Hur det var att skriva Joyce

En av den moderna irländska litteraturhistoriens mest legendariska repliker fälldes i oktober 1902, då James Joyce för första gången mötte William Butler Yeats. Den 20-årige Joyce kritiserade skoningslöst sin äldre kollega för hans förlegade estetiska ideal och antikverade ämnesval, framför allt hans upptagenhet av irländsk myt, och frågade sedan om hans ålder. Yeats drog ifrån ett år och svarade: ”36 år”. Joyce suckade och uttalade sedan sin dom: ”Ni är för gammal. Jag har mött er för sent.”

Både Joyce och Yeats förnekade senare att mötet hade slutat med detta konstaterande, men faktum är att Yeats återger det ordagrant i ett otryckt förord till en essäbok han utgav 1903. Detta förord fick den unge amerikanen Richard Ellmann läsa när han i krigets slutskede besökte Yeats änka George i Dublin. Ellmann var vid den här tiden främst sysselsatt med att samla material till en studie av Yeats intellektuella utveckling (den utgavs 1949 under titeln Yeats. The Man and the Masks), men den oväntade inblicken i det psykologiska spelet mellan de två giganterna gav en första impuls till ett annat projekt med Joyce i huvudrollen. Resultatet blev en av vår tids mest lästa och beundrade litterära biografier: det drygt 800-sidiga storverket James Joyce, som kom 1959.

Vid besöket hos George Yeats fäste sig Ellmann mest vid att Yeats, trots att han vid det här laget var väletablerad och berömd, uppenbarligen stimulerades av Joyces oförsonliga kritik. Han för­knip­pade denna reaktion med ett tema i Yeats författarskap – intresset för den egna motsatsen, anti-jaget – men började så småningom se saken med Joyces ögon, som ett utslag av dennes ambition att skildra Irland på ett långt mera vardagligt och realistiskt sätt än vad Yeats hade gjort.

Han greps av kraften i den vision som fick den unge nybörjaren att drista sig att så totalt underkänna sin kvalificerade och mäktige rival. När han var färdig med sitt Yeatsprojekt var han helt på det klara med att han därnäst skulle skriva en Joycebiografi. Han var redan bekant med en rad personer som hade känt Joyce och insåg att det fanns material och utrymme nog för en ny biografi som till skillnad från de flesta av de böcker om Joyce som redan fanns inte skulle kunna regisseras av Joyce själv. Från 1952 ägnade han sig målmedvetet åt sitt nya projekt och besökte vid tre tillfällen (1953, 1954 och 1956) samtliga de miljöer, inklusive Köpenhamn, som Joyce hade verkat i eller besökt.

När James Joyce kom ut möttes den av stormande entusi­asm. Ellmanns redaktör på Oxford University Press förklarade att han aldrig hade varit med om att en bok hälsades med ”en så extatisk reaktion”. New York Times recenserade boken på sin förstasida och i England skrev Frank Kermode att den skulle ”bestämma vår syn på Joyce för en generation framåt”. Året därpå, 1960, fick Ellmann The National Book Award i kategorin non-fiction (vad vi skulle kalla fackbok), medan Robert Lowell fick lyrikpriset för sin banbrytande diktsamling Life Studies och Philip Roth vann kategorin prosa med sin kontroversiella novellsamling Goodbye, Columbus. Naturligtvis höjdes det också kritiska röster, inte minst i Irland där det fanns en allmän skepsis mot amerikanska Joyce-experter; saken blev inte bättre av att Ellmann var mer intresserad av att se Joyce som en stor författare som råkade vara irländare än som en irländare som var en stor författare. En annan kritisk synpunkt hade redan framförts privat av Ellmanns vän Ellsworth Mason och av Joyce-experten Harry Levin i sitt lektörsutlåtande: den gick ut på att Ellmann borde ha nöjt sig med att identifiera många av Joyces förebilder (exempelvis ur Dublins jour­­nalistkår) och inte behandlat ”den verklige Joyce och den fiktive Stephen Dedalus” (Joyces alter ego) som om de var en person.

Samma synpunkt framfördes av den mest högljudde av Ellmanns kritiker, Hugh Kenner, som var missnöjd inte bara med Ellmann utan med biografin som genre. Det ska dock inte förtigas att Kenner trots detta med tanke på det enorma faktamaterial Ellmann hade samlat också skrev att James Joyce ”troligen är den bästa Joycebiografi som någonsin kommer att skrivas”.

