Man kan slita sitt hår när man tänker på all musik och litteratur som saknas i ens inre referensbibliotek. Sånt som har gått en helt förbi, och sånt som man doppat tårna i men inte hunnit bekanta sig närmare med, trots att man har på känn att man skulle älska det.

Det kan vara allt från Edgar Allan Poe till Grateful Dead.

Jag fick av en slump tillfälle att fylla i en sån lucka. Den senaste tiden har jag lyssnat mig halvt fördärvad på de engels­ka 70-talsgiganterna Led Zeppelin, och även läst hårdrocknestorn Mick Walls biografi om bandet, en bok med den kongeniala titeln When Giants Walked the Earth (2008).

Det är en skräckblandat vemodig återblick på en era när rockmusiken sprängde alla hedonistiska ramar; när elefanterna åt sig så tjocka och trumsolona växte sig så långa att en generation blivande punkare började knyta näven i fickorna.

Allt började i slutet av 1960-talet när gitarristen Jimmy Page kallades in för att blåsa liv i avsomnade Yardbirds, under namnet The New Yardbirds. Medlemmar föll bort, och in kom sångaren Robert Plant, basisten John Paul Jones och trummisen John Bonham. Och ett välbehövligt namnbyte.

Men det var den hårdföre managern Peter Grant som lyfte Led Zeppelin till skyarna, tog över dem till USA och lät dem spela sig samman. I likhet med många som blir profeter utanför sina hemstäder sågs Led Zeppelin därefter med misstro i England, framförallt av musikpressen.

Sen bar det bara uppåt. Större och större arenor, miljoners miljoner sålda album, egna jetplan. Peter Grant trissade upp summorna, livvakterna klubbade ner alla som kom i närheten av gudomarna, med undantag för de mer eller mindre omyndiga groupies som trädde in i kokaindimmorna.

Det här var bilden av en ”rockstjärna” när jag var liten. Femtio nyanser av svinerier. Glamrockarna Sweet som smetar avföring i sina loger på Gröna Lund. En metoo-rörelse under den här tiden hade haft för mycket att stå i; telefonväxlarna hade brakat ihop.

En annan kliché som Led Zeppelin förkroppsligade ut i varje tum var de vita slynglarna som bygger sina omätliga förmögenheter på fattiga svarta blueslegenders riff och harmonier. Men i biografin påpekar Mick Wall att även blueslegendernas låtar ofta byggde på ”lån”. Men där fanns inga miljoner som hägrade i civilmålen.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Till slut tog drogerna ut sin rätt. Paranoian och osämjan började spira. Robert Plant kraschade med en bil på Rhodos och fick gå med käpp. Hans sjuårige son Karac dog i en sjukdom medan pappan var på turné. Jimmy Page förirrade sig in i ockulta studier; möjligen logiskt att man som ”gud” tycker sig stå i ögonhöjd med Hin håle.

I september 1980 gav John Bonhams kropp vika efter en hård dag i studion, och en ”frukost” bestående av ett helrör vodka, fördelat på X antal Bloody Mary, och Led Zeppelin hade den goda smaken – och kanske självinsikten – att inse att bandet inte fanns längre.

Det finns goda skäl att himla med ögonen åt bandet. Men lyssna på liveplattan How the West Was Won, inspelad 1972. De hade full täckning för sitt självbelåtna prålande.