Fiaskostatyn som blev en succé

Det är svårt att inte lägga märke till Auguste Rodins monumentala staty av 1800-talsförfattaren Honoré de Balzac, där den reser sig tre meter hög i korsningen boulevard Raspail och boulevard Montparnasse i Paris. Med fjärrskådande blick, sökande inspirationens gudabenådade ögonblick, står författaren till det mäktiga verket Den mänskliga komedin mitt i den stad som han med en sådan skarpblick skildrade i roman efter roman och älskade så hett att han nästan identifierade sig med den och kände äganderätt till den. Hänfört kunde han utropa: ”Boulevarderna tillhör mig liksom Tuileriernas skugga, syrenerna i Luxembourgträdgården och pelargångarna i Palais-Royal”. 

Rodins Balzacstaty är märklig på många sätt. Motivmässigt skiljer den sig från majoriteten av författarstatyer, som oftast knyter an till en skrivande verksamhet och gärna utrustar författaren i fråga med en bok eller penna i handen. Rodin har framställt Balzac stående, lite snett bakåtlutad och iförd en munkkåpa som sveper in hela hans bastanta kropp och till och med döljer händerna. Den påminner om den morgonrock Balzac bar nattetid när han skrev sina romaner och drack kopp efter kopp med beck­svart kaffe.

Det dröjde innan statyn hamnade på den plats där den står i dag, och dess tillkomsthistoria är både rik och invecklad. Det var Alexandre Dumas d.ä. som strax efter Balzacs död 1850 tog initiativ till en nationell insamling för att få fram medel till en staty till Balzacs minne, men hans strävanden rann ut i sanden. Émile Zola fortsatte Dumas arbete och såg till att en Balzackommitté bildades. Han hade 1889 valts till ordförande i Société des Gens de Lettres (franska författarför­eningen, som för övrigt grundades av Balzac) och lät uppdraget att göra en staty av den store författaren gå till Rodin. Denne gav sig i kast med arbetet 1891, men först efter sju år kunde han visa upp ett resultat för sina otåligt väntande beställare. Fiasko! Författarför­eningens medlemmar refuserade verket utan pardon. 

Statyn höll konstnärligt inte måttet.

Skandal blev det också när statyn visades på Salongen i Paris 1898. Skratten och skämten flödade bland besökarna, och på stadens kabaréer blev verket ett tacksamt motiv för gyckel i sånger och sketcher. Balzac liknades än vid en snögubbe på väg att smälta, än vid någon som har druckit för mycket. För andra såg det ut som om författaren rusat ut mitt i natten på flykt undan sina fordringsägare, och den stora och oformliga magen väckte allmän avsmak. Verket avvek alltför mycket från tidens ideal om formfulländning och skönhet.

Rodin hade följt sina egna estetiska riktlinjer. Han ville fånga den skapande Balzac, vad han kallade ”Balzacs källa”. Det var inte verklighetens Balzac som skulle förkroppsligas. I stället gällde det att symboliskt gestalta författarens inre, andliga sida. Till en början besökte Rodin, tillsammans med sin älskarinna skulptören Camille Claudel, Balzacs hemmiljö, trakten kring staden Tours, för att få kännedom om författarens ursprung. Han läste Balzacs romaner, studerade biografiska verk och snappade upp anekdoter och historier om författarens vanor och beteenden.

Mötet mellan de två storheterna Rodin och Balzac är en fascinerande historia om en av 1800-talets mest bittra konststrider. Senast har den franska författaren Clélia Renucci utkommit med romanen Le chef-d’œuvre maudit (Albin Michel, 2026), där hon skildrar hur Rodins på sin tid ratade, fördömda och utskrattade skapelse till sist har kommit att betraktas som ett av skulpturkonstens mästerverk, en av de första moderna statyerna. Renucci debuterade 2015 med essän Libres d’aimer om kärleksrelationer mellan äldre kvinnor och unga män i ett antal europeiska romaner. Hennes första roman Concours pour le paradis från 2018 utspelar sig under renässansen i Venedig, där de båda konstnärerna Veronese och Tintoretto rivaliserade om vem som i Dogepalatsets rådssal skulle få utföra verket Paradiset. Det är en oljemålning som med måtten 7×22 meter anses vara världens största. Romanen Le pavillon des oiseaux (2023) skildrar adelskvinnan Clélia Faronese i senrenässansens Rom.

