Charlie Chaplin är ännu oöverträffad

Det är ett av Charlie Chaplins främsta verk, en del skulle säga hans allra bästa, och därmed en av höjdpunkterna i den tidiga filmhistorien.

Guldfeber (1925) handlar om ruschen i Klondike i slutet av 1800-talet. Chaplin spelar sin vanliga luffargestalt. Men i denna film blir han till slut förmögen eftersom hans kompanjon Big Jim har hittat en guldfyndighet.

Chaplin fick inspiration till filmen när han såg en bild på en ändlös rad av hoppfulla guldletare som vandrar uppför ett berg. Fotot var taget av svensk-amerikanen Eric A. Hegg, född i Bollnäs som Erik Jonsson. Chaplin läste också en bok om en katastrof som hade drabbat nybyggare i Kalifornien 1846. De svältande personerna var tvungna att äta sina döda kamraters kroppar, liksom sina mockasiner.

Filmen innehåller några av Chaplins mest berömda scener. Den fattige luffaren bor i en hydda tillsammans med Big Jim. De skall fira Thanksgiving men har ingenting att äta. Lösningen blir att koka luffarens känga. Ändå får Big Jim hungerhallucinationer. Han tror att Chaplin är en stor kyckling och riktar sitt gevär mot honom. Lyckligtvis kommer en björn förbi som Chaplin skjuter.

Lite senare anordnar Chaplin ett nyårsparty för några unga kvinnor, som han tror vill träffa honom. De dyker inte upp, de har bara drivit gäck med honom. Han somnar och drömmer att han uppför en dans för dem, med hjälp av två brödstycken uppsatta på gafflar.

När Guldfeber hade premiär i Berlin 1925 fick bröddansen väldiga ovationer från publiken. Biografägaren tog det ovanliga beslutet att backa filmen och spela scenen en gång till. Den fick då ännu större applåder.

Berättelsen om en person som går från djup fattigdom till att bli miljonär hade i viss mån en självbiografisk bakgrund. Charles (Charlie) Chaplin föddes i London den 16 april 1889. Vid den tidpunkten var det inte mycket som talade för att han skulle bli en rik och berömd person, en fram­stående regissör och skådespelare med beundrare över hela världen. Någon filmkonst existerade ännu inte. Och Chaplin växte upp under svåra omständigheter.

Hans föräldrar, Charles sr och Hannah, var artister inom music hall, som då var en populär underhållningsform. De separerade tidigt. Fadern var gravt alkoholiserad och avled i unga år. Den ensamstående modern drabbades av psykisk sjukdom och hade svårt att ta hand om barnen. Lyckligt­vis hade Charlie en några år äldre halvbror, Sydney, som han stod nära hela livet.

Chaplins skolgång var kort. Men han kom tidigt att stå på scenen. I Min självbiografi (1964, övers. Torsten Blomkvist) beskriver Chaplin hur han debuterade vid fem års ålder. Egentligen skulle hans mor sjunga, men hon tappade rösten. Den aggressiva publiken började bua och föra oväsen. I denna desperata situation fick lille Charlie gå ut och sjunga en visa som hette ”Jack Jones”: ”När jag hunnit halvvägs föll en skur av pengar ner på scenen […] När mamma kom in på scenen för att hämta ut mig hälsades hon av stormande applåder.”

år 1913 befann sig Chaplin i USA på en turné med ett music hall-sällskap. Där kom han i kontakt med filmbolaget Keystone. Under 1914 och de följande åren spelade han in ett stort antal kortfilmer. Det viktigaste med dem var inte de enskilda verken utan uppkoms­ten av den unika luffargestalten, med mustaschen och den säregna klädseln.

I Min självbiografi ger Chaplin en målande skildring av hur figuren uppfanns mer eller mindre av en slump när han letade i klädförrådet:

”På väg till garderoben tänkte jag att jag skulle klä mig i säckiga byxor, stora skor, käpp och plommonstop. Jag ville att alltihop skulle strida mot varandra, byxorna säckiga, kavajen trång, hatten liten och skorna stora […] så fort jag var klädd fick kläderna och sminkningen mig att känna vad han var för slags människa. Jag började bli bekant med honom och då jag gick in på den stora scenen var han helt född.”

För Mack Sennett på Keystone förklarade Chaplin figuren: ”Den här mannen är mångsidig, han är landstrykare, gentleman, poet, drömmare, en ensam människa som alltid hoppas på romantik och äventyr. Han vill gärna inbilla andra att han är vetenskapsman, musiker, hertig, polospelare. Men han är inte för fin för att plocka upp cigarettfimpar eller stjäla karamellen från ett barn.”

