Det rumänska språket lever i ett spänningsfält mellan öst och väst. Denna östromanska lingvistiska ö uppstod under det första århundradet efter Kristus, då den romerska provinsen Dacia grundlades. När en del rumänska prosaister på 1800-talet förlade sina berättelser till Italien – som förknippades med framstående konst och civilisation – knöt man alltså an till ett månghundraårigt arv. Liksom när avantgardistiska författare och konstnärer som Max Blecher och Constantin Brâncuși flyttade till Paris under 1900-talets första decennier. Efter det kommunistiska maktövertagandet blev det emellertid betydligt svårare att resa västerut, landet vändes istället i perioder mot Sovjetunionen.
Rumäniens latenta kopplingar till den latinska världen fick nytt liv efter decemberrevolutionen 1989. Många rumäner som under senare år sökt sig västerut har inte överraskande valt att bosätta sig i länder där besläktade språk talas. Fenomenet har spänt över allt från högkvalificerad brain-drain till mörkare företeelser som trafficking och organiserad kriminalitet. Bortom nyhetsrubrikerna har denna migration också satt litterära spår i ett land med en redan lång och vital tradition inom såväl prosan som poesin.
Författaren Marin Mălaicu-Hondrari (född 1971) levde flera år i Spanien och erfarenheterna därifrån – bland annat som väktare och trädgårdsarbetare – resulterade i en självbiografiskt färgad roman som numera har kultstatus i Rumänien. Efter att ha återvänt till sitt hemland är han också verksam som översättare av spanskspråkiga författare, bland annat peruanen Mario Vargas Llosa.
Mălaicu-Hondraris generationskollega Corina Oproae (född 1973) kom till Spanien i tjugofemårsåldern och hann publicera en del alster i rumänska tidskrifter innan hon debuterade med en diktsamling på spanska och därmed anslöt sig till den ansenliga skara rumänska författare som har bytt litterärt språk.
Oproaes senaste roman La casa limón (Det citronfärgade huset, 2024) har belönats med Premio Tusquets, som är ett av Spaniens viktigaste litterära priser. Den är besläktad med andra barndomsskildringar som utspelar sig under kommunismens sista år, av kvinnliga författare med rötterna i östra Europa men som har valt att skriva på andra språk än sitt modersmål – hit hör albanskan Lea Ypis internationellt hyllade Fri. En uppväxt vid historiens slut (på svenska 2022) och belarusisk-argentinska Natalia Litvinovas ännu oöversatta men prisbelönta roman Luciérnaga (Lysmask, 2024).
I början av Oproaes roman får vi veta att familjens gamla citronfärgade hus, som man ärvt av farföräldrarna, nyligen har rivits. Liksom många andra i den icke namngivna transsylvanska staden har man istället flyttat in i en lägenhet som genomgående kallas för ”tändsticksasken”. När berättaren – som är en flicka i tioårsåldern – frågar varför de inte fick bo kvar i huset, svarar fadern syrligt och med en anspelning på en formulering i George Orwells allegoriska roman Djurens gård: ”För att alla är jämlika men vissa är mer jämlika än andra.”
Berättaren tar sin tillflykt till en fantasivärld under hemmets matbord, där hon bygger en borg av böcker. Men den omgivande verkligheten tränger sig på, och under romanens gång kommer marken under regimen att börja skaka. En måndagsmorgon sitter en ny pojke bland de uniformerade skolbarnen i klassen. Just när lektionen ska börja reser han sig upp och pekar mot porträttet av Nicolae Ceaușescu ovanför den svarta tavlan. Till klassens förskräckelse säger han att den store ledaren saknar ett öra.
På porträtten som sitter på skolor och arbetsplatser runt om i landet brukar diktatorn nämligen avbildas i en vinkel där bara ena örat är synligt. I hemlighet skämtar många vuxna om saken, eftersom uttrycket ”att vara i ett öra” på rumänska ungefär betyder ”att ha en skruv lös”. Klassens nya pojke går emellertid ett steg längre, och kastar med full kraft ett äpple mot diktatorn så att glaset krossas. Nästa dag har alla skärvor sopats undan – och pojken syns aldrig mer på skolan.
