Ressentimentets roll i samhället

Idag präglas allt fler samtal av polarisering och monologer. Dialoger, i varje fall i syfte att vidga vårt vetande och förståelse för varandra och oss själva, blir alltmer sällsynta.

I sin bok Die kalte Wut (den kalla vreden) hävdar den tyske författaren Jürgen Große att samtidsdebatten genomsyras av emotionellt misstänksamma underströmmar. Han erbjuder en idéhistoriskt grundlig och fördjupad analys av ressentimentens moderna uttryck: den kalla vreden.

Jürgen Große, född 1963 och bosatt i Berlin, är en tysk filosof, historiker, journalist och författare, som i tidigare verk utforskat de mörka sidorna av Europas intellektuella historia, särskilt Tysklands. I Der gekränkte Mensch behandlade Große ämnet förbittring. Nu inspirerad av Friedrich Nietzsche, Max Weber, Jean-Paul Sartre och Emil Cioran lyfter han åter betydelsen av våra ressentiment men gräver djupare. Han analyserar känslornas rötter och de behov de fortsätter att tillgodose samt utvecklar en sammanhängande teori.

Begreppet ressentiment har en lång filosofisk tradition, men reduceras ofta i den allmänna debatten till fördömande etiketter i syfte att misstänkliggöra andras motiv. Große urskiljer tre närbesläktade affektiva tillstånd som alla beskriver känslor av besvikelse och ilska och kännetecknas av maktlöshet inför upplevd orättvisa.

Bitterhet är uttryck för konkreta, direkt smärtsamma känslor och fokuserar på det egna lidandet, medan förbittring är en mer intensiv och utåtriktad känsla. Den kalla vreden är varken ett raseri eller en tillfällig individuell känsloreaktion utan en mer sammansatt, ­djupare verkande och inte sällan undertryckt känslostruktur. 

Med återblickar till Montaigne och Chamfort belyser Große hur ressentimentens moderna uttryck utvecklats fram till dagens Tyskland. Han spårar deras filosofiska rötter till de antikens filosofer som, likt Platon och Aristoteles, ifrågasatte vår civilisations förmåga att skapa människovänliga livsmiljöer. Under upplysningstiden återfick tankegångarna sin plats i samhällsfilosofin. De betonades och fick än starkare ställning under romantiken, vars idéer om alienation och föreställning om konstnären som missförstått upproriskt geni, som stod över det borgerliga tänkandet, banade väg för ressentimentens ­psyko­sociala betydelse. 

Rousseau, ibland betraktad som romantikens fader, menade att civilisationen korrumperat människan. Liknande föreställningar dök snart upp på andra sidan Atlanten i texter av Henry David Thoreau, som i sin kritik av konsumtionssamhället förespråkade ett enklare liv i naturen. Med orden ”In Wildness is the preservation of the World” sådde han de första fröna till den senare miljökampen.

Nietzsche hävdade att ur ”småborgerlighetens dolda hat och avund”, som han kallade slavmoral, uppstod det ett värdesystem: en maktlöshetens vrede omvandlad till dömande moralism, men som framträder förklädd till dygd. 

Och med Nietzsche i en nyckelroll fick enligt Große tankarna om ressentimentens roll och relevans i samhällsdynamiken sin verkliga renässans. 

Den tilltagande industrialiseringen och kapitalismens framväxt under 1800-talet förändrade livsvillkoren dramatiskt, vilket Karl Marx, som såg arbetarnas utsatthet och alienation, analyserade och kritiserade. Även om diskursen i huvudsak handlade om det konkreta, om arbetsmiljö, urbanisering och männi­skans relation till naturen, växte det också fram en existentiell civilisationskritik. Freud pekade på undertryckta drifter. Filosofer och sociologer uppmärksammade hur massamhället, byråkratin och tekniken tenderade att göra livet alltmer opersonligt. Med biologen Rachel Carsons bok Tyst vår, som varnade för industrisamhällets påverkan på jordens ekosystem, initierades vår tids miljö­­­rörelse. 

