PÅ CYKEL TILL UKRAINA

Sommaren 2022 tog jag mig på cykel ner till Ukraina via Baltikum och Polen, till Lviv. 2023 cyklade jag drygt 2 000 km runt de delar av Ukraina som var orörda av kriget, förutom luftangreppen förstås.

Ett år senare, i augusti och september 2024, cyklade jag i Ukraina igen. Det blev 1 650 kilometer, varav 1 000 längs fronten. Resan var på eget initiativ och utan något sällskap. Genom att färdas så ville jag skilja mig från journalister som kör bil – ofta tillsammans med en så kallad fixare, en infödd medarbetare, som föreslår och bokar upp intervjupersoner och vid behov tolkar. Jag ville inte att det skulle finnas något filter mellan mig och de soldater jag fick träffa.

Ut till frontområdena gick det inte att ta cykeln, på grund av vägspärrarna. Istället kördes jag dit av brigadernas pressofficerare, ibland försedd med skyddsväst och hjälm som de lånade ut. Fram till själva fronten släpptes jag inte, av säkerhetsskäl.

Jag kan inte ukrainska. De samtal som återges i denna artikel förde jag på ryska, någon enstaka gång på engelska.

DEN 15 SEPTEMBER 2024

Stridssjukvårdare kallas soldater som flyttar skadade från slagfältet och forslar dem till en plats där det finns läkarvård. Under tiden ger de första hjälpen, om de kan.

De stridssjukvårdare jag får besöka bor permanent i ett skyddsrum, egentligen en jordkula som de själva inrett. Eftersom vi befinner oss mycket nära nollinjen har de ingen viloplats eller kök ovan jord. De vistas tre personer i det trånga utrymmet och får aldrig avlösning. (Däremot, antar och hoppas jag, får de den stadgade årliga permissionen på 2 x 15 dagar.)

”Vi hämtar helst skadade i skymningen eller gryningen, då drönarna inte ser. Vi tar dem i en skåpbil, vi kan ta sju man åt gången, och så för vi dem vidare till läkare. Ryssarna skjuter även på oss stridssjukvårdare. När de ser att någon ligger sårad väntar de tills vi dyker upp och då skjuter de på både oss och den sårade.”

”Vi gick med som frivilliga vid storkrigets utbrott. Bara en av oss har viss medicinsk utbildning. Vi andra gjorde helt andra saker före kriget.”

”De vanligaste skadorna är från granatsplitter och minor. Det kan hända att en sårad får vänta på oss i ett dygn eller längre. Med drönare kan vi under tiden skicka ut morfinsprutor.” De visar en sådan, väl inpackad. Metoden verkar förutsätta att den sårade är vid medvetande och tillräckligt stark för att kunna ge sprutan åt sig själv.

På golvet står en skål mjölk. Stridssjukvårdarna håller katt.

DEN 16 SEPTEMBER

En stabiliseringspunkt, förkortat stabpunkt, betyder i Ukraina en plats där sårade stabiliseras, det vill säga deras skador bedöms och förbinds innan de skickas vidare till civila sjukhus, kan åka hem eller återvända till sitt förband. Varje bataljon har en stabpunkt. Här finns narkos och här upphör smärtan för soldaten.

Jag tas emot av läkaren Oleksandr, en ganska ung man. Samt av sjuksystern Anna, av administratören och före detta datorspecialisten Oleh och av en anestesiologisyster, som kom in sent i handlingen och som jag aldrig tog namnet på.

Normalt finns ännu ett lag med de tre me­dicinska tjänsterna så att de andra kan vila, men just nu har avbytarna permission.

Två operationssalar, vardera på 2 x 3 meter. Där verkar inget saknas, men de ligger i ett hus som tidigare beskjutits, i en dammig by med flera hus förstörda, och med ett bilvrak på gården. Här finns två hundar som personalen verkar ta hand om. Triage genomförs i ett separat rum intill husets huvudingång. ”Den som är medvetslös och inte kan prata tar vi sist, för det skulle ta för lång tid att ta reda på vad som är fel med honom, och under tiden skulle de skrikande kanske dö.”

Inga patienter ligger för närvarande inne. Eftersom det är en blåsig dag flyger inte drönare och därför såras färre. Man väntar på en soldat som sårats tre dagar tidigare men ännu inte kunnat forslas hit. (Tanken på vad soldaten just då känner, bokstavligen kände, gör mig nästan illamående.)

Vi slår oss ner vid ett bord i ett slags matrum. Väggen är täckt av teckningar från förskolebarn, gåvor till stabpunkten. Mitt under samtalet ringer någon på dörren och alla reser sig blixtsnabbt, utan ett ord, och rusar dit, medan jag lämnas ensam kvar. Tveksamt följer jag efter, osäker på vad som väntar och om det verkligen är etiskt att stå och titta på.

Det var falskt alarm. Bara någon som ville tacka för den vård han fått, en man ur lokalbefolkningen, soldater släpps inte iväg för sådana besök. Folk bor kvar i byn, och skadas eller dödas då och då av artilleri eller glidbomber, förklarar läkaren Oleksandr. Deras barn kan förstås också råka illa ut.

Samtalet om skador återupptas. Vanligast är hjärnskakningar från explosioner. Stabpunkten kan inte göra så mycket mer åt dem än att lindra de akuta följderna som till exempel kräkning­ar. Explosionens tryck kan spräcka trumhinnan, men så länge delar av den är kvar växer den tillbaka av sig själv. (Hjärnskakningar är så vanliga i Ukraina att soldater jag talade med inte räknade dem som riktiga sår, de uppehöll sig istället vid annat de råkat ut för. Ändå kan hjärnskakningar ge livslånga men: huvudvärk, minnesförlust, talstörningar, problem med synen och mardrömmar.)

Näst vanligast är splitterskador, fortsätter Oleksandr. Skyddsvästar hjälper mot dem men beroende på modell hjälper de olika mycket. Bäst men också tyngst är den amerikanska typen som går runt hela överkroppen och inte, som de med en separat fram- och baksida, lämnar bröstkorgens sidor oskyddade. Den amerikanska modellen har skydd för haka och hals, så att rikoschetten av splitter eller kulor inte går in i halsen varvid den sårade förblöder. Inte minst har de en flik fram som skyddar genitalia. Ja, säger jag, det sista hade jag just tänkt fråga om, den skadan måste rimligen förekomma på grund av minorna, fast man kanske sällan talar om den av något slags anständighetsskäl. Oleksandr bekräftar det och tillägger att minskador var vanliga under mot­offensiven sommaren 2023.

Skottskador är mycket sällsynta.

För hårt åtsnörda tourniqueter kan leda till kallbrand och då måste man amputera. En för löst anbringad tourniquet kan å andra sidan leda till att den sårade förblöder.

En amputerad soldat frikallas, men de som amputerats nedanför knäet kan få återgå till sin brigad, där de har sina vänner, och många gör det också. Inte till stridande funktioner förstås.

Hur kommer det att gå för krigsinvaliderna efter kriget? undrar jag. Illa, svarar Oleksandr. Det var inga bra förhållanden för handikappade redan före kriget och nu har det gjort förbättringar omöjliga. Oleksandr påpekar sedan vad jag aldrig tidigare tänkt på, men när han nämner det inser jag genast hur rätt han har, att vad gäller benamputationer är det en himmelsvid skillnad för patientens återanpassningsmöjligheter huruvida man amputerat nedanför eller ovanför knäet. Proteser är lättare att anbringa nedanför knäet och manöverförmågan i benet blir mycket större när knäet är kvar.

Oleksandr tänker sluta som läkare efter kriget. Han har fått nog. Upp till hit, säger han och håller upp en horisontell hand under hakan.

”Men”, invänder jag, ”det tar många års studier att bli läkare.”

”Ja, nio år hos oss.”

”Och det vill ni kasta bort? Och vad händer sen?

”Ingen aning, men det får vara slut med det här nu.”

DEN 23 SEPTEMBER

I Chersