Elsa Beskow och hennes i generationer så uppskattade bilderböcker förknippas gärna med idyll, hemtrevnad och lagom busiga barn eller fantasigestalter i munter lek. Tankarna går än till ett dignande kaffebord runt vilket man samlas hemma hos tant Brun, tant Grön och tant Gredelin, än till Tomtebobarnen som tumlar omkring i skogens mossa och ”jublar i glädje huvudyr”. De räds bara det otäcka bergatrollet som kikar fram bakom stenarna eller fladdermusen som lurar vid tjärnen. Mor och far finns där i bakgrunden och ger trygghet, och vid den sprakande brasans sken samlas man om kvällarna för att berätta sagor.
Utan tvivel är Beskow en av de stora kulturskaparna för barn från åren runt sekelskiftet 1900. Hennes verk har lästs och uppskattats av generationer av unga. Som bilderbokskonstnär kom hon att dominera den första hälften av århundradet och har influerat en rad senare konstnärer som Lena Andersson och Sven Nordqvist. Man kan konstatera att hon debuterade i en gynnsam tid. Hennes verk tillkom då svensk barnlitteratur upplevde något av en guldålder. Intresset för barns läsning ökade väsentligt och det fanns en utbredd önskan att ge alla barn i samhället tillgång till konstnärligt utformade böcker.
Men Beskow har inte bara hyllats. Till exempel stod hon inte högt i kurs under det radikala 1970-talet då synen på barnboken blev en annan, hierarkier revs och kärnfamiljen med dess rigida könsroller attackerades. Då ville man inte att barnen skulle indoktrineras genom att läsa verser om en far som var ”stark och modig” och en mor som var ”blid och rar”, som det står i Tomtebobarnen. Beskow ansågs av somliga skildra tillvaron i ett alltför soligt sken och utan blick för samhällets problem. Konstkritikern Bengt Olvång gav prov på en synnerligen enögd läsning i en artikel i Aftonbladet där han menar att hennes föreställningsvärld var inpyrd av ”klassegoism och skygglappsförsett bigotteri”. Olof Lagercrantz hade för övrigt redan 1958 i Dagens Nyheter slagit fast att det inte fanns tillstymmelse till något genialt hos Elsa Beskow: ”Hon är vanlig som käringtanden och okomplicerad som en rödbeta.”
Men att läsa Beskows böcker med ett socialrealistiskt raster från 1970-talet tenderar att bli anakronistiskt. Man behöver beakta vilka föreställningar som rådde vid böckernas tillkomst. Tar man dessutom del av vad hon själv uttalat i olika sammanhang blir man varse att Beskow alls inte var ointresserad av världen omkring sig. Hon bars av ett starkt socialt patos som framkommer på olika sätt. Hon påpekar exempelvis i ett brev hur glad hon är över att hennes man Natanael Beskow, predikant, konstnär och författare till bland annat psalmer, predikosamlingar och religiösa debattböcker, ”kämpar mot överklass och penningevälde”. Hon tycker det är starkt av honom att i föredrag och artiklar referera till både Hjalmar Branting och tidningen Socialdemokraten.
Natanael Beskow var progressiv och liberal i sin syn på samhället och stred för det han ansåg rätt och riktigt. Ofta kom han med kontroversiella uttalanden i tidens stora samhällsfrågor. Han var radikalpacifist, nominerades till Nobels fredspris 1947 och var en av få som tog arbetarnas parti under storstrejken 1909. Han ansåg att kristendomen måste ingripa i samhällslivet och blev en föregångare till den så kallade socialetiska kristendomen. Pionjär var han också i fråga om att låta kvinnor predika i kyrkan, och flera kvinnor fick föra fram sitt budskap från predikstolen i Djursholms kapell, där han var verksam som predikant.
Idag är emellertid Natanael ganska bortglömd till skillnad från Elsa Beskow. Hon är desto mer levande, hennes böcker läses alltjämt och publiceras kontinuerligt i nya upplagor. Hon är översatt till fjorton språk. Under 1900-talets första hälft var hon den internationellt mest kända svenska barnboksförfattaren.
Förra året var det 150 år sedan Elsa Beskow föddes. Jubileet uppmärksammades bland annat med en utställning som visades på Zornmuseet i Mora. Bakom den står Gitten Sköld som i anslutning till utställningen också redigerat den vackra boken Förtrollad vardag. Från verklighet till fantasi (Gidlunds förlag). Bokens artiklar, varav flera är skrivna av specialister inom barnboksområdet, låter oss följa Elsas liv och verksamhet från vaggan till graven.
