Etiopiens forne regent Haile Selassie var 83 år gammal när han mördades av en kuppmakare 1975. Hans döda kropp grävdes ner under en toalett i palatset. Det blev ett grymt och nesligt slut för denne man som enligt den etiopiska författningen var helig. Hans makt var absolut och i den etiopiska konstitutionen fastslogs det att kejsaren härstammade utan avbrott från Menelik I, son till drottningen av Saba och kung Salomo, som enligt legenden levde på 900-talet f Kr.

Han kallades kungarnas kung, lejonet av Juda. Han var Ras, alltså kejsare, och föddes som Tafari Mekonnen. Anhängare av den jamaicanska religionen rastafari ser honom som en gud och hänvisar till en text i Bibelns Uppenbarelsebok, tolkad som en profetia om Haile Selassie.

Han var bara drygt en och en halv meter lång och styrde Etiopien i 44 år. Genom krig, genom svält, uppfylld av tron på sitt gudomliga uppdrag. Han var en levande anakronism och när han mördades var det inte bara han som gick ur tiden, utan hela monarkin och allt vad den representerade. Etiopien skulle aldrig mer bli sig likt, så som landet hade sett ut i årtusenden under den salomoniska dynastin. Ett feodalsamhälle med rika jordägare och plågade bönder, fast förankrat i en urgammal kultur formad av kristendom och judendom.

Men samtidigt lever arvet efter Lejonet av Juda. Det är ett arv som ingen av hans efterträdare har kunnat frigöra sig helt ifrån. ”Kungen vet vad som är bäst för folket”, sa Haile Selassie till den italienska journalisten Oriana Fallaci. ”Vi är födda av kungligt blod och en regent får aldrig tveka att använda sin makt.”

Den inställningen finns kvar och förklarar till viss del den ohyggliga grymhet som etiopiska härskare har visat sina ofta upproriska undersåtar. Det gäller till och med den man som tog emot Nobels fredspris för fem år sedan, Abiy Ahmed, sedan 2018 etiopisk premiärminister.

Boken The Abiy Project. God, Power and War in the New Ethiopia tar läsaren med på en hisnande vandring genom Etiopiens nutidshistoria, en vandring som varar i 400 kompakta sidor skrivna av journalisten Tom Gardner. Han var under många år baserad i Addis Abeba som korrespondent för den brittiska tidningen The Economist. Han bevittnade tövädret mellan Etiopien och Eritrea – vilket renderade Abiy Ahmed fredspriset – men också den avbrutna perestrojkan i Eritrea och från 2020 det hastigt uppblossande inbördeskriget i Etiopien. 2022 förvisades Gardner från landet efter att ha kommit på kant med myndigheterna, men innan dess hann han samla på sig intervjuer och fakta som han sammanfattar i sin bok. Den bör betraktas som obligatorisk läsning för den som vill känna sig uppdaterad om de senaste decenniernas etiopiska politiska utveckling.

Etiopien är ett land som inte låter sig beskrivas och definieras så enkelt. Många hävdar att det egentligen inte är ett land, utan flera länder som är tvingade till samexistens under det gemensamma namnet Etiopien. Den urgamla, ortodoxa kristna kyrkan har präglat samhällslivet ända sedan en kejsare lät döpa sig av en skeppsbruten missionär på 300-talet. Dock inte överallt, oromofolket är den största folkgruppen i landet och de är till stor del muslimer.

Abiy Ahmed kommer från regionen Oromia men är kristen, trots sitt muslimklingande namn, närmare bestämt pingstvän. Pingströrelsen växer snabbt i Afrika. Med sin evangelikala profil och maning till andlig pånyttfödelse attraherar den proselyter i större utsträckning än den etiopiska ortodoxa kyrkan, som är starkt förknippad med dess traditionella utövare, människor hemmahörande i norr.

Det var en grupp arméofficerare som störtade Haile Selassie. Därefter vidtog en omfattande omstöpning av hela landet. Under många år hade USA varit en trogen bundsförvant, men på grund av att den styrande juntans politik blev alltmer marxistisk till sin karaktär skedde en politisk rockad på Afrikas horn. USA övergav Etiopien till förmån för Somalia, som samtidigt förlorade stödet från Sovjetunionen. Moskva steg in som den etiopiska militärjuntans stöttepelare varvid förföljelsen av regimmotståndare ökade. Den utvecklades till det som kom att heta Den Röda Terrorn och i slutet av 1970-talet hade flera juntafientliga rebellgrupper bildats. Bäst organiserad var befrielsefronten för Tigrays folk, TPLF, baserad i regionen Tigray som gränsar till Eritrea.

