En poetbiografi för alla med anglofilt intresse

Den bild av W.H. Auden vi oftast fått förmedlad är av den beundrade efterkrigspoeten. Närmast ikonisk, som en tidens intellektuelle företrädare för den liberala demokratin av amerikanskt märke. Berömd på samma vis som Picasso, ett slags poesins superkändis. Hans poesi användes – så som abstrakt expressionism och popkonst – som en del av amerikansk avnazifiering av europeisk kultur efter kriget. En persona ofta åtföljd av fotografiernas ärrade perga­ment­ansikte, ett konstverk i sig självt skapat av sena cocktails och kedjerökning.

Den aktuella bok som här ska tas upp börjar i den andra änden. En vacker ung man med romantiskt, lite valpigt utseende blickar mot oss från fotografierna. Detta är den engelske Auden före landsflykten, formad av det nordengelska landskapet, av internatskolorna och av gammal brittisk kultur. Lite senare under det engelska 1930-talet tillhörande the radical chic, föregånget av vistelser i förkrigstidens dekadenta (och utblottade) Berlin, med vänner och älskare som ­Christopher Isherwood (som skildrade allt detta i romanen Goodbye to Berlin, för senare generationer filmad som Cabaret med Liza Minnelli i huvudrollen). 

Detta utgör den första del av Audens liv som får ett brått slut vid emigrationen till New York i tidig 30-årsålder. Då också denna biografi avslutas. Att tidpunkten var 1939 gjorde den gången ett dåligt intryck i hemlandet, på gränsen till landsförräderi. Allt som Auden hade hållit kärt kastade han ifrån sig; sin poesis lantliga engelska idyller, det marxistiska engagemanget, den offentliga rollen – bredvid T.S. Eliot – som Mr. England. Vår poet hade tappat tron på den han hitintills varit och önskade börja om. Den politiska poesin kom därefter att beskrivas som ”utterly boring”. 

Nicholas Jenkins, professor i engelsk litteratur i Oxford, har gått minutiöst till väga. Efter hundra sidor är poeten fortfarande inte mer än 15 år gammal. Varje detalj är kanske inte lika angelägen för en icke-engelsk publik, som genomgången av vilka skolpjäser en mycket ung Auden spelade i och i vilka roller. (För den nu nyfikne: Han spelade i stort sett flickroller, fram till sista årets Shake­speareuppsättning, där han i En midsommarnattsdröm i stället faktiskt spelar Caliban!) Biografin vill att vi ska se Audens liv just framifrån, som det var, inte efterklokt utifrån poetens sena position. 

Till det roande anekdotiska hör även att det var ingen mindre än J.R.R. ­Tolkien som fick den unge Auden intresserad av den fornengelska och forn­isländska poesin. Som student sitter vår poet i auditoriet när Tolkien högläser från Beowulf. Som även andra vittnat om ryter och ropar Tolkien stundtals fram forndikten så att Oxfordstudenterna hoppar till i bänkraderna. Auden upplevde omedelbart att detta var ”his dish”, hans slags kost. Det ges beskrivningar av engelskt skolliv som liknar de ungdomsböcker man ännu läste i min egen barndom. Med cricket på eftermiddagen och kapprodd på helgerna. Fast de sexuella kontakterna mellan internatskolepojkarna tillkommer här och ger en annan ton. 

Det verkliga skälet till att läsa denna biografi, som täcker bara en del av författarens liv, är nog allt vad den rymmer av anglofilt intresse (och homofilt intresse för den delen, biografiförfattaren träder ytterst försiktigt fram emellanåt, för det är mycket sex, och det börjar tidigt). Denna generation poeter – Auden föddes 1907 – vidareförmedlade skyttegravs­poeternas dröm om ett återvändande till ett pastoralt England, ett stengärdsgårdarnas och hedmarkernas England. Tillbaka till äppellunden bakom präst­gården, så att säga. I Audens släkt hade många varit kyrkliga dignitärer, men fadern var läkare. Familjen reser i det från engelsk romantik välbekanta Lake District, men också i de närliggande gruvdistrikten. 

