Kapten James Cook – fallen gud eller kolonial översittare?

Den 14 februari 1779 dödades den brittiske kaptenen James Cook och några ur hans besättning av urbefolkningen på en av Hawaiis vackra stränder. En befolkning som bara några veckor tidigare hade mottagit dem med glädje tycktes plötsligt ha vänt sig emot dem. Vad hände egentligen de där dagarna? Varför vände sig öborna plötsligt mot sina gäster? Varför dog kapten Cook?

Det brukar heta att först kommer upptäckarna, sedan missionärerna och sist kolonisatörerna när européerna erövrar världen. Kapten Cook tillhör i allra högsta grad den första kategorin. Född 1728 hade han från enkla förhållanden genom duglighet gjort sig ett namn inom den engelska flottan.

När han av amiralitetet utsågs till chef över denna sin, som det skulle visa sig, sista expedition var han just hemkommen från den världsomsegling han gjort under perioden 1772–1775.Denna resa hade i sin tur föregåtts av en ännu tidigare mellan åren 1768 och 1771. Som kapten och befälhavare var Cook känd för att ta väl hand om sin besättning. Inte minst hade han insett behovet av C-vitamin för att motverka de långa resornas värsta plåga, skörbjuggen. En insikt som kraftigt reducerat dödligheten ombord på hans skepp. Och det var känt att han endast i nödfall tog till flottans välbekanta och ökända bestraffning: piskan.

När Cook anträdde sin resa var Söderhavet väl beseglat. Den europé som först landsteg på Otaheiti (numera stavat Tahiti) var den engelske kaptenen Samuel Wallis i juni 1767. Mer berömd skulle den resa bli som utfördes av kapten Louis Antoine de Bougainville, som tillbringade några få men betydelsefulla dagar på Tahiti i april 1768. Det vilar i de hemkomnas skildringar något lock­ande över dessa tidiga seglatser till just Söderhavet, dess intagande öar, dess gästfria invånare och inte minst dess kvinnor. En gästfrihet som de besökande sjömännen belönade med att smitta ner värdfolket med syfilis, en sannskyldig mask i paradisets ros.

Mängden av litteratur om dessa första möten mellan européer och polynesier är lika oöverblickbar som de vida hav som omgav de seglande skeppen. Det senaste bidraget till Cooks historia är den amerikanske journalisten Hampton Sides bok The Wide Wide Sea.

Sides följer givna mönster när han återger Cooks äventyr, från förberedelserna i England till den långa havsfärden, med landstigningar på olika okända stränder samt kontakterna med en ibland fientlig men oftast vänlig urbefolkning. Boken bjuder på ödesdigra seglingar, hotande förlisningar, dödliga hot från värme och törst, kyla och is.

I likhet med sina föregångare i genren utgår Sides från de dagböcker som stora delar av besättningen förde. Mängden skriftliga vittnesmål är anmärkningsvärd. Ur dessa fascinerande skildringar och ofta mångtydiga och motstridiga vittnesmål har sentida historiker och antropologer kunnat ösa. Materialet samlades under 1970-talet av engelska Hakluyt Society under redaktion av den nyzeeländske historikern J.C. Beaglehole i en bokutgåva.

Cooks uppdrag vid denna sin tredje seglats var tydligt: att finna den omtalade nordvästpassagen, den länge eftersökta farled som norr om den amerikanska landmassan förmodades förbinda Stilla havet med Atlanten. (Norrmannen Roald Amundsen var den förste som lyckades ta sig igenom hela denna passage, åren 1903–1906.)

Denna liksom tidigare expeditioner var i högsta grad officiella tilldragelser, en väsentlig del av Storbritanniens oceaniska imperieprojekt. Uppdrags­givare var den brittiska staten i form av amiralitetet, marinens högsta organ. Resorna var också understödda av det vid denna tid mycket inflytelserika vetenskapssällskapet Royal Society.

Från att tidigare ha varit mer eller mindre godtyckliga och äventyrliga bedrifter hade resorna under upplysningens 1700-tal ändrat karaktär. Det löper en stark tradition av naturvetenskapliga undersökningar och idéer genom inte minst den franska upplysningen. Flera av de tidiga färderna hade karaktären av vetenskapliga expeditioner. Ombord på skeppen befann sig nu inte bara sjömän, utan också naturvetenskapare försedda med instrument. Skeppen förvandlades till flytande laboratorier. Inte minst bidrog svenske Linné och dennes lärjungar till utvecklingen. Och Anders Sparrman skildrar dessa långväga färder med Cook.

