En dogmatisk optimism

På förekommen anledning – det vill säga den västerländska civilisationens stagnerade ekonomi och kulturella kräftgång – är imperiers fall ett hett ämne. När den liberale författaren Johan Norberg tar sig an ämnet är titeln dock symtomatiskt optimistisk: Civilisationens topp. Lärdomar från guldåldrarnas uppgång och fall.

Norberg har valt sju guldåldrar att dra lärdomar från: antikens Grekland, romarriket, abbasidkalifatet under 800- och 900-talen, den kinesiska Songdynastin 960–1279, den italienska renässansen, Nederländernas blomstringstid på 1600-talet och anglosfären, det vill säga den tid av först brittisk och sedan amerikansk kulturell och militär dominans som inleddes i början av 1800-talet.

Åtminstone de tre sistnämnda guldåldrarna har inträffat inom samma civilisation, i alla fall enligt Samuel Huntingtons definition av civilisationer som de största separata kulturella enheter som ryms inom mänskligheten. Personer som inte har läst Huntington men känner sig provocerade av hans slutsatser brukar påstå att han beskriver dessa enheter som oföränderliga monoliter, men han är noga med att poängtera att de är dynamiska och förändras över tid – just som den västliga civilisationen alltså har gjort i takt med att stafettpinnen lämnats över från Italien till Nederländerna till Storbritannien och USA.

Att en civilisation kan ha flera blomstringsperioder är viktigt att komma ihåg när man diskuterar dess slutliga kollaps. Peter Turchin, en biologiprofessor som bytt bana och gör statistiska analyser av historien utifrån stora datamängder, konstaterar i End Times (2023) att långt ifrån alla kriser leder till samhällskollaps. Däremot sätter de punkt för en eventuell guldålder. Turchin identifierar fyra primära drivkrafter bakom de kriser som mänskliga civilisationer genomgår: geopolitiska faktorer, en stat som försvagas ekonomiskt och förlorar sin legitimitet, en utarmad befolkning och – viktigast av allt – en överproduktion av aspirerande medlemmar av eliten som, när de misslyckas med att erövra den position i samhällets topp som de anser sig berättigade till, i stället blir en destabiliserande kraft.

Johan Norberg ser ett annat mönster i de sju guldåldrar han lyfter fram. Blomstringsperioden börjar i allmänhet med en militär seger som låter härskaren främja handel med omvärlden i relativ fred. Om det aktuella riket är tolerant och öppensinnat kommer det att anamma det bästa av sina handelspartners teknik och filosofi. Som bäst blir det med meritokrati, urbanisering, privat äganderätt och omfattande invandring. Gärna flykting­invandring – ”med flyktingarna fick provinserna en enorm injektion av arbetskraft och nya idéer”, skriver Norberg om Nederländerna kring sekelskiftet 1600. Och: ”Roms styrka var att stadens ursprungsberättelse såg helt annorlunda ut. Alla romare kom någon annanstans ifrån.”

Förr eller senare drabbas dock samhället av en kris som gör slut på innovationerna och framstegen. Det kan vara ett krig, en pandemi eller klimatet, som enligt Norberg spelade in i både romarrikets och abbasidkalifatets fall. Krisen skapar ”ett begär efter att återgå till det välbekanta, en inbillad förfluten ordning, med bestämda ekonomiska förhållanden och obesudlade trosföreställningar”. Öppenheten mot omvärlden upphör, ekonomin stagnerar och yttrandefriheten ersätts av ortodoxi. Till slut blir samhället så fattigt och försvagat att en vindpust kan välta det över ända.

Det vore överflödigt för Norberg att säga det rakt ut: framtidsoptimism och liberalism leder till guldåldrar, och nostalgi och konservatism förstör dem.

Men det är inte den enda slutsats man kan dra av hans berättelse. Man kan också konstatera att det ser mörkt ut för vår egen civilisation.

Urbanisering och omfattande invandring har vi visserligen, men med ekonomin, meritokratin och friheten ser det sämre ut. USA:s statsskuld är så stor att snart en fjärdedel av landets skatteintäkter kommer att gå åt till betalning av räntor. I många sammanhang smäller formell utbildning och identitetspolitiska markörer högre än verklig kompetens. Den som vill starta ett företag har förmodligen aldrig mötts av ett mer intensivt byråkratiskt motstånd än i dagens västvärld, och vad som får sägas i det offentliga rummet bestäms i stor utsträckning av en grupp oligarker i Silicon Valley.