Samtidigt har journalisten Annika Persson publicerat Elsa och Natanael Beskow. En kärlekshistoria (Albert Bonniers förlag). Där skildrar hon paret Beskows långa liv tillsammans från 1893 då de först möttes fram till 1953, då de bägge med några månaders mellanrum avled. Hennes framställning interfolieras med utdrag ur de många brev som Elsa och Natanael så gott som hela livet skrev till varandra.
Bokens startpunkt är alltså 1893. Då lovar Elsa, vars efternamn ännu är Maartman, att sitta modell för den nio år äldre konststuderanden Natanael. Han ska måla en bild av kärleksguden Amors älskade Psyche. Så romantiskt inleds deras kärlekssaga, men det unga paret ställs inför flera hinder innan de kan gifta sig. Deras familjebakgrund var högst olika, Natanaels strängt högkyrklig och konservativ, Elsas liberal och frisinnad. Elsa var dessutom inte konfirmerad, något som Natanaels familj, och framförallt hans mor, inte kunde acceptera.
Annika Persson riktar dock inte bara in sig på Elsa och Natanaels privata liv. Hon levandegör det tidiga 1900-talets historia på ett spännande och vitalt sätt och visar att Elsa och Natanael i hög grad levde med sin tid. De tog del i de genomgripande händelser som bidrog till att Sverige blev en demokrati och ett mer jämlikt samhälle, samtidigt som två världskrig rasade ute i Europa och präglade även förhållandena i Sverige. Elsa och Natanael hade stora ambitioner. De ville ”leva evangeliet” och göra något åt de stora klasskillnader som fanns i samhället. ”Den sociala frågan är den moderna världens livsfråga”, hävdade Natanael, och Elsa ville på sitt sätt stötta honom i hans strävan att skapa en rättvisare värld. Men i barnboken var det inte så lätt att lyfta aktuella samhällsfrågor. I en bildserie tog hon till exempel upp alkoholfrågan, vilket hon fick kritik för. Det var inget ämne för barn.
Att läsa Skiölds och Perssons böcker parallellt fördjupar bilden av Elsa Beskow som konstnär och som person. Det stora verket om henne är dock alltjämt Stina Hammars mäktiga biografi Solägget från 2002, och både Sköld och Persson drar nytta av Hammars arbete. Men bägge har de också använt sig av en hel del tidigare opublicerat brev- och bildmaterial som ger nya infallsvinklar. Förtrollad vardag är en överdådigt bildsatt volym med en mycket tilltalande layout. Det varierade bildmaterialet gör det möjligt att följa Elsa Beskows utveckling som konstnär. Många illustrationer har man tidigare inte haft möjlighet att se, exempelvis de skisser och teckningar hon gjorde när hon gick på Tekniska skolan, föregångare till våra dagars Konstfack. Hon hade helst velat studera vid Konstakademien men familjens ekonomi tillät inte det. För sina studier på Tekniska skolan hade hon fått ett stipendium på 100 kronor i månaden och det var något man inte kunde säga nej till.
Sitt första illustrationsuppdrag fick hon 1894 för tidningen Jultomten, spridd i över 200 000 exemplar och således läst i de flesta av dåtidens hem där det fanns barn. Elsa gjorde en enkel svartvit teckning som illustration till en visa av Emmy Köhler om ”Den lille vedhuggaren”. Något år senare steg hon på darrande ben upp till Wahlström och Widstrands förlag med manuset till Sagan om den lilla lilla gumman, byggd på en ramsa som hennes mormor hade förmedlat till henne. Herrarna på förlaget såg stränga ut, granskade henne noga från topp till tå och Elsa var inställd på ett nej. Men det visade sig att de allvarsamma herrarna ville publicera hennes bok. Hon fick 150 kronor och snart låg hennes första bilderbok på bokhandelsdiskarna.
Nu var karriären inledd. Den rullade på i en arbetstakt som till en början innebar en bok det ena året, en pojke det andra. Elsa och Natanael hade gift sig 1897 och efter en tid fanns det sex söner i familjen. Elsa fick lära sig att organisera sin tid och planera stunderna vid ritblocket. Inte bara barnen utan också Natanael och hennes många släktingar hade behov som hon förväntades tillfredsställa. Inkomsterna från hennes böcker var inte heller oväsentliga för familjens försörjning.