Det är en vacker beskrivning av luffaren. David Robinson påpekar dock i sitt standardverk Chaplin. His Life and Art (1985, nyutgåva 2001) att det inte gick riktigt så fort att fullända gestalten. Han utvecklades successivt i olika filmer.

Filmerna från de första åren är ganska enkla men snart skapade Chaplin mer betydande kortfilmer som Ett hundliv (1918), På axel gevär (1918) – där han spelar en soldat under första världskriget – och Lugna gatan (1917), där han rycker in som polis. Mycket av komiken i Lugna gatan bygger på kontrasten mellan den lille Chaplin och den väldige busen, spelad av Eric Campbell. Chaplin slår honom flera gånger i huvudet med batongen utan att det berör honom.

Chaplins filmer blev omedelbart oerhört framgångsrika. Han har beskrivits som världens mest berömda person 1915. Det producerades Chaplindockor, tecknade serier och sånger om honom. Succén gjorde att han bytte filmbolag flera gånger under 1910-talet, med allt större arvode.

På 1920-talet övergick Chaplin till att göra långfilmer. År 1921 kom The Kid, på svenska känd som Chaplins pojke. Chaplin brukade dominera sina verk på ett sätt som är unikt i filmhistorien. Han regisserade, skrev manus och musik och spelade huvudrollen i dem. Men i detta verk imponeras man av pojken Jackie Coogans insatser. Han var bara fyra när inspelningen började och sex år när filmen hade premiär. Chaplin hade för vana att själv först spela scener för skådespelarna som de sedan kunde imitera. Det var en metod som var idealisk för barn eller andra oerfarna skådespelare. När Chaplin i sin sista film Grevinnan från Hongkong (1967) använde den med stjärnan Marlon Brando reagerade denne med ilska.

Coogan tjänade stora pengar som barn, vilka tyvärr försnillades av hans mor och styvfar. Det ledde till att det infördes en lag i Kalifornien för att skydda unga i motsvarande situationer.

En kvinna i Paris (1923), med trotjänaren Edna Purviance i huvudrollen, är en ovanlig Chaplinfilm. Han medverkar inte själv i den och det är inte en komedi utan ett drama. Filmen är sevärd och fick fin kritik, men publiken svek. I Guldfeber återkom luffargestalten. Det skulle dröja mer än 40 år, till Grevinnan från Hongkong, innan Chaplin gjorde ytterligare en film där han inte själv spelar huvudrollen.

I början av Cirkus (1928) är luffaren på flykt undan polisen, som felaktigt tror att han är ficktjuv. Han rusar in på en cirkus. Publiken jublar över vad de tror är en ny artist, mycket roligare än de ordinarie clownerna. Han blir därför anställd.

Cirkus är en magnifik film som har hamnat lite i skymundan av andra mästerverk från denna tid, som Guldfeber, Stadens ljus och Moderna tider. I sina memoarer behandlar Chaplin inte Cirkus, vilket han senare förklarade med att hans livsomständigheter vid den tidpunkten var så plågsamma.

Verket har dock sina beundrare. Det var en av Ingmar Bergmans favoritfilmer, han brukade visa den på sin biograf på Fårö på sin födelsedag i juli. De varma känslorna mellan Bergman och Chaplin var ömsesidiga.

När Chaplin besökte Sverige 1964 för att lansera sin självbiografi fick de möjlighet att träffas tillsammans med Lasse Bergström, som var filmkritiker och förläggare åt de båda regissörerna. I sin självbio­grafi Bokmärken (1998) beskriver Bergström hur Chaplin började prisa Bergmans filmer, i första hand Smultronstället: ”När han ville framhäva en scen ur filmen räckte inte orden. Han reste sig ur stolen och spelade upp scenen eller snarare: mimade den för att få Ingmar att förstå vad han menade […] Förhäxad såg jag Smultronstället återskapad av Chaplin.”

Man kan bara beklaga att denna scen inte filmades.

Också för en annan Bergman, författaren Hjalmar, betydde Cirkus mycket. Hans sista roman, Clownen Jac (1930), är tydligt påverkad av den filmen och han skickade Chaplin ett exemplar av boken. Överhuvudtaget älskade många svenska författare Chaplin. Lars Forssell skrev en bok om honom, Gunnar Ekelöf och Gunnar Björling hyllade honom i dikter.

