Bruno Liljefors är gåtfullt bortglömd
Konstpubliken minns numera ingenting särskilt vid åsynen av en aldrig så välmålad morkulla på drag, eller alfågelflock i havsbandet.
Alltsammans började en tisdag, det var i april 2019. Den dagen ropade jag in en liten, illa medfaren oljemålning, föreställande en parningsberedd stortrapp (Otis tarda), världens tyngsta fågel med flygförmåga. Ett monster, tro mig, som de obildade människorna på auktionsfirman trodde var en duva. Så stod i katalogen: ”Duva. Okänd konstnär.” På dukens baksida fanns dock ett antal mystiska noteringar (på ungerska) om att upphovsmannen var den svenske djurmålaren Bruno Liljefors.
Först fem år senare slapp jag ut ur labyrinten.
Ändå hade jag tagit för vana att undvika berömda människor. Jag ville ju så gärna vara bäst, vilket är skäligen enkelt för den som ger sig på att nedteckna biografier om René Malaise, Gustaf Eisen eller Anton Dich. I deras fall kunde vem som helst bli världsledande auktoritet på några veckor. Ingen annan visste något av värde. Eller så var det bara utslag av identifikation, ett sätt att uthärda insikten att jag själv snart är lika bortglömd. Charles Darwin och Carl von Linné ville jag ogärna skriva om.
Bruno Liljefors (1860–1939) hörde till samma kategori. Redan som tjugofemåring i mitten av åttiotalet lät han tala om sig som en av de tre stora. Det var han, Anders Zorn och Carl Larsson. Triumviratet, så kallades de redan då och på den vägen är det – eller var i alla fall. Häromåret lyckades en renhjärtad kännare på Nationalmuseum identifiera de tre stora i namn av Zorn, Larsson och Hilma af Klint – som vore nu Liljefors mest en affär för äldre män med lodenrock och jaktlicens.
Det och stortrappen lockade in mig i konstnärens liv. Ett par sedan länge dolda brevsamlingar dök upp, annat också. Jag satt fast som i fälla och började slutligen skriva.
Liljefors kom från Uppsala, där fadern var kruthandlare, och hans önskan att bli djurmålare bröt fram i barndomen. Drivkraften var stark, liksom talangen och ärelystnaden. Idag kunde han ha blivit professionell idrottsman. Redskapsgymnastik (räck), fäktning, skidåkning och allt vad det nu var hörde också till pojkens passioner, men hur det nu var så tog måleriet överhanden, och jakten. I sena tonåren antogs Liljefors som elev på Konstakademien i Stockholm, där han blev nära vän med den jämnårige Zorn och en hel rad andra målare som snart nog skulle erövra scenen.
En starkare konstnärsgeneration har Sverige aldrig haft. Fullt jämförbar är bara den generation idrottsstjärnor som föddes 1956, med Björn Borg och Ingemar Stenmark i spetsen, och just som i deras fall hade framgången till viss del ekonomiska orsaker. Liljefors och hans kamrater steg mot berömmelsen under den expansiva mellankrigstid som inleddes efter fransk-tyska kriget 1871 och varade ända till första världskrigets utbrott 1914. Pengar, överallt, och en borgarklass med stora paradvåningar.
Opponenterna, som de kom att kallas, hade lärt av den franska impressionismen. Nu var det friluftsmåleri som gällde, ljus och färg; det akademiskt påbjudna historiemåleriet hade inte en chans. Gustaf Cederströms Karl XII:s likfärd (1878) blev som en slutpunkt. Året därpå, när Liljefors började på Akademien, gav Strindberg ut Röda rummet. Romanen var en stridssignal som inte minst målarna hörsammade. Den idag marginaliserade bildkonsten blev en angelägenhet för de flesta.