Äktenskapet var efter tidens mått jämställt och Natanael stöttade sin fru i hennes konstnärskap och yrkade aldrig på att hon skulle upphöra med det för att istället lägga alla sina krafter på hem och barn. Men det var ändå hans arbete som kom i första rummet. Han fick inte störas när han stängt dörren till sitt rum, medan Elsa ofta tvingades arbeta med penslar och pennor samtidigt som hon hade ett barn i knäet. Det förvånar inte att hon ofta var splittrad mellan sitt konstnärskap och sina hushållsplikter.
Men Elsa Beskows kreativitet var stor och hon hade svårt att hinna utveckla alla sina uppslag till sagor. ”Det är som ett vildsnår av sagomotiv inom mig”, uttryckte hon det. Hon gjorde ständigt utkast och tecknade ned skisser till kommande bilderböcker i små anteckningsböcker som hon alltid hade med sig. De finns numera på Uppsala universitetsbibliotek och används flitigt som illustrationsmaterial i Förtrollad vardag.
I denna volym kommer flera olika röster till tals. Emellanåt hör vi Elsas egen i självbiografiska texter och i brev – längtansfulla till pappan, kärleksfulla till Natanael och affärsmässiga till förlaget Bonniers. Här ingår även en skildring av hennes barndom, tidigare publicerad i Barndomslandet (1910). Hon låter ett särskilt ljus stråla över sommarminnena från Skärfsta gård i Sörmland: dagar fyllda av lek och fantasi för Elsa och hennes fem syskon.
Hon växte upp i en ganska bohemisk familj. Pappan var affärsman och konstnärligt lagd, men han avled hastigt i reumatisk feber 1889. Nu stod hans hustru ensam med sex barn, det yngsta endast tre år. Bouppteckningen visade en behållning av 23 kronor. Elsas mamma Augusta Maartman fick det kärvt ekonomiskt och valde att flytta till sina systrar och sin bror.
Ett litet kollektiv bildades på Storgatan 18 i Stockholm. Där fanns bland andra Elsas moster Amalia Fahlstedt, kvinnosakskvinna, författare och nära vän till Ellen Key. Med sitt sociala engagemang uppmärksammade hon den sociala nöden och fattigdomen på dåtidens Södermalm, där hon en tid var bosatt. Hon var starkt intresserad av skolfrågor och då hon hade en kritisk syn på det rådande skolsystemet startade hon tillsammans med sin syster en egen skola för yngre barn i hemmet. Där var även Elsa elev. I novellsamlingen Ax och halm (1887) tar Fahlstedt upp frågor om kvinnors rätt till arbete och utbildning och här förekommer också en skola vars princip är ”Ordning i frihet”. Amalias bror Eugène Falhstedt var lärare och översättare och anses ha stått modell till Farbror Blå i tantböckerna.
De biografiska avsnitten i Förtrollad vardag varvas med analyser och presentationer av Beskows verk. Konst- och litteraturvetare närläser och sätter in dem i ett tidssammanhang. Eva Söderberg diskuterar således hur Beskow går tillväga när hon illustrerar H. C. Andersens saga om Tummelisa. Här använder Beskow en teknik där spelet med färger och kontraster och olika symbolladdade objekt som placeras in i bilderna får betraktaren att upptäcka nya tolkningsmöjligheter. I ett komparativt upplagt kapitel skriver Söderberg om hur blåsippan har en särskild betydelse för Beskow och är ett återkommande motiv i hennes bilderböcker. Martin Olin ger belysande exempel på Beskows konstnärliga teknik och hennes sätt att låta vinjetter och kompletterande illustrationer av ornamental karaktär få en viktig roll i bildernas komposition. Beskow arbetade gärna med personifikationer av blommor och andra växter. Som få kan hon konsten att besjäla blomsterängar och köksträdgårdar såsom i Blomsterfesten i täppan och Lasse liten i trädgården.
Men Beskows fantasirika naturskildringar är alltid fast förankrade i fakta. Hon kunde sin flora in i minsta detalj, och i det avseendet kan hon sägas arbeta i en linneansk tradition. Det naturtrogna återgivandet av blommor och annan växtlighet förenar Elsa gärna med det suggestivt förtrollande, det mytiska och det lekfulla. Så låter hon älvorna i Tomtebobarnen dansa vitskimrande och viktlösa över markens mossa, återgiven med exakt kunskap om skogens olika mosstyper. Spindlarna får väva konstfulla och dekorativa nät mellan blåbärsbuskarna, något vi kan beskåda på omslagsbilden till Puttes äventyr i blåbärsskogen 1901, den bok som anses ha inneburit Elsa Beskows genombrott. De stämningsladdade landskapen i hennes böcker har otvetydigt engelska influenser från bland andra Walter Crane och dennes Flora’s Feast, något som David Prytz redogör för i sin artikel i Förtrollad vardag.