När exempelvis Cooks skepp ”Endeavour” gav sig ut på sin resa 1768 var det utrustat med ett veritabelt forskningslaboratorium, finansierat av naturentusiasten Joseph Banks. Med sig ombord tog Banks även svensken Daniel Solander (som kallats för Linnés favoritlärjunge, tillika friare till Linnés dotter) samt flera skickliga konstnärer. När de kom tillbaka 1771 såg Banks till att ta åt sig äran av deras gemensamma resa, till Cooks förtret. Dock är det för eftervärlden kanske just Banks journal från resan, och den rika skörd av teckningar av i synnerhet Australiens flora och fauna som han ombesörjde, som blivit av bestående vetenskapligt värde.

I upplysningens Frankrike hade i ljuset av vetenskapens och upptäckternas filosofiska ställning också befälhavarens roll förändrats. Denne skulle nu också betraktas som en voyageur philosophique (filosofisk resenär). Och han förväntades återvända hem från sina äventyr med redogörelser avpassade för de lärda samtal och det filosofiska savoir vivre som präglade umgänget i Paris salonger.

Medan James Cook våren 1769 var på sin första resa till Söderhavet anlände en av dessa franska filosofresenärer, Louis Antoine de Bougainville, till hamnen i Saint-Malo i Frankrike efter att ha landstigit under några dagar på Tahiti. Och när Cook några år senare äntligen kunde återvända till England hade Bougainville hunnit publicera sin berättelse Voyage autour du monde, som snabbt blivit till en veritabel succé. Inte minst vittnesmålen om de polynesiska kvinnornas öppenhet och uppseendeväckande sexuella tillgänglighet slog an i salongerna.

Ett väsentligt bidrag till bokens be­­römmelse, och de ständiga nyutgåvorna av Bougainvilles reseberättelse in i vår tid, kom från de tillägg som filosofen Denis Diderot, en av redaktörerna bakom upplysningens stora monument Encyklopedin, ganska snart gjorde till boken. I sin Supplément au voyage de Bougainville kittlade han den motsägelsefulla vurm för det enkla, rena, autentiska livet som florerade bland Paris sofistikerade, parfymerade, uppklädda, radikala salongshabituéer.

Samtidigt fullföljde Diderot en äldre tradition, där man lät röster från den främmande världen utanför Paris fälla kritiska kommentarer om den egna samtidens överförfinade och korrumperade civilisation. Ett tidigt och mycket inflytelserikt verk i denna genre är den franske författaren baron de Lahontans dialog mellan författaren själv och den nordamerikanske indianen Adario, vars första del utgavs redan 1703.

Författarparet David Graeber och David Wengrow lyfter i sitt omdiskuterade arbete The Dawn of Everything (2021; på svenska 2022 under titeln Början på allt) fram Lahontans verk som grundläggande för en bild av den ädle vilden som genomsyrade mycket av 1700-talets civilisationskritik, med frammanande av de nordamerikanska indianerna och Söderhavets ”vildar” som det instängda, individualistiska och moraliskt förkrympta Västerlandets motpol.

När skeppen stävade ut i Engelska kanalen sommaren 1776 på James Cooks tredje och sista resa var han omgiven av ett hundratal sjömän vilkas liv han ansvarade för. Kapten på följeskeppet var Charles Clerke, 13 år yngre än Cook, van sjöman och omtyckt umgängesbroder. ”Så god som en ann vad gäller kopulerande och dryckenskap”, som en kompanjon skrev om honom. Egenskaper som kom väl till pass i Söderhavet. På skeppet ”Discovery” tjänade även en viss William Bligh, senare mest känd – eller ökänd – som brutal kapten på skeppet ”Bounty”, med dess berömda myteri. Men vid tiden för avfärden från Plymouth var Bligh endast omtalad som skicklig kartritare och navigatör.