Debutdiktsamlingen, Poems, utgavs av en blott 20-årig poet – om än tryckt i bara några dussin exemplar bekostade av poetkollegan Stephen Spender (som en del håller för en bättre poet under dessa 1920- och 30-tal). Men det poetiska genombrottet sker tidigt, inte minst genom den långdikt som skrevs för filmjournalsklassikern Night Mail, till musik av Benjamin Britten. Auden har då redan genomgått en snabb personlig utveckling bort från den eliotska modernismen till en återfunnen nyrealism. En engelskhet som med realistiskt idiom önskar fånga naturens skönhet, eller trasighet, samt de med viss skepsis betraktade historiska legenderna. 

Den unge Auden odlar en mjuk nationalism, som vill ”restore […] To Englands story / The directed calm, the actual glory”. Att försöka återfinna en ”windless world”, med ”gardens where we feel secure”. Det gäller alltså inte Kiplings imperiala England, snarare Tennysons ”lilla England”, som vid denna tidpunkt ställdes i motsats till det urbana, och till, som det heter, ”horrible London”. 

Resultatet är landskapsdikter i perfekta versformer. Biografins författare undrar om hur vi hade sett på Auden om denne hade slutat skriva 1936, och svarar själv just som en röst från ett svunnet pastoralt England. Fast det låter, som vi ska se, som en förhastad slutsats när naturpoesin övergår i sociala motiv. 

Auden kan vid denna tid sägas ha önskat bli en kollektiv röst för England, eller för det engelska, en röst som läker ­landets sår. Vad kan man kalla det, ­nationalskalden som medicinman, som hand­påläggare? Det är här som under en räcka år socialismen kommer in i bilden. Auden börjar skriva dikter med social egg, beskrivningar av gruvarbetarnas barn och av en nedkörd infrastruktur; ”Smokeless chimneys, damaged bridges, rotting wharves and chocked canals”. 

Ja, så diktar unga människor. Jag ­raljerar inte, detta är en del av landskapsdiktningen, och vad Auden beskriver är en verklig fattigdom hos delar av den engelska arbetarklassen och hos de ­strejkandes familjer.

Men de politiska slutledningarna ut­­trycks retoriskt efter så här kitschifiera­­de tankegångar: ”glädjen kan inte be­­­grän­­sas till det privata”. Och när den unge ”nationalskaldens” tankar om ”the whole and the part” skulle omsättas i politisk handling, då gick det sämre. Auden anmäler sig som frivillig till spanska inbördeskriget, på den republikanska sidan. 

Men där avskiljs han snabbt från upp­draget som ambulansförare och överförs till propagandaministeriet, ett arbete han avskyr, och inom sju veckor är han åter i England med en mer komplex syn på verkligheten. Blir tvungen att bearbe­ta att det under en politisk-militär konflikt sker oförrätter på båda sidor. Auden ­lo­­var sig själv att aldrig någonsin igen skri­­va något som han inte ”wholly believes”. Han räddar genom ett pro ­forma-äktenskap Thomas Manns dotter Erika till England. Hon har då fått uppleva pistolskott i lokalen under sina litterära kabaréföreställningar i Amsterdam. Och vid denna tidpunkt, sommaren 1935, har det nya tyska riket dragit in hennes medborgarskap, något som också drabbade 36 andra tyska kulturpersoners. När uppgifter kring ”äktenskapet” når den engelska pressen blir Auden starkt generad; han har inte hjälpt till för att få applåder. Även den tysk-judiska aktrisen Therese Giehse tar emot hjälp. Hennes namn är oss väl inte längre bekant, men som Brechtskådespelare var hon den första Mutter Courage. (Hela sitt liv förblir Auden hjälpsam och anständig. I vår egen tid, tidigt 1970-tal, är han den förste att hjälpa när Joseph Brodsky – Nobelpris 1986 – utvisas ur Sovjetunionen.)

Men härefter avslutas biografin abrupt, 1937. Knappt två år senare lägger Amerikaskeppet ut från Southampton, med Auden och Christopher Isherwood ombord. Destination: New York. Audens självsyn hade kommit att bli att han aldrig kan få vara helt den han är utan att först lämna hemlandet. Med både (den milda) nationalismen och marxismen lagda på hyllan för gott gick Auden inom bara några månader med i den amerikanska grenen av anglikanska kyrkan. Framtiden kom att bestå av en privat ut­­övad humanistisk kristendom. När pärmen sluter sig om denna biografi har på flera vis W.H. Audens liv precis börjat.