Entusiasmen för Ellmanns biografi var inte mindre när en reviderad upplaga utkom 1982. Även nu fick boken en förstasidesrecension i New York Times – en mycket sällsynt hedersbetygelse för en andraupplaga – och bemöttes över lag även nu mycket välvilligt, trots att Ellmann inte hade brytt sig om att ändra det som Kenner och andra hade kritiserat eller inkorporera (eller ens nämna) några av de nya perspektiv och begrepp (till exempel ”författarens död”) som den poststrukturalistiska litteraturteorin hade gjort fashionabla.

Ännu i dag står James Joyce högt i kurs. Boken går fortfarande att köpa och har nyligen, lagom till att den uppnår pensionsåldern, vederfarits en annan sällsynt ära. Den har blivit föremål för något så ovanligt som en dubbelbiografi, med titeln Ellmann’s Joyce. The Biography of a Masterpiece and Its Maker. Författaren, Zachary Leader, hyser stor men inte okritisk sympati för Ellmann, med vilken han för övrigt uppvisar vissa likheter. Han är född i USA, studerade först vid North­western University, där Ellmann ju länge var verksam (fast Leader säger sig bara ha mött honom där en enda gång), doktorerade vid Harvard (att jämföra med Ellmanns Yale) och har i 40 år bott och undervisat i England, senast vid University of Roehampton i London, där han nu är professor emeritus. (Ellmann var för sin del professor i Oxford 1970–1984.)

Leader har delat upp sin studie i två jämnstora halvor. Den första behandlar Ellmanns liv fram till den tidpunkt då han på allvar ger sig i kast med James Joyce, den andra diskuterar mästerverket ur olika perspektiv. Sist följer ett kort kapitel som skildrar Ellmanns liv efter biografin. Att ägna Ellmanns person så mycket utrymme kan möjligen te sig en smula tveksamt. Kan en akademikers liv verkligen vara så innehållsrikt att det motiverar en så pass utförlig behandling? Skulle det inte kunna ha räckt med en kort levnadsteckning som inledning till själva Joycebiografin i vilken Leader sedan vid lämpliga tillfällen relaterar hur Ellmanns liv har inverkat på hans Joycebiografi?

Invändningar av den här typen låter sig naturligtvis göras, men det finns goda skäl till att Leader behandlar Ellmanns egen biografi så utförligt. Det viktigaste är helt enkelt att Ellmanns liv faktiskt har stort egenintresse. Hans erfarenheter som mellanson i en judisk-amerikansk familj är intressanta i sig, men känns extra angelägna i dag när frågor om immigration och antisemitism står på dagordningen och vissa brutala aspekter av amerikansk inrikespolitik tenderar att helt överskugga den generösa humanism som också finns och faktiskt på olika sätt har möjliggjort Ellmanns Joycebiografi.

En viktig omständighet i sammanhanget är att Leader – liksom Ellmann – har kunnat bygga på ett förbluffande rikt arkivmaterial, som ger detaljerade inblickar i Ellmanns liv och i hans sätt att nalkas Joyce. Hans föräldrar var tän­kande och skrivande människor. Båda var judiska immigranter från Östeuropa – fadern från Rumänien, modern från Ukraina – och hade genom idogt arbete lyckats skaffa sig en utbildning som möjliggjorde en väletablerad, intellektuellt vaken medelklasstillvaro.

Fadern James var domare i den lilla staden Highland Park nära Detroit och modern hemmafru med ett brinnande litteraturintresse, som hon förmedlade till barnen. Båda intresserade sig i hög grad för barnens studier och liv, inklusive deras kärleksaffärer. Fadern skrev långa brev till sönerna och fick själv lika långa svar: vi kan på så sätt följa familjens förhoppningar, planer och konflikter. Modern Jean skrev så småningom en lång memoar där samma händelseförlopp presenteras i litet annan dager. I religiöst avseende var de ljumma men dolde inte sitt ursprung och var väl medvetna om de komplikationer det innebar att vara jude i de WASP-dominerade sammanhang som de, och i synnerhet sonen, rörde sig i.