I senare forskning har man mer och mer betonat vilken noggrant arbetande konstnär Elsa Beskow var. Hon lade bland annat stor vikt vid böckernas materiella aspekter såsom papper, färger och typografi. Hennes strävan var att få barnen att utforska bilderbokens värld med alla sinnen. Här var hon definitivt nyskapande och före sin tid. Men hennes konstnärskap var också en del av den blomstrande utveckling för barnboken som tog sin början i det tidiga 1900-talets Sverige.
Eva Nordlinder tydliggör i ett avsnitt hur Beskow knöt an till det rådande sagointresset liksom till engagemanget för folklore och allmogekultur. Skansen bildades som ett av flera uttryck för dessa strömningar. Nya krav ställdes på barnboken som inte längre skulle vara enbart lärorik och uppfostrande. Lika viktigt var att den var estetiskt utvecklande. Beskows bilderboksskapande var inspirerat av tidens nationalromantiska anda och framhävandet av de estetiska upplevelsernas betydelse. Det var en allmän uppfattning att en harmonisk omgivning och vackra föremål, inbegripet även väl utformade bilderböcker, kunde bidra till barnens fostran till goda människor och medborgare. De sagor och berättelser Elsa Beskow skrev och målade saknade så gott som helt didaktiska inslag till skillnad från tidigare litteratur för barn.
I Sverige var det främst Ellen Key som förespråkade denna nya syn på barnen och deras behov. Hon gav år 1900 ut Barnets århundrade och titeln på Verdandiskriften Skönhet för alla (1899) var en paroll som i lika hög grad gällde barnen som de vuxna. Viktig i detta sammanhang var också den inflytelserika tidningen The Studio som Elsa Beskow gärna läste – den bästa konsttidskrift hon sett, framhöll hon i ett brev till Natanael. Folkbildning stod likaså högt på agendan liksom en kulturdemokratisk strävan att sprida litteratur till alla barn, inte bara till de välbeställdas telningar. Här gjorde inte minst folkskollärarna en viktig insats. Natanael, som var inspirerad av den engelska settlementrörelsen, grundade tillsammans med Ebba Pauli Birkagården 1912 i syfte att erbjuda bildning till arbetare och de lägre samhällsskikten. Birkagården var den första hemgården i Sverige, och Elsa var ofta med vid de olika sammankomster som hölls.
I Annika Perssons bok om Elsa och Natanael Beskow får vi även veta åtskilligt om deras tillvaro i Djursholm, en av de många exklusiva trädgårdsstäder som växte upp runt om i världen under det sena 1800-talet. Paret flyttade tidigt till Djursholm, som grundats av bankdirektör Henrik Palme. Denne hade 1889 inköpt det ståtliga Djursholms slott och stora markområden däromkring, och i nationalromantisk anda ville han nu skapa en plats för samhällseliten bortom stadens buller och larm. Det var skolpionjären och reformpedagogen Anna Whitlock som lockade paret Beskow till Djursholm. Där kunde Natanael få anställning som präst i Djursholms kapell, som hörde till en privat församling. Natanael hade inte låtit prästviga sig, då han inte till alla delar kunde acceptera trosbekännelsen, och därför passade det honom utmärkt att få tillhöra den friare församlingen i Djursholm. Hans gudstjänster där var välbesökta och många föräldrar bland Stockholms kulturelit ville låta sina barn bli konfirmerade av Natanael Beskow.
Det är kanske inte helt fel att påstå att en del av den moderna svenska barnkultur som växte fram året runt sekelskiftet 1900 hade sina rötter i Djursholm. Här bodde också kompositören och pianisten Alice Tegnér med familj, och ett nära samarbete inleddes mellan henne och Elsa Beskow. Beskow kom att bildsätta flera av Tegnérs visor. Mest känd är samlingen Mors lille Olle (1904), där vi bland annat finner visor som ”Blåsippan ute i backarna stå” och ”Sov du lilla Videung”, sånger som alltjämt sjunges. Annika Persson betecknar i sin bok Elsa och Natanael Beskow som ”giganter”. De var ett på olika fronter kämpande par som troget höll fast vid sina ideal. Givetvis fanns det olikheter mellan dem. Men de vågade bägge gå mot strömmen och i det viktigaste förenades de. Och det gällde som Persson formulerar det: ”Viljan att hjälpa, känslan för rättvisa och för människans okränkbara värde.” Elsa och Natanael Beskow skulle behövas som ledstjärnor även i vår tid, då demokratin är hotad och friheten begränsas inom flera områden.