Det finns något med den här blicken för förtryckets detaljer som leder tankarna till den tyskspråkiga rumänska författaren Herta Müllers påträngande prosa. Men även om berättelsens kronologi är uppbruten hos Oproae, är hennes formuleringskonst av ett mer traditionellt snitt än Nobelpristagarens. Jag drar mig också till minnes György Dragománs uppväxtskildring Den vita kungen, som gjorde starkt intryck på mig när den kom på svenska för 15 år sedan. Liksom Oproae har Dragomán sina rötter i Transsylvanien, men han tillhör landskapets ungerskspråkiga minoritet och flyttade i 15-årsåldern till Ungern.
I Dragománs bitvis briljanta roman får man följa en pojkes långa väntan på att fadern ska komma tillbaka, efter att denne har skickats till straffarbete vid Donaufloden anklagad för att ha undertecknat en statsfientlig petition. Den brutala samhällsordningen sipprar ner till de vardagliga relationerna och det går osynliga trådar mellan regimens övergrepp och pojkarnas våldsamma lekar. Också i Oproaes roman finns en far som försvinner, om än under helt andra omständigheter. Under berättarens tidiga uppväxt uttrycker han sig ibland regimkritiskt, men så småningom blir han alltmer glömsk och förlorar till slut förståndet – enligt modern har han tagit skada av sitt arbete på en kemisk fabrik.
Hos Corina Oproae är dock de kvinnliga erfarenheterna centrala på ett annat sätt än hos Dragomán. Här finns en sakligt skildrad men otäck scen med ett sexuellt övergrepp som berättaren utsätts för under ett sommarlov på gränsen till vuxenlivet. Vi får läsa om ofrivilliga graviditeter i en tid då aborter var strikt olagliga men i hemlighet utfördes under ohygieniska och förnedrande former. När en väninna till berättaren utsätts för en sådan behandling går mina tankar till vissa obehagliga scener i Cristian Mungius 4 månader, 3 veckor och 2 dagar (2007), som var en av den rumänska nya vågens tidiga filmer.
Ett privat museum i den transsylvanska staden Brașov visar vardagslivet under den rumänska kommunismen och är inhyst i en lägenhet med möbler och husgeråd från Ceaușescu-epoken. Bland solblekta statliga vykort från semesterkomplexen vid Svarta havet och tidstypiska leksaker finns också exempel på den sträva humor som odlades under denna tid. En skämt som ibland drogs var följande gåta: ”Vad är det som är litet, svart och knackar på dörren? Framtiden!”
La casa limón mynnar ut i att berättaren strax före revolutionen åker för att studera vid universitetet i den transsylvanska huvudorten Cluj-Napoca. Vid det laget har borgen av böcker för länge sedan rasat samman. Men hon fortsätter att läsa och familjens sjukdomserfarenheter resulterar i ett dödsmedvetande som väcker behovet av att själv skriva. Samtidigt tornar en mindre beckmörk framtid upp sig för det rumänska folket, när Radio Free Europe rapporterar om att protester brutit ut i staden Timișoara, efter regimens försök att begränsa den regimkritiske prästen László Tökés manöverutrymme.
Även om Oproaes prosa emellanåt är lite för statisk och redogörande, är berättarens väg från barndomen in i det tidiga vuxenlivet trovärdigt och tonsäkert gestaltad – och många skarpa detaljer lyser upp hennes öde under en dramatisk tid i detta hörn av Europa. På så vis bidrar Corina Oproae med annorlunda och oväntade erfarenheter i den samtida spanska romankonsten. Den upproriska klasskamraten som krossade envåldshärskarens porträtt är oåterkalleligt förlorad, liksom fadern och det citrongula huset där livet en gång började. Men deras försvinnanden slutar inte att skimra över dessa sidor.
