliten tålde att höra sanningen, medan massan fick hålla till godo med fromma lögner. Eller som Jack Nicholson säger i filmen På heder och samvete: ”You can’t handle the truth.”