1991 störtades militärjuntan och TPLF tog makten i Etiopien. Som premiär­minister­ framträdde en energisk men även enigmatisk man vid namn Meles Zenawi. Han möttes genast med stor respekt från det internationella samfundet. En visionär intellektuell pragmatiker, något av en so­cial ingenjör. Fast besluten att modernisera Etiopien och att förpassa berättelserna om svältkatastrofer till historieböckerna.

Förtjusta rop hördes från det internationella samfundet och biståndet ökade i volym. De vänskapliga banden till USA återknöts. Men det fanns ett problem som omvärlden inledningsvis inte såg, eller inte förstod. Det var att TPLF först som sist var en rörelse skapad i Tigray, för Tigray. Och Tigray var inte stort. Där bor cirka 5 miljoner människor och Etiopiens befolkning uppgår totalt till omkring 113 miljoner. Med TPLF vid rodret, vårdande sina särintressen, var det bäddat för konflikt.

Konflikterna stod på kö, kan man säga. Det började nog så fredligt med att grannlandet Eritrea fick sin självständighet efter att dess rebellarmé EPLF hade stridit mot både Haile Selassie och den marxistiska militärjuntan. Men relationen mellan de båda länderna surnade snabbt. Strax före millennieskiftet exploderade den dåliga grannsämjan i öppet krig. Det handlade formellt om en gränstvist i ett kargt, närmast ökenlikt område kring staden Badme. Det blev ett ohyggligt blodigt skyttegravskrig som skördade uppemot 100 000 dödsoffer. Omvärlden ruskade på huvudet och muttrade att det var som två flintskalliga män som slåss om en kam.

Kriget förstärkte de redan starka inrikespolitiska spänningarna i Etiopien. Meles Zenawi stramade åt sin kontroll över landet, den visionära intellektuelle pragmatikern förvandlades alltmer till en normal afrikansk diktator. Han dog av sjukdom 2012 och lämnade ett stort politiskt tomrum efter sig.

Hur skulle den styrande eliten, som till största del bestod av män från Tigray, kunna slå vakt om sitt maktinnehav? En ny premiärminister tillträdde, ett slags kompromisskandidat vid namn Hailemariam Desalegn. Han hade sina rötter i den södra delen av Etiopien och betraktades som en lite torr teknokrat, ofarlig men också oförmögen att hantera de starka motsättningarna i landet.

Han var en stolvärmare, det var uppenbart. 2018 försvann han ut i kulisserna och in på scenen steg Abiy Ahmed.

Som blev en ledare som aldrig tidigare hade skådats i Etiopien. Ung, snabb med blicken riktad utåt, mot hela världen. Han hade gjort politisk karriär i Oromia och klättrat snabbt inom landets säkerhetstjänst och började med det som alla hade trott var omöjligt: att charma Erit­reas legendariskt hårdföra president Isaias Afewerki. Denne hade i årtionden förbannat och fördömt sin granne och nu möttes Isaias och Abiy (man omnämner männi­skor med deras förnamn) glatt leende, till och med kramande varandra. Slut på konflikten, gränsen öppnades, nya konstruktiva diskussioner om att Etiopien skulle kunna få tillgång till hamnar i Eritrea. Och människor jublade i de båda länderna.

Omvärlden gjorde det omvärlden alltid gör i ett sådant läge. Den prisade Abiy, utnämnde honom till en framtidsman, en ny afrikansk ledare, höjde honom till skyar­na. Vid prisceremonin i Oslo framhölls hans centrala bedrift, fredsuppgörelsen med Eritrea, men även de inrikespolitiska reformerna. Tusentals fångar hade släppts och politiska oppositionsgrupper som varit förbjudna kunde nu återvända hem. Pressfriheten blomstrade som aldrig förr, Abiy var en frälsare.