Bruno Liljefors fick uppleva en hel serie genombrott. Först 1884, när han i Grez-sur-Loing nåddes av beskedet att målningen Duvhök och orrar hade antagits till Salongen i Paris, som på den tiden var något av konstnärernas världsmästerskap. Redan då dök de första mecenaterna upp, sagolikt förmögna handelsmän och industrialister. Snart var han i smöret och tjänade pengar nog för att bilda familj; han gifte sig med barndomsvännen Anna Olofsson och byggde sig en ståtlig ateljé i Kvarnbo utanför Uppsala.
”Han skildrade inte sällan faunans familjeliv, och lyckades återge djur i rörelse som ingen före honom ens hade varit i närheten av.”
Nästa genombrott kom 1893, den gången i Berlin. Han gjorde succé med en separatutställning där nere och var själv på plats i dimman på den beryktade krogen Zum Schwarzen Ferkel, där Strindberg höll hov i sviterna efter skilsmässan från Siri von Essen. Det har alltid hetat att Bruno Liljefors var en renlevnadsman, och det stämmer ganska bra men inte mer. Hur som helst var tyskarna som galna i hans konst och inom kort övergav han Anna (hon hade fött fem barn) för att gifta om sig med hennes lillasyster Signe (som skulle föda åtta).
Till historien hör att Liljefors även bytte spår konstnärligt. Under åttiotalet var hans blick ofta vänd snett nedåt, mot naturens inre skrymslen och vrår. Han målade ett slags interiörer, underbart vackra, detaljerade studier av småfåglar, fjärilar, katter och allt möjligt annat. Nog för att han också målade jaktmotiv och brutala rovdjur, men grundtonen var i någon mening idyllisk. Han skildrade inte sällan faunans familjeliv, och lyckades återge djur i rörelse som ingen före honom ens hade varit i närheten av. Naturalism i bästa bemärkelse.
I början av nittiotalet blev målningarna större och mörkare, väldiga tjäderspel och skogsinteriörer målade med bredare pensel, ibland med ett stänk av den ödesmättade symbolism som var på tapeten då. Arnold Böcklin och allt det där, ni vet. Han följde sin tid, ständigt nyfiken, låt vara att motivens tyngd nog också kan härledas till att skilsmässan och uppbrottet från Kvarnbo inte stod Strindbergs Infernokris långt efter.
Bruno och Signe Liljefors gifte sig i Köpenhamn vid midsommartid 1895, varefter de gömde sig på Idö i skärgården utanför Västervik. Det blev en besvärlig vinter. Stugan var dragig och pengarna slut, men måleriet nådde nya höjder när nu havsvidderna kom i förgrunden. Nationalmuseums Havsörnar, signerad 1897, var en sensation på Stockholmsutställningen samma år och så låg vägen fri mot det definitiva genombrottet i Sverige. Den snabbt växande familjen hade vid det laget bosatt sig vid Järnafjärden i Södermanland och bankiren Ernest Thiel hade börjat investera stort i Liljefors. En separatutställning i Stockholm 1907 drog in många miljoner i dagens penningvärde.
Först efter kriget började bekymren torna upp sig. Operationsbasen flyttades till Österbybruk, en herrgård i Uppland närmare barndomens marker, men konstmarknaden var inte som förr. Jaktmarkerna var bra, men vännerna började försvinna – Carl Larsson dog 1919, Zorn 1920, J.A.G. Acke 1924 – alltmedan rampljuset riktades mot Isaac Grünewald och de andra Matisse-eleverna. Jägarkåren höll ännu Liljefors högt, och grosshandlarna förstås, men han började bli en föredetting, sjuk och eländig. I slutet av tjugotalet låg dödsrunorna färdigskrivna på redaktionerna.
Kanske var det hans goda fysik, eller envisheten; i alla händelser kom han på fötter igen och levde ända till nästa krig. Hans trettiotal skulle bli spännande, både konstnärligt och privat. Under några år bodde han som en gammal berguv i de tre översta våningarna i Sportpalatset på Kungsholmen, vid Sankt Eriksbron. En gubbe, visst, men produktiv som Claude Monet och vissa dagar lika briljant. I hans nogsamt katalogiserade kvarlåtenskap fanns närmare 900 målningar, många sensationellt bra.