Med ombord fanns även en ung polynesier, Mai (eller Omai). Han hade tidigare följt med till England och gjort sig omtalad och omtyckt i det brittiska sällskapslivet. Hans främste värd i den fina världen var mecenaten och Cooks tidigare medresenär sir Joseph Banks. Denne uppdrog bland annat åt tidens främste porträttmålare sir Joshua Reynolds att måla av Mai, som på tavlan intar en klassisk adlocutio-­pose, med höger hand sträckt framåt: vilden som civiliserad gentleman. Kungen, Georg III, var också djupt engagerad i Mais öden och äventyr. Och när Mai skulle återvända hem propsade han på att Mai skulle föra med sig olika tamdjur och odlingsbara grödor från England till befolkningen i Söderhavet, en civilisationens kungliga gåva.

Även Bougainville hade fört med sig en ung polynesier, Ahutoru, hem till Paris. Också denne ”vilde” åtnjöt vederbörlig uppmärksamhet i det förfinade Frankrike.

Det var ju först på 1800-talet som man kom att betrakta urbefolkningar med rasistisk måttstock och framvisade ”vildarna” på tivolin eller i zoologiska trädgårdar. Ahutoru träffade Denis Diderot. Eftersom hans värdar inte förstod hans språk och han inte lärt sig någon franska blev kommunikationen dem emellan dock begränsad till tecken.

Om Mais upplevelser i England och hur han återvände hem berättar Hampton Sides att hemkomsten inte blev den triumf han haft anledning att hoppas på, trots alla rikedomar han medförde. Bara några år efter det att Cook lämnat av honom avled han av en infektion. Hans hem förstördes och hans ägodelar skingrades, inklusive gåvorna från kung Georg III. Den som så småningom kunde berätta om Mais slutliga öden var ingen mindre än kapten Bligh, som en kort tid före myteriet som knäckte honom råkade passera Mais hemö med sitt fartyg.

I januari 1779 ankrade alltså kapten Cook i Kealakekuaviken på Hawaii. Omedelbart omgavs skeppen av hundratals kanoter. Cook noterar i sin dagbok att han under sina resor ”aldrig sett en så stor folkskara samlad på samma ställe, förutom de i kanoterna var stränderna fulla av folk och hundratals simmade likt fiskstim runt skeppen”. Några rader senare berättar han att han ledsagats i land av glada invånare. Det är den sista noteringen i dagboken.

Cook och hans besättning togs emot med stor vördnad av öborna och fördes efter att ha överösts med gåvor – små griskultingar, vackra tyger, kokosnötter – till en högt belägen kultplats. Hela tiden tilltalades han med vad de övriga i besättningen uppfattade som namnet Oro eller Lono.

Efter några dagars festande var det dags att ta farväl. Men knappt hade skeppen lämnat öborna ur sikte förrän hårda vindar bröt masten på ett av skeppen och Cook bestämde sig för att återvända för att få den lagad. När skeppet nu ånyo anlöpte viken var öbornas beteende förändrat: i stället för de glada tillropen härskade en dov, fientlig stämning. Och när Cook försökte få den tidigare så välvillige lokale kungen med sig ombord överfölls och dödades han på stranden. Efter att liket förts bort styckades det som en förberedelse inför den för döda hövdingar inte ovanliga rituella kokningen, för att köttet skulle falla av. Efter utförd rit återlämnades delar av hans kropp till en skrämd besättning.

Så långt berättelsen om kapten Cooks död, sammanställd av de många ögonvittnenas nedtecknade minnen. Frågan kvarstår: varför förvandlades gästvänligheten plötsligt till fientlighet och ond bråd död?

Skilda versioner av kapten Cooks död har lanserats. Redan i första svenska sammandraget av Cooks resor, utgivet av den märklige Samuel Ödmann 1787, förklaras att ”om Engelsmännerne, med mindre förtröstan på sin styrka och mindre kallsinnighet emot smärre oförrätter, uppfört sig bland öns folk, hade icke Karakakuawikens stränder blifwit färgad med så mycket blod”.

I The Wide Wide Sea anför Hampton Sides en tolkning enligt vilken Cook genomgår en gradvis förändring. Hans sinne fördunklas och hans vrede och lynnighet förstärks allteftersom resan fortgår. Hade Cook under den långa resan förvandlats och brutaliserats och nu fallit offer för sin egen våldsamhet? Var han en brutal europé, inte olik Kurtz i Joseph Conrads Mörkrets hjärta? Bevittnar vi ett tidigt exempel på de koloniserades rättmätiga vrede mot kolonisatörerna?