Richard var en utpräglad studiebegåvning. Hans liv är en enda lång framgångssaga: först stipendium vid Yale, sedan ett mellanspel vid Harvard, följt av några års lättare militärtjänstgöring under andra världskriget, så doktorand­studier vid Yale och så småningom pro­fessur vid Northwestern, där han var verksam fram till flytten till England 1970.

Leaders skildring av dessa formativa år är mycket engagerande och bjuder på intressanta inblickar i de intellektuella och konstnärliga sammanhang Ellmann ingick i. Jag fäster mig vid hans korta men uppenbarligen uppmärksammade karriär som poet före kriget och hans erfarenheter under en kortare postering i Paris i krigets slutskede: här träffar han Sylvia Beach, innehavare av bokhandeln Shakespeare and Company och förläggare av Ulysses, och blir genom henne bekant med den skygge surrealisten Henri Michaux, som han senare översatte och skrev en minnesvärd essä om.

Michaux tilltalades uppenbart av um­gänget med Ellmann och fungerade som bröllopsvittne när Ellmann några år senare gifte sig i Paris med den lovande unga akademikern Mary Donoghue, sedermera känd som Mary Ellmann, författare till den på sin tid omtalade feministiska studien Thinking About Women (1968), i vilken hon lanserade begreppet ”fallisk kritik”, som syftar på manliga kritikers tendens att ta manliga författare på större allvar än kvinnliga. Makarna Ellmanns äktenskap beskrivs av poeten Craig Raine, som kände dem i Oxford, som ett ”kärleksfullt krig”: den slagfärdiga Mary går till attack, medan den omvittnat milde maken avväpnar henne med sin tålmodighet. Kanske var det mer komplicerat än så: Richards forskningsresor till Europa var långa och Mary hade motgångar i sin karriär.

Till Leaders förtjänster hör hans förmåga att känsligt belysa hur Ellmann långsamt och etappvis upptäcker olika aspekter av sitt ämne. Till en början sker detta genom närläsning av brev och litterära texter och hans förmåga att kombinera olika vittnesutsagor med passager i Joyces verk – ibland har en detalj som nämnts av någon som Ellmann intervjuat en parallell i någon av Joyces texter. Enskilda fynd kan te sig obetydliga vart för sig, men sammanförda ger de en syn på Joyces verk som mosaiker komponerade med inslag från de mest skilda håll.

De mest spännande avsnitten i Lea­ders bok är förstås de där han skildrar hur Ellmann gjorde de överraskande arkivfynd som fick till och med en frän kritiker som Kenner att vekna. Leader framhåller att Ellmanns stillsamma och milda charm tycks ha varit en oemotståndlig tillgång – arkivens ägare och förvaltare lät honom beredvilligt ta del av de rariteter de förfogade över.

I den andra halvan av sin bok – den egentliga biografin över biografin – skildrar Leader hur boken faktiskt tillkom, hur Ellmann upptäckte de enskilda arkiv som biografin bygger på, hur han hittade och intervjuade uppemot 330 personer som fortfarande hade personliga minnen av Joyce och slutligen hur texten skrevs, reviderades och i flera fall först publicerades i artikelform innan andra krafter inom den växande Joyceindustrin fick tillgång till samma material.

I Ellmanns egen bok anar man sällan vilka ansträngningar eller vilken tur som gjorde att han kom över det material som framställningen utgår från – läsaren hänvisas vanligtvis i en torr fotnot till källor som exempelvis ”brev till mig från Dr. Boris Furlan”, ”anteckningsboken Giacomo Joyce” eller ”intervju med Signora Livia Svevo”. I Leaders bok får vi däremot följa med Ellmann på upptäcktsfärd och ibland med honom helt oväntat göra sensationella fynd. Gång på gång konstaterar Leader liksom läsaren att Ellmann måste ha ägt ett stort mått av envishet, list och charm som fick även de mest misstänksamma att öppna sig, och av ett brev som Leader citerar kan vi göra oss en god föreställning om med vilken tålmodighet, vänlighet och naturligtvis målmedvetenhet han företog sina intervjuer. Det gäller att få den intervjuade att känna sig trygg och få lust att prata. Om intervjuaren visste mer än intervjuoffret fick han inte ta strid utan gå oberörd vidare till någon annan punkt om vilken han kanske visste mindre och kunde på så sätt ibland göra stora upptäckter – och sedan ta farväl av den intervjuade under ömsesidigt behagliga former.

