Under 2020 startade en stor diskussion i Facebookgruppen Moms for Liberty om vilken typ av litteratur som barn fick läsa i skolan. Flera av gruppens medlemmar förfärades över böcker med vad man uppfattade som farligt och stötande innehåll. Där fanns barnböcker med hbtq-vänliga­ budskap, men också klassiker som Nobelpristagaren Toni Morrisons Älskade och De blåaste ögonen. Gestaltningar av våldtäkter och normavvikande sex hörde inte hemma i skolans bibliotek enligt medlemmarna i den konservativa föräldragruppen. Flera av dem började engagera sig i sina lokala skolstyrelser, och snart fick de gehör. Böcker började i snabb takt plockas bort från skolbibliotekens hyllor.

Berättelsen om Moms for Liberty utgör bakgrunden till den stora utrensningen av böcker som idag drivs på av republikaner runt om i USA. Den utgör också en del av Ida Ölmedals nya bok Där man bränner böcker. Berättelser om förbjudna ord och utrensad litteratur. Ölmedal, som är kulturchef på Svenska Dagbladet, tar sig här an de senaste åren hetaste yttrandefrihetsdebatter. Koranbränningarna, bokutrensningar, triggervarningar och förtalsåtal under metoo – allt avhandlas på knappt 200 sidor.

Ölmedal är som bäst är när hon kontextualiserar och problematiserar. I flera fall placeras dagens yttrandefrihetsdebatter i ett bredare historiskt sammanhang och ges en gedigen bakgrund. Som fallet med de republikanska bokutrensningarna.

Det är också kapitlet om de förbjudna böckerna som är överlägset bäst. Här ges inte bara en historisk bakgrund till den pågående debatten i USA, utan Ölmedal bidrar även med flera intressanta teoretiska perspektiv. Exempelvis att det bakom den republikanska kritiken gömmer sig en essentialistisk syn på tolkningar av böcker och var meningen i en bok går att finna.

Medlemmarna i Moms for Liberty, och de guvernörer med Ron De Santis i spetsen som vill se farliga böcker bortplockade från skolbiblioteken, tycks anse att det enbart finns en enda sann mening i en bok. De gör en selektiv läsning av exempelvis Toni Morrison, där vissa passager lyfts ur sin kontext. När det talas om farliga böcker borde kanske fokus med andra ord ligga mer på uttolkaren än på verket självt.

Samtidigt är Där man bränner böcker ett märkbart fragmenterat verk. Och det är inte konstigt när så många frågor ska klämmas in på så litet utrymme. Det gör att flera intressanta trådar inte reds ut. Ölmedal påpekar exempelvis att flera länder efter terrorattacken mot Charlie Hebdo 2015 avskaffade sina trosfridslagstiftningar, samtidigt som de senaste årens Koranbränningar, och de kraftfulla reaktionerna från den muslimska världen, medfört att länder återinfört liknande lagstiftningar. Det är en observation som öppnar för en rad intressanta frågor, men Ölmedal skyndar raskt vidare och låter dessa hänga i luften.

Om mer fokus hade legat på idékonflikterna bakom de olika konkreta fall som boken tar upp hade troligtvis de olika kapitlen bättre bundits ihop till en fungerande helhet. För det är inte minst detta som är intressant: varför yttrandefriheten under den senaste åren på område efter område nedprioriterats för andra värden.

I bokens inledning pekar Ölmedal på just en sådan idékonflikt, en som också löper som en röd tråd genom hela boken: Både politiker och allmänheten tycks värdera den konkreta säkerheten och tryggheten framför det fria idéutbytet.

Kanske har det att göra med att vi har lagt så lite tid på att tala om yttrandefriheten som en normativ idé och istället bara kastat runt begreppet som ett signalord. Filosofen John Stuart Mill konstaterade i boken Om friheten (1859), det som närmast är yttrandefrihetens magnum opus, att vi måste diskutera våra grundläggande principer och ge dem en moralisk grund. Annars kommer de snabbt att bli tomma ord på ett ark papper.