När Adolf Eichmann 1961 ställdes inför rätta i Tel Aviv var Yehiel De-Nur ett av vittnena. Inför domstolen talade han om ”planeten Auschwitz”, där inga vanliga lagar eller regler gällde. Han avslutade med att i ett av rättegångens mest dramatiska ögonblick falla avsvimmad ner.
Samtidigt framkom att det var han som stod bakom den kanske märkligaste sviten av romaner som ägnats Förintelsen, den så kallade ”Salamanderkvartetten”, under pseudonymen Ka-Tzetnik 135633. Det är i den han skildrar Auschwitz som en främmande planet.
När seriens andra del Beit Ha-Bubot på 1950-talet kom ut på engelska under titeln House of Dolls pryddes pocketens omslag av en teckning av en ung kvinna med djupt uppknäppt blus och med Feld-Hure – ”fälthora” – tatuerat på bröstet. Allt enligt den billigaste kiosklitteraturens genrekrav på kittlande våld och erotik. Samma år som Eichmannrättegången utkom nästa roman, Han kallades Piepl (svensk översättning samma år av Viveka Heyman). Piepl var benämningen på de unga pojkar som var tjänare åt högt uppsatta fångar, kapon, och som förväntas tillhandahålla allt, inte minst sina kroppar.
Yehiel De-Nurs romaner är ett av de många författarskap som behandlas i Daniel Pedersens imponerande verk Natt och aska. Förintelsens litteraturer (Nirstedt). Boken består av en rad läsningar och analyser av kända och klassiska verk av författare som Primo Levi, Robert Antelme, David Rousset, Anne Frank, Jean Améry med flera.
Natt och aska är, slår Pedersen genast fast, en bok om just Förintelsens litteraturer, om de vittnesmål, minnesteckningar, dagböcker och essäer som skrivits av författare som själva upplevt Förintelsen. Det är de överlevande som har ordet, eller, för att använda Buchenwaldfången Jorge Sempruns benämning på dem som har överlevt tiden i dödens närhet: återvändarna.
Tyngdpunkten i framställningen är analysen och presentationen av de viktigaste verken inom genren. Natt och aska är således inte en historik över Förintelsen, den historien åligger det historikerna att skriva. Pedersen är ute efter vad det litterära vittnandet kan tillföra kända fakta.
Historiker har för övrigt under lång tid uttryckt tvivel om källvärdet hos den typen av vittnesmål gjorda i efterhand. Den i sammanhanget ytterst betydande historikern Raul Hilberg hävdar i sina arbeten Hur de europeiska judarna förintades och Sources of Holocausts research att vittnesmål är synnerligen tvivelaktiga källor för forskningen. Dokument och arkivforskning är allt som räknas. Hilberg har också kritiserats för att han förlorat offren och deras levda erfarenheter ur sikte. Även om Saul Friedländer, författare till Tredje riket och judarna, något har mildrat Hilbergs stränga källkrav är även han skeptisk mot vittnesmålet som verklig kunskap.
Daniel Pedersen intar här litteraturkritikerns perspektiv snarare än historikerns, och söker svar på en specifik fråga: Vad vittnar vittneslitteraturen om? Hans svar är att den litterära texten i kraft av att vara just litteratur äger en särskild närvaro som historiska arkiv och mer regelrätta vittnesåtergivningar saknar.
Litterära verk utgör knappast några lätthanterliga historiska källor. Pedersen inför begreppet ”Förintelsens hermeneutik”, för att antyda sättet som dessa verk bör läsas. För att de ska avlockas sitt djupaste innehåll måste man gå bakom textens yta, det som uppenbart står på sidorna.
Via litteraturen får vi en förståelse för, snarare än bara vetskap om, hur det är att leva i det vanvettiga undantagstillstånd som lägren utgör. Litteraturen gestaltar hur det ser ut och känns när man stjäl bröd från en hungrande medfånge, när man tvingas plocka guldtänder ur gasade lik, när man vänder ryggen åt en fader som halkar efter i marschen, när man blir tacksam över att någon annan än man själv väljs ut till krematoriet.
Analysen av de klassiska verken utgör kärnan i hans framställning. Det är där det intellektuella och emotionella värdet i vittneslitteraturen framstår som tydligast. Men Natt och aska är emellertid angelägen inte bara på grund av de känsliga litterära analyserna av betydande verk, utan också i kraft av de frågor som gäller vittnandets giltighet och det litterära skapandets egenart. Hur ser förhållandet mellan vittnande och litterär gestaltning ut? Och vad kännetecknar, å ena sidan, steget från levd erfarenhet till berättande, och, å den andra sidan, relationen mellan sann litteratur och den egna berättelsen? Det är i detta sammanhang som även de mer okända författarna och mindre självklara verken blir intressanta, däribland Ka-Tzetnik 135633.