Ranucci väljer som synes historiska motiv och ägnar sig gärna åt konstlivet. Genrebeteckningen roman för hennes verk om Rodins Balzacstaty kan dock ifrågasättas. Här finns många dokumentära inslag, såsom utdrag ur brev, tidningsartiklar och dokument av skilda slag. Dessutom passerar en mängd av det sena 1800-talets kulturpersonligheter revy samtidigt som det refereras till samtida händelser, exempelvis Dreyfusaffären.

Huvudsyftet för Renucci tycks ha varit att fånga den skapande process som ligger bakom ett konstverks tillblivelse. Här tar hon hjälp av det fiktiva och lever sig in i Rodins tankar för att kunna förstå hans sätt att arbeta. Hon föreställer sig reaktionerna och kommentarerna från författarföreningens representanter, som år efter år väntade på att Rodin skulle leverera. Hon lever sig in i Rodins depression under 1890-talet, då han sörjde sina misslyckanden och den konfliktfyllda relationen med Camille Claudel. Han närmade sig de sextio men hade dittills inte rönt någon uppskattning i sitt hemland och inte slagit igenom i det parisiska etablissemanget.

I romanens senare del dyker den amerikanske fotografen Edward Steichen upp på scenen. Han är 19 år, håller på att utbilda sig till fotograf, är frankofil och läser i tidningarna om de diskussioner som Rodins Balzacstaty har gett upphov till i Frankrike. Internationellt har Rodin nu blivit berömd och omskriven. Steichen blir därför förvånad när han förstår att den franska författarföreningen gett en annan skulptör, Alexandre Falguière, i uppdrag att göra en Balzacstaty. Rodins verk vill man sälja till en belgare. Men även i Frankrike fanns de som beundrade Rodin, exempelvis hans kolleger Cézanne, Toulouse-­Lautrec och Monet.

Steichen hade endast kunnat se Rodins verk på ett suddigt tidningsfotografi men slogs av den kraft det utstrålar, ”ett berg som får liv”. Han bestämde sig för att åka till Paris, tog med sig en god vän och en cykel på båten, nådde så småningom den franska huvudstaden och fick till sist beundra Balzacstatyn på den stora Rodinutställningen 1900 i samband med världsutställningen. Steichen och Rodin blev så småningom bekanta och nära vänner och Steichen fick tillåtelse att fotografera Rodins statyer. När Balzacmuseet i Paris invigdes 1908 ordnades där en fotoutställning med bland annat Steichens fotografier. Stor beundran väckte de foton som tagits av statyn i månljus. Även Rodin blev betagen. ”Det är Kristus som vandrar i öknen”, löd hans kommentar.

Efter Rodins bortgång 1917 fortsatte kampen för att Balzacstatyn skulle få en plats i den franska huvudstaden. Men det behövdes pengar och tillstånd från myndigheterna, och först i juli 1939 kunde statyn sättas upp på boulevard Raspail. Då hade Rodin varit död i 22 år och själv endast sett sitt verk i en gipsavgjutning. Två månader senare bryter andra världskriget ut och efter något år kommer en order från Vichyregeringen att 1 600 statyer ska smältas ner för att ge ammunition till tyskarnas kanoner.

Balzac är hotad. Nu rycker motstånds­männen ut till Rodins och Balzacs försvar, och en natt flyttas statyn i största hemlighet till källaren i det närbelägna Observatoriet. Där är den i tryggt förvar medan krigets bomber fortsätter att fal­la. Den 29 oktober 1945 kan så Balzac­statyn återta sin position högst uppe på boulevard Raspail, där den alltjämt tronar.

Renuccis innehållsrika roman kastar nytt ljus över denna staty och får oss att fyllas av beundran inför verkets storslagenhet, samtidigt som vi känner tacksamhet över att Rodins staty lyckats överleva alla hot och strider.