Den brittiske historikern Edward Gibbon konstaterade i Romerska rikets nedgång och fall (1776–1789) att romar­rikets kollaps inte var plötslig utan föregicks av ett långsamt kulturellt och moraliskt sönderfall inifrån. Man kan argumentera för att ett långsamt sönderfall i västvärlden sker sedan åtminstone mitten av 1900-talet. Det självförtroende västvärlden hade i slutet av 1800-talet, när man upptäckte allt från polarregionerna till virus till radiovågor och varje generation med rätta kunde vänta sig ett bättre liv än den föregående, är numera som bortblåst. Bland samhällets toppar är det snarare fashionabelt att ogilla den egna civilisationen. I Civilization. The West and the Rest (2011) beskriver historikern Niall Ferguson det som att västvärlden har tappat tron på sina egna värderingar, och varnar för att det försvagar oss i relation till konkurrerande civilisationer.

Även Norberg ser tecken på nedgång, men helt andra och först efter millennieskiftet: amerikansk hybris i Afghani­stan- och Irakkrigen, finanskrisen 2008 och USA:s astronomiska statsskuld. ”I ett välbekant mönster från andra guldåldrar har en rad finansiella kriser, flyktingströmmar, en pandemi och geopolitiska spänningar ersatt en självsäker och nyfiken utblick på tillvaron med en känsla av att världen är farlig och vi behöver ta skydd från den”, står det i slutet av Civilisationens topp.

Men en viktig fråga – faktiskt en helt avgörande fråga i sammanhanget – lyser med sin frånvaro. Kan det möjligen vara så att världen är farlig och att vi faktiskt behöver ta skydd mot den?

De senaste åren har Ryssland visat sig utgöra ett seriöst militärt hot, Kina ett minst lika allvarligt teknologiskt hot, Iran sponsrar terrorattentat världen över – inklusive i Sverige – och den tekniska utvecklingen har gjort det lättare och billigare än någonsin att bedriva hybridkrig. Den globala handeln har visserligen gjort oss rikare, men till priset av att vi gjort oss mer beroende av omvärldens välvilja. Omvärlden vinner i sin tur på att handla med oss, som Norberg förtjänstfullt illustrerade i Till världskapitalismens försvar (2001), men för många världsledare är ideologi, religion eller makt viktigare än att maximera befolkningens materiella välstånd. Att göra sig beroende av sådana figurer för sin mat- eller energiförsörjning är en riskabel strategi.

Med andra ord: svunna guldåldrar kan ha haft goda skäl att överge sin öppna och välkomnande attityd till omvärlden. När mongolerna attackerade Kina 1235 eller Frankrike invaderade Nederländerna 1672 är det till exempel möjligt att det fanns verkliga och inte bara inbillade skäl att sluta sig samman. Det liberala samhället skapar välstånd, men kan inte garantera att välståndet bibehålls i en konfliktfylld värld. Tvärtom kan flera av de fundament för en civilisatorisk guldålder som Norberg lyfter fram samtidigt bidra till att underminera den.

Huruvida invandring leder till ekonomiskt uppsving eller samhälleliga problem beror till exempel på varifrån flyktingarna kommer och deras inställning till sitt nya hemland. Urbanisering kan vara en katalysator för filosofiska och vetenskapliga upptäckter, men som Turchin påpekar innebär urbanisering och långväga handel en ökad sårbarhet för smittsamma sjukdomar. Att flera av samhällena i Civilisationens topp drabbas av destabiliserande epidemier i slutet av sina guldåldrar är kanske ingen slump.

Detta rimmar förstås inte med den liberala optimismen. ”Att misslyckas är inte ett öde, utan ett val”, skriver Norberg. Som om ett samhälle som bara envist håller fast vid öppenhet och tolerans aldrig kommer att stöta på en motståndare som är kapabel att sätta punkt för dess guldålder. Det är en intressant inblick i den liberala världsbilden.