Att riksjägmästaren, ministerpresidenten, folkmördaren med mera Hermann Göring hade fem verk av Liljefors på sitt jaktslott Carinhall kan vi inte gärna klandra konstnären för. Ej heller att gubben i tornet hyrde nakenmodell. Rävar och vinterharar i all ära, det finns ju annat också här i livet. Rävarna gick att leva på men måleriet från trettiotalet är bra mycket intressantare än så. Dessvärre medger inte utrymmet en mer ingående analys av den saken här och nu. Så mycket ska dock sägas, att myllret av osignerade skisser är en djungel av äkta vara. Förfalskningar finns det annars gott om.
Eftermälet är intressant. Hur är det ens möjligt att kanonisera Hilma af Klint på Bruno Liljefors bekostnad? Ingen skulle komma på idén att avpollettera Zorn och Larsson på samma sätt. Vad var det egentligen som hände?
Avståndet mellan de två kulturerna – humaniora och naturvetenskap – var inte lika långt för hundra år sedan som det är idag. Nu är naturen i bästa fall för barn, och jägaren anses bland konstmänniskor barbarisk. Det har haft betydelse. Konstpubliken minns numera ingenting särskilt vid åsynen av en aldrig så välmålad morkulla på drag, eller alfågelflock i havsbandet. Sumpmarkerna Liljefors målade finns knappt längre, eller de slåtterängar och dikesrenar där kornknarren spelade om nätterna. Berguv, någon?
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Vidare är det förstås bra att ha många barn och ännu fler barnbarn, men risken är att familjen eller klanen får alltför stort inflytande över historieskrivningen med i längden tröttande skönmålningar som följd. Fläckfria hedersmän lever helt enkelt inte hur länge som helst. De blir till sist som karikatyrer, snälla tomtar utan djup.
En enklare förklaring, till sist, är att Bruno Liljefors i själ och hjärta var nomad. Flyttlasset var hans naturgivna fortskaffningsmedel. Någon motsvarighet till Zorngården eller Sundborn finns därför inte i fallet Liljefors. Den stora villan han lät bygga vid Järnafjärden – Wigwam – har ironiskt nog de flummiga antroposoferna tagit över, och museet man försökte skapa i Österbybruk rann ut i sanden, delvis på grund av att många målningar stals. Uppsala kommun erbjöds en gång att köpa ateljén i Kvarnbo, men avböjde, och stugan de bodde i på Idö är känd inom radie på två hundra meter.
Ändå är jag optimist. Liljefors är unik.
Förresten finns Bullerö kvar. Jaktstugan där ute står ännu som ett monument över ett av Sveriges märkligaste konstnärskap. När Liljefors var som rikast 1908 köpte han hela Bulleröarkipelagen – hundratals öar längst ut i Stockholms skärgård – och inrättade där som ett reservat för jakt, naturskydd, skörlevnad och målarkonst. Ingen dålig kombination, ofta omsjungen av hans nära vän och vapendragare Albert Engström. Liljefors var när allt kommer omkring en föregångsman inom det svenska naturskyddet. Varför den gröna rörelsen inte har approprierat hans konst, så som nazisterna gjorde, är för mig en gåta.
På tjugotalet sålde han Bullerö till bankmannen Torsten Kreuger mot löfte om att vildmarken skulle bevaras för all framtid. Så blev det också. Kreuger sålde långt senare hela arkipelagen till staten trots att råare exploatörer var villiga att betala mycket mer. Nu i år, 2025, ska alltsammans ges ett varaktigt skydd som nationalpark. Säkert en turistmagnet, som Claude Monets trädgård i Giverny, bara större.
Och stortrappen, hur gick det med den? Fågeln som fick mig att göra avsteg från principen att bara skriva om de bortglömda. Jakten var spännande, som alltid, men jag vore väl en idiot om jag redan här berättade hur den slutade. 