När Daniel Pedersen diskuterar Ka-Tzetniks verk är han noga med att framhålla att de är romaner. Det är uppenbart att Yehiel De-Nurs egna upplevelser omformats till fiktion. Varken flickan Daniellas öde som prostituerad på lägrets bordell, dess ”njutningsdivision”, eller den unge Moni som Piepl återgår på hans egna erfarenheter. Pedersen framhåller att detta grepp säger något om det svåra i att formulera lägrets verkliga brutalitet. För att orka eller kunna berätta tar författaren omvägen över redan tillgängliga litterära konventioner, i hans fall underhållningslitteraturens.
Hur viktigt är det då att det litterära verket återger författarens egen erfarenhet? Vad händer när man lägger till eller lägger till rätta för att skapa en berättelse? Blir det lögn? Blir det sannare? Går det alls att skriva om erfarenheter utan att lägga till, dra ifrån och lägga till rätta? Utan att bygga en historia?
Om vi föreställer oss att Yehiel De-Nurs romaner House of Dolls eller Han kallades Piepl vore skrivna av någon som inte själv varit i läger, hur skulle vi då bedöma verken, och på vilka grunder?
Frågan aktualiserar det faktum att det med jämna mellanrum uppträder författare vars böcker utger sig för att återge verkliga minnen och händelser, men som inte gör det. Det finns exempel på rena förfalskningar som har hyllats som mästerverk och tilldelats priser och utmärkelser.
Berömt är fallet med Benjamin Wilkomirski och hans ”memoarer” Brottstycken. Efter att ha hyllats och prisats avslöjades boken som ren fiktion av historikern Stefan Maechler. Därmed var sagan slut när det som boken hyllats för, äktheten, försvann. Boken gick, påpekar Maechler, från att vara mästerverk till att bli kitsch.
Mer spännande är att titta på receptionen av verk som är litterärt betydande men som visat sig vara av tvetydigt ursprung. Ett exempel är Jerzy Kosinskis roman Den målade fågeln. När boken kom ut gällde den för att bygga på Kosinskis egna upplevelser. Först hyllades den som ett viktigt bidrag till litteraturen om krigets brutalitet, men vid avslöjandet att den var fiktion, fördes den bort från Förintelselitteraturens kanon.
Men ger verkliga upplevelser – äkthet – bättre litteratur? Saknas något i Kosinskis skildring som litteratur betraktat? Jag tror inte det, och i synnerhet inte i estetisk mening. Men tveklöst påverkar det textens tilltal, och styr det sätt på vilket läsaren tillägnar sig det lästa. I sammanhanget är det möjligen det viktigaste.
Kanske kan den tyske kritikern Walter Benjamins begrepp aura med dess betoning av ett unikt här och nu hjälpa oss att förnimma betydelsen av kontakten med ett vittnes egen upplevelse när vi tar del av vittnesmål; vetskapen om det fysiska, det som i en specifik tid har setts, och känts in på huden, inte bara i fantasin långt senare.
Det är ingen tillfällighet att Pedersen enbart har valt verk av författare som själva suttit i läger. Kan den erfarenheten vara skillnaden mellan skräp och något intressant, något värdefullt? I så fall är det läsaren som medskapande som lägger till dessa dimensioner mellan raderna.
Det är nu 80 år sedan de allierade trupperna öppnade lägren. Vi lever i vittnandets tidevarv, påpekar historikern Anette Wieviorka i sin polemiska studie L’ère du temoin. Antalet verk, minnesplatser och museer ägnade Förintelsen är legio. Samtidigt håller de sista ögonvittnena på att försvinna, och vi har tvingats reflektera över vad som då går förlorat. För även om de sant litterära författarna äger inbillningskraften och formuleringsförmågan att återge lägren minst lika levande som de som var där, tycks kopplingen till levd erfarenhet vara avgörande för hur man ska förhålla sig till berättelserna om det ohyggliga.
Om inte annat, kan man konstatera, för att skydda oss från den sentimentala kitsch som Imre Kertész varnar för, eftersom den alltid riskerar att stå i vägen för verklig förståelse.