Trots att fynden är många är det inte svårt att utse höjdpunkter i Ellmanns oförtrutna sökande. När han besöker Nelly Joyce – änka efter Joyces bror Stanislaus – i Trieste får han plötsligt veta att Stanislaus korrespondens med Joyce finns bevarad i källaren, och inte nog med det: Nelly låter honom ta del av detta oskattbara material. Och när han i Paris intervjuar Maria Jolas, som med sin make Eugene publicerat Joyce i sin tidskrift transition, visar det sig att hon har en koffert full med papper som makarna Joyce inte kunnat ta med sig när de brådstörtat lämnade Paris 1939. Till detta och mycket mera kommer exklusiva intervjuer med personer som stått Joyce mycket nära – som exempelvis ungdomsvännen J.F. Byrne och systern Eva.

Exakt hur använde Ellmann sig då av det omfattande material han fick tillgång till?

I första hand naturligtvis för att sakligt dokumentera Joyces tillvaro och tankevärld så detaljerat som möjligt – han fällde en gång kommentaren att avsikten var att låta läsaren få veta så ocensurerat som möjligt hur det var att vara James Joyce.

Men självfallet krävs det också en värdering och sållning av de uppgifter som framkommer. Kan undersökaren lita på allt han får höra? Här har Ellmann ibland förbluffat sina läsare med en oväntad brist på kritisk takt. Ta exempelvis intervjun med systern Eva. Hon visste att berätta att deras far först blev mycket arg när det framkom att James hade rymt med Nora Barnacle (som han gifte sig med 1931) – men så småningom lugnade han sig och fällde kommentaren att ”med det efternamnet [barnacle betyder ’havstulpan’] kan man vara säker på att hon aldrig släpper taget om honom”.

Repliken är minnesvärd och ger förvisso gott besked om hur tonen kunde vara i familjen Joyce – och alltså om hur det var att vara James Joyce – men kan vi lita på att den är autentisk? I synnerhet som ingen mer än systern Eva, som vid det laget hade haft 50 år på sig att fila på den, kunde anges som källa?

När boken förelåg fick Ellmann höra att han inte hade tolkat sitt material. Det ville han inte hålla med om men förklarade inte hur han tänkte. Leader antyder – och det är inte svårt att hålla med honom – att det är just genom att skildra Joyces vardagstillvaro med samma envetenhet som Joyce själv skildrade exempelvis romanfiguren Leo­pold Blooms liv i Ulysses som Ellmann tolkar Joyce åt oss. Den ”mytiska metod” som T.S. Eliot hade tillskrivit Joyce – att i parodiskt syfte kalkera Blooms oheroiska vandring genom Dublin på Odysseus irrfärder mot Ithaka – var inte nyckeln till Joyces verk; Bloom är inte en parodisk gestalt.

Ellmanns tolkning av Joyce är att i Bloom se en vardagshjälte, vars hemhörighet i och medvetande om vardagens alla aspekter ”förädlar vardagen”. Det var denna Joyces vardagsrealism – väsensskild från Flauberts eller naturalismens realism – som Ellmann såg som en av Joyces stora landvinningar och som han själv tillämpade i sin biografi. Leader hanterar i sin framställning dessa likheter med stor finess, men han protesterar, liksom en del av Ellmanns kritiker och väl varje nutida läsare av Ellmanns Joyce, när Ellmann ibland upplöser gränsen mellan liv och verk och talar om Joyces fiktiva gestalter som om de vore identiska med de gestalter som de lånat drag av.

I sin installationsföreläsning om literary biography i Oxford 1971 menade Ellmann att biografin numera medger experiment som är jämförbara med dem romanen tillåter sig. Biografier kommer alltid att bygga på arkivstudier, men de bästa erbjuder därutöver ”spekulationer, gissningar, hypoteser”. Han sade ingenting om sig själv, men det är inte långsökt att uppfatta denna hans karakteristik av den moderna litterära biografin som en programförklaring och som en plädering för hans ambition att, som han sade vid ett annat tillfälle, ”inte vara utanför men inuti föremålets medvetande”.