Liksom många av Großes föregångare som funderat över ressentimentens källor driver han tesen att vår civilisation är felkalibrerad, sett till människans grundläggande behov. Franska revolutionens visioner om frihet och jämlikhet har inte förverkligats, men den enskilde medborgaren förväntas, trots socioekonomiska begränsningar och beroende av sam­hälls­kollektivet, klara sig själv. 

Konflikten mellan ideal och verklighet kan vara psykiskt stressande; dess intensitet är proportionell mot hur starkt idealen förankrats i det kollektiva medvetandet. 

Att den borgerliga revolutionens mål inte infriats men dess ideal ändå blivit norm medför ytterligare frustration, och när livet inte blir som önskat skapas lätt en självbild präglad av skuldkänslor. Ur det, menar Große, uppstår en psykologisk dissonans som utgör en utmärkt jordmån för ressentiment. Den kalla vreden sipprar in i självkänslan. Likt ett känslomässigt raster påverkar den vår jaguppfattning, våra relationer och hur vi tolkar världen.

Glappet, motsättningen mellan ouppfyllda ideal och livsvillkorens verklighet kan dessutom leda till en paradoxal självbild: individen uppmanas att vara fri men formas och hindras av strukturer och ­villkor hon inte rår över. 

Om sedan ansvaret för konsekvenserna av politikers och stora koncerners ekonomiska och sociala misslyckande läggs över på den enskilde medborgaren, vilket inte sällan sker, spär det på den kalla vreden och orsakar misstro mot omgivningen. 

Det kan leda till kulturell fragmentering som riskerar att driva på såväl politiska som kulturella konflikter men tar sig sällan uttryck i öppen revolt. Snarare utmynnar det i en kollektiv affekt som präglar vårt samhällsklimat i form av just en lågintensiv moraliserande misstänksamhet, som tenderar att göra oss mer sårbara och mottagliga för enkla lösningar, men också lättare till offer för populism och religiöst och/eller politiskt extrema idéer. 

Große anser att aggressiviteten i dagens debatt, präglad av såväl individualism som global komplexitet och förstås konkreta meningsskiljaktigheter, har sitt ursprung i den kalla vreden. 

I centrum för Großes analys av ressentimentets dynamik står en ängslig medelklass, varken maktlös eller privilegierad, men formad av statusoro och rädsla att inte räcka till. Denna borgerliga mitt tenderar att rikta sin vrede mer nedåt än uppåt, men de flesta tycks känna sig svikna: ”folket” av ”eliten”, de konservativa av förändring i sig. Frustrationen riktas ofta mot unga, invandrare, normbrytare och arbetslösa, och Große identifierar fem centrala konfliktytor: stad–landsbygd, rik–fattig, reaktionär–anarkist/socialist, man–kvinna och filisté–konstnär.

I vårt medielandskap finns få platser för dialog, men desto fler för monolog. Det förstärker konflikter, och algoritmer eldar på dynamiken. På digitala sociala plattformar, som ständigt efterfrågar berättelser, erbjuds nya ­former av offentlighet, där den kalla ­vreden fått ett nytt uttryck: klagan. Den enskilde kan kanalisera sin kalla vrede och nästan bygga sin identitet på såriga berättelser. Det behöver inte vara manipulativt eller orättfärdigt, men riskerar att skapa en offentlighet där tävlan om lidande, moraliska markeringar och indignation frambringar fragmentering med öar av klagande individer som riskerar ersätta aktivt politiskt engagemang. 

Även om detta ytterligare fördjupar polariseringen och gör människor, särskilt när den kombineras med upplevelsen av maktlöshet, mer sårbara för manipulativa locktoner från extrema rörelser med enkla lösningar är den kalla vreden inte helt irrationell. 

Den bär på en ambivalens som inte enbart drivs av privata affekter utan även av oförlösta verkliga samhälleliga konflikter kring erkännande, rättvisa och tillhörighet.

Große framhåller att die kalte Wut har en kluven natur: ofta destruktiv, men att den också inrymmer en skapande potential, som hos poeten Charles Baudelaire. Filosofen Emil Cioran ser den som en krea­tiv kraft bakom konst, skrivande och existentiellt sökande. Känslan kan även mobilisera människor politiskt, men slutsatserna och konsekvenserna får olika uttryck, många gånger i förenklade fiendebilder. Konservativ retorik tenderar att peka ut de andra, de främmande, de ­fattiga, de arbetslösa som hot. Samhället delas in i värdiga och ovärdiga. Große kallar det naturalistisk cynism. Männi­skan har förmågan att skapa både skön konst och orsaka förödande katastrofer. Samma civilisation som producerar stor litteratur kan också utveckla massförstörelsevapen.