I slutet av 1920-talet inträffade en revolutionerande förändring: uppkomsten av ljudfilmen. För Chaplin var det dåliga nyheter. Han var en mästare inom stumfilmskomedin, en genre som plötsligt höll på att bli obsolet. Till en början beskrev Chaplin ljudfilmen som ett mode som snart skulle vara över. Vid ett annat tillfälle menade han att den hotade att förstöra världens äldsta konstart, pantomimen.

På 1930-talet skapade Chaplin två av sina mest älskade filmer: Stadens ljus (1931) och Moderna tider (1936). De är i princip gjorda som stumfilmer, även om det speciellt i Moderna tider finns en del ljudinslag.

I Stadens ljus förälskar sig luffaren i en kvinna som säljer blommor. Eftersom hon är blind ser hon inte hans fattigdom utan tror att han är en förmögen person. Detta underlättas av att luffaren blir vän med en miljonär, som älskar honom när han är berusad med dessvärre inte minns honom när han nyktrat till.

Moderna tider är en frän satir över maskinåldern. Chaplin jobbar på löpande bandet, där tempot hela tiden skruvas upp. Vid ett tillfälle försöker fabriksägaren effektivisera arbetet ytterligare genom att testa en apparat som skall mata arbetarna och därmed korta ned lunchpauserna. Det blir dock fel på maskinen, istället för att servera Chaplin soppa, majs och tårta börjar den misshandla honom och kastar mat i hans ansikte. Det monotona arbetet gör snart Chaplin galen, han skickas till hospitalet. Senare sätts han i fängelse, oskyldigt anklagad för att ha lett en kommunistdemonstration efter att han plockat upp en röd flagga. Han upptäcker att livet i fängelset är tryggare än uti samhället. När han skall släppas fri tigger han om att få stanna.

Chaplins motvilja mot moderniteten, som också till exempel präglar en film som En kung i New York (1957), kan tyckas lite paradoxal. Tack vare det nya filmmediet kunde han, som hade vuxit upp i Londons slum, ha osannolika framgångar.

I slutet av Moderna tider skall Charlie sjunga för publik. Han har svårt att komma ihåg texten och får den därför uppskriven på manschetterna. När han gör en yvig gest flyger de iväg. Han vet först inte vad han skall göra men löser situationen genom att hitta på ett fantasispråk: ”Se bella piu satore, je notre so catore.” Det är en underbar scen.

Med sången i Moderna tider kan man säga att Chaplin tog farväl av stumfilmen. Den antinazistiska Diktatorn (1940) är hans första renodlade ljudfilm. Också luffargestalten försvann, i den nya filmen spelar Chaplin dubbelrollen som judisk barberare och som den tyske diktatorn Hynkel. Det är en både ­fascinerande och problematisk film.

Chaplins syfte att gissla Nazityskland var naturligtvis lovvärt, utan tvivel kände han starkt för det judiska folkets öde. Det uppstod tidigt en felaktig föreställning om att han själv skulle vara jude, något många fortfarande tror. Chaplin övervägde att offentligt dementera uppgiften men på grund av den eskalerande anti­semitismen valde han att inte göra det.

Samtidigt fanns det vissa ytliga likheter mellan Chaplin och Adolf Hitler. Det mest påfallande är mustaschen, vilket utnyttjades av skämttecknare. De två var dessutom nästan exakt lika gamla. Hitler var född fyra dagar senare, den 20 april 1889.

I slutet av Diktatorn blir Hynkel och barberaren förväxlade, vilket ger den senare en möjlighet att tala inför en folkmassa. Det patetiska anförandet, som istället för hat manar till fred och kärlek, hör inte till höjdpunkterna i Chaplins filmkonst. Chaplin var en osedvanligt mångsidig begåvning, dock var inte analyser av världspolitiken det han var bäst på.

Den grundläggande frågan är naturligtvis: Kan man verkligen skämta om Hitler? Chaplin sade själv i efterhand att han inte skulle kunnat göra filmen om han hade haft bättre kunskaper om situationen i koncentrationslägren. Men när filmen hade premiär hade förintelsen av Europas judar inte inletts. Och Chaplin började arbeta med den innan andra världskriget hade startat.

Chaplin var inte den ende som vid den tiden gycklade med nazismen på film. Ett par år efter Diktatorn kom Ernst Lubitsch mästerliga komedi Att vara eller icke vara (1942). Jag tycker kanske att det är en mer lyckad film än Diktatorn, bland annat därför att Hitler bara figurerar i bakgrunden. I centrum finns istället ett polskt teatersällskap som spelar en pjäs om Hitler och senare engagerar sig i motståndsrörelsen.