I en häftig inomvetenskaplig dispyt som blossade upp under 1900-talets sista decennier ställdes också en annan fråga: ligger förklaringen snarare inbäddad i polynesiernas egna föreställningar och myter? Frågan fick en brännbar aktualitet när den namnkunnige amerikanske antropologen Marshall Sahlins i ett antal essäer – några utgivna på svenska i boken Kapten Cooks död (1988) – hävda­­de att James Cooks död med nödvändighet måste ses i ljuset av den poly­­­­­nesiska myten om fruktbarhets­guden Lono. Sahlins tolkar händelserna med den strukturella myttolkarens hela arsenal av detaljkunskap om polynesiska myter.

När öborna såg skeppen med Cook närma sig tolkade de ankomsten utifrån den för dem välkända myten om fruktbarhetsguden Lonos regelbundna återkomst vid denna tid på året. Den enskilda händelsen gavs mening utifrån ett redan etablerat tolkningsmönster. Cooks misstag var att ha återvänt – igen. Så gör inte Lono, enligt ritens tidtabell. Och så visade sig nu den levande guden Lono, i Cooks gestalt, vara en vanlig människa, vilken då på allvar hotade den inhemske hövdingens maktställning. Därför måste Cook dö.

Men Sahlins stod inte oemotsagd. I en rasande motskrift, The Apotheosis of Captain Cook. European Mythmaking in the Pacific (1992), angrep den lankesiske forskaren Gananath Obeyesekere inte bara Sahlins tolkning utan hela grunden för hans sätt att bedriva forskning.

Undertiteln till Obeyesekeres arbete anger perspektivet: den europeiske forskarens koloniala blick tillskriver de polynesiska aktörerna föreställningar och handlingar som gör dem till naiva dyrkare av gudar och sagor, berövade sunt förnuft.

Obeyesekere anser sig, med sin lankesiska bakgrund, veta att de folk som européerna under 1700-talet mötte i Söderhavet aldrig skulle förväxla de västerländska upptäckarna med egna gudar.

Han menar också att begreppet gudar mer vittnar om de kristna missionärernas egen vilja att tolka urinvånarnas föreställningar utifrån egna religiösa föreställningar; långt ifrån hur de såg på sina levande eller döda hövdingar. För Obeyesekere är Sahlins tilltag ett nytt kolonialt över­grepp – om än inom forskningens begränsade rum.

Uppenbart är att det inte bara är två metoder som bryter klingor, utan att det även är två världsåskådningar som möts, för att inte säga två skilda temperament. Sahlins hävdar att han gör rättvisa åt de hawaiianska folkens egna uppfattningar, medan Obeyesekere fråntar dem deras egen röst och tillskriver dem ett slags universellt förnuft.

I den replikväxling som sker mellan de båda forskarna är Sahlins resonemang bestickande med sitt påpekande av parallellerna mellan myten om Lono och förloppet kring Cooks död. Obeyesekere framstår som mer lyhört samtida i sin anknytning till postkoloniala tanke­strömningar. För honom kan kapten Cooks död uppfattas som ett utslag av den vrede som alla koloniala folk känner över västerländsk kolonialism.

Den vetenskapliga kraftmätningen mellan de båda forskarna speglar den diskussion som förts under senare decennier. (Är man speciellt intresserad av just denna åsiktsbrytning om Cooks död och dess uttolkning hänvisas till tidskriften Current Anthropology, april 1997.)

Hur gick det då för resten av Cooks besättning? Den glade Clerke avled under hemresan, efter att i olika sammanhang ha haft stor nytta av sina särskilda umgängestalanger. William Bligh utnämndes till kapten och fick några år senare av den ständigt aktive Joseph Banks uppdraget att hämta hem bröd­­­fruktsplantor från Tahiti, i syfte att föda slavarna i kolonierna.

Den seglatsen slutade med det berömda myteriet på ”Bounty”, en berättelse om brutalitet och uppror som med fördel kan avnjutas i den klassiska filmen från 1962 med Marlon Brando som motvillig revoltör.

Men det är en annan historia.