Politiker och ekonomiska makthavare utlovar möjligheter och lycka men levererar ofta ojämlikhet och otrygghet. Samtidigt skapar konsumismen ständigt nya begär, som sällan kan tillfredsställas. Det formar samhällen kännetecknade av missnöje och en nästan permanent känsla av otillräcklighet, som förstärks av ett annat politiskt men undflyende löfte om att framgång och lycka alltid ligger inom räckhåll. Utöver att lycka har kommersialiserats förväxlas den inte sällan med framgång. Så oavsett social position kan även individer som uppfattas som framgångsrika känna sig utestängda, förbisedda eller hotade och fångade i en ständig jakt på erkännande i konsumismens ekorrhjul. Det visar att ressentimenten inte bara handlar om materiell makt och rikedom utan också om upplevelsen av mening och plats i världen.

Große är kritisk till hur vissa ideal, maskerade som rättvisa eller via mytologisk evig rätt till social överhöghet, yttrar sig i politiska och moraliska maktanspråk. Det blir särskilt tydligt i populistisk retorik där man framställer sig både som offer och som makthavare, en dubbelroll som även delar av den feministiska rörelsen ibland intagit. 

Det innebär inte att han menar att feminismens krav är ogiltiga, men han understryker vikten av att balansera mellan strid för frigörelse och moraliskt maktspel. Han uppmanar särskilt till reflektion över kampen om det så kallade narrativet: rätten att definiera historien, rättvisa, kön, kränkning etcetera. Det är inte bara en symbolisk strid, utan en reell kamp om tolkningsföreträde. 

De ökande angreppen på utbildningsväsen, oberoende medier och vetenskap illustrerar hur ekonomisk och politisk maktkoncentration kan underminera både kunskapsproduktion och demokratins institutionella grundvalar. 

Om dessutom, som vi ser klara tendenser till, en liten ekonomisk elit kan köpa upp stora delar av den mediala marknaden och därmed kontrollera informationsflöden och styra innehållet i me­­di­­­­er­­­­­­­­­­nas narrativ uppstår en påtaglig risk att rättsstatens principer och offentliga institutioner undermineras och om­formas efter populistiska och kortsiktiga ekonomiska intressen. Denna maktkoncentration är inget som begränsas till auktoritära regimer. Vi ser tydligt samma oroande tecken även i etablerade ­demokratier.

Den centrala frågan i boken är om det finns en väg ut ur ressentimentets destruktiva spiral. Kan vi hantera eller minimera den kalla vreden?

Große menar att så länge moderna samhällen som bygger på konkurrens, jämförelser och statusjakt lovar lycka men levererar ojämlikhet göder de den kalla vreden. Han hävdar att så länge ­frihetsparadoxen – ett slags samhällelig ”gaslighting” med löften om frihet i en social strukturell ojämlikhet – består kommer ressentimentet att förbli en ­central drivkraft. 

Hans analys är en varning; den kalla vreden är en strukturell känslostämning, ett resultat av samhällets sätt att organisera arbete, status, frihet och erkännande. I sina värsta former göder die kalte Wut konspirationsteorier och leder till hat och våld.

Men vi är inte maktlösa. Författaren visar att ressentimentet till sin natur förvisso kan vara reaktionärt, men det är inte enbart destruktivt. Det kan också vara en potentiellt kreativ kraft. Det kan föda hat – men också litteratur, kultur.

Nyckeln är inte att utplåna den kalla vreden utan att identifiera den och skilja på när den manipuleras till hat och splittring och när den utgör ett uttryck för ett legitimt krav på rättvisa och erkännande.Genom att förstå dess historia, dialektik, uttryck och funktion kan vi förhålla oss mer reflekterat till den och, i bästa fall, forma och kanalisera den i en positiv 
riktning.