Diktatorn innehåller samtidigt en del lysande scener, till exempel när Hynkels jordglob förvandlas till en ballong som han bollar med tills den spricker. Chaplin hade också en imponerande förmåga att efterlikna Hitler i talarstolen och förvandla hans tyska till Hynkels rotvälska. Denna möjlighet till röstimitation hade ju inte funnits i stumfilmerna.

Nu hade Chaplin helt accepterat ljudfilmen. År 1942 gjorde han om Guldfeber till en ljudfilm, där han själv är berättare. Det torde vara den version som flest personer har sett på tv eller dvd.

Chaplin har ibland beskyllts för sentimentalitet. Den anklagelsen drabbar knappast Monsieur Verdoux (1947), där han spelar en kvinnomördare. Ämnet chockerade samtiden men filmen har senare uppvärderats.

Rampljus (1952) kan jämföras med Ingmar Bergmans Fanny och Alexander i den meningen att det handlar om äldre regissörer, i slutet av sin bana, som ser tillbaka på sin uppväxt. Bergman återskapade i sin sista biofilm sin mormors hem (i filmen är hon barnens farmor), sin dockteater och laterna magica. Chaplin skildrade sin ungdoms music hall-miljö i London. Han spelar Calvero, en äldre artist som inte längre förmår roa publiken och som dricker för mycket, precis som Chaplins far gjorde. Rampljus utspelar sig 1914, det år då Chaplin debuterade på vita duken.

Filmen hade premiär i London, dit Chaplin begav sig. Fientligheten mot honom var nu så stor i USA att han beslöt att inte återvända (han var inte amerikansk medborgare). Landet hade drabbats av mccarthyismen. Denna farsot kom han att gissla i nästa film, En kung i New York (1957). Där spelade han kung Shahdov, som är ruinerad och i exil efter en revolution. Det liknade onekligen Chaplins egen situation. I Europa hade han inte samma möjligheter att göra påkostade filmer som han hade haft i USA.

Samtidigt hade Chaplin i mitten av 1950-talet en storhetstid. År 1952 anordnade tidskriften Sight and Sound för första gången sin omröstning bland kritiker om historiens bästa film. Två av Chaplins verk, Guldfeber och Stadens ljus, hamnade bland de tre bästa. (Vann gjorde Vittorio De Sicas Cykeltjuven.)

Samma år föreslog Olof Lagercrantz i Dagens Nyheter att Chaplin skulle få Nobelpriset i litteratur. Han skrev: ”Om Chaplin belönades skulle, därom är jag övertygad, Svenska akademin [sic] ha gjort en stor och bestående insats, ty den skulle då kraftigt ha bidragit till att dra in filmen inom den erkända humanistiska sfären.”

Lagercrantz artikel utlöste en debatt. Bland annat uttalade sig akademiledamöterna Anders Österling och Harry Martinson, som var negativa till förslaget utan att vara det till Chaplin. DN försökte också få kontakt med Chaplin själv men fick bara tala med hans sekreterare.

Chaplin levde i slutet av sitt liv i Schweiz. Han återvände till USA först 1972 då han tog emot en heders-Oscar och gjorde ett bejublat framträdande. Han avled i december 1977. Dödsfallet fick ett makabert efterspel: liket stals i syfte att pressa de efterlevande på pengar. Snart kunde dock de skyldiga gripas och graven återställas.

Själv minns jag att jag satt och såg på tv-nyheter med mina föräldrar och fick beskedet om att Chaplin hade gått bort. Det märkliga är att jag redan då, trots att jag bara var fem och ett halvt år, visste vem Chaplin var och måste ha sett något av hans verk.

På 1980-talet gick en del av hans filmer på SVT. När vi på mellanstadiet skulle hålla föredrag om ett valfritt ämne talade jag om Chaplin. Sedan dess har jag ständigt återvänt till hans verk när de har visats på tv eller på Cinemateket i Göteborg och Malmö, och skaffat dem som dvd. En del finns numera fritt tillgängligt på nätet. Man bör se Chaplin som barn, det kan lägga grund till en livslång kärlek.

Filmkonsten har förändrats mycket sedan Chaplins dagar. Men det existerar knappast någon kvalitativ utveckling inom konsten. Dagens romanförfattare överträffar inte Dostojevskij, Tolstoj eller Hjalmar Söderberg och dagens kompositörer inte Bach eller Mozart. Och inte heller är 2000-talets filmer bättre än Chaplins, Hitchcocks eller Ingmar Bergmans.