Djupt rörd sa Abiy att krig utgjorde ett helvete för alla inblandade, han visste för han hade upplevt det. Drygt ett år senare brakade ett våldsamt krig ut i Tigray.

”Abiy”, skriver Tom Gardner, ”var inte ensam skyldig till det. Men han var utan tvivel mer skyldig än någon annan. Han kan mycket väl bli hågkommen som den mest kontroversiella mottagaren av det 123 år gamla priset sedan Henry Kissinger fick det 1973.”

Abiy Ahmed hade vandrat den långa – men i hans fall relativt snabba – vägen från lokalpolitiken i Oromia till ämbetet som premiärminister med löften om liberaliseringar och förstärkt demokrati. Det gick hem väl i de flesta folklager, men som alltid i sådana situationer föddes då också tankar på revolt mot centralmakten. Etiopien är av tradition ett mycket auktoritärt samhälle, mer så än de flesta afrikanska länder, och när kopplet slackar något vaknar genast tanken på frigörelse. Det skedde i såväl Tigray som i Oromia och i regionen Amhara.

Ledargarnityret inom TPLF såg sin ledande ställning hotas. De hade fortfarande en stark position inom landets krigsmakt men fler och fler officerare från Tigray manövrerades ut och ersattes med militärer från andra regioner. Det var upplagt för krig.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Runt omkring i Etiopien, i näst intill varje region, fanns det väpnade grupper som krävde autonomi eller större representation i landets centrala styre. Så har det varit under väldigt lång tid och de ständigt närvarande separatistgrupperna utgör ett konstant problem för regeringen. Omkring 2020 exploderade det i öppet våld i flera delar av Etiopien. I Oromia och Amhara, och allra mest våldsamt i Tigray. TPLF som fortfarande var intakt gick till anfall mot regeringsinstallationer vilket utlöste motåtgärder från den etiopiska armén som inte längre dominerades av officerare från Tigray. Premiärministern Abiy Ahmed fick stöd från den mest osannolika partnern, nämligen Eritrea vars president Isaias Afewerki nu anade ett gyllene tillfälle att få kväsa dem som han såg som sina arvfiender, de styrande i Tigray. Eritreanska styrkor invaderade och begick våldsamma övergrepp mot civila.

Dödssiffrorna är som oftast i afrikanska krig osäkra, med det rörde sig om cirka en halv miljon, de flesta civila. Tigray isolerades, massvält bröt ut, det blev en katastrof av monumentala mått. Den beräknade kostnaden för att reparera krigsskadorna beräknades till omkring 20 miljarder US dollar. I ett land som under många decennier, rentav sekel, har betraktats som ett av världens fattigaste.

FN:s säkerhetsråd, vars resolutioner har mer symbolisk än konkret betydelse, paralyserades på ett välbekant sätt. Kina och Ryssland stödde Abiy Ahmeds vägran att låta omvärlden lägga sig i det han kallade Etiopiens interna angelägenheter. Det dröjde mer än åtta månader från krigsutbrottet innan situationen i Tigray kom upp på säkerhetsrådets dagordning.

Mot slutet av 2022 var kriget i Tigray så gott som över. Hela regionen låg i ruiner. Massvält härjade, det fanns praktiskt taget inte en enda familj som inte förlorat nära anhöriga. Och Abiy Ahmed satt fortfarande kvar vid makten.

”Folk hatar honom”, sa en affärsman intervjuad av Tom Gardner. ”Alla förstår att han inte håller vad han lovat. Och det här nonchalanta sättet på vilket han accepterar att folk dör, det är det som är mest upprörande.”

Det är inte bara landets egna medborgare som har förlorat tilltron till Abiy. Tidigare pålitliga allierade, som exempelvis Kenya, har nu dragit öronen åt sig. Gemensamma utvecklingsprojekt har lagts på is, affärsförbindelser har avbrutits. USA under president Joe Biden har markerat mycket starkt mot våldet och Abiy Ahmeds sätt att hantera de revolterande grupperna.

Haile Selassies ande svävar över hela det apokalyptiska dramat. En regent får aldrig tveka att använda sin makt, sa kejsaren. Den bild man får av Tom Gardners bok är att Abiy Ahmed har gått från att vara en fredsapostel till att bli Afrikas svar på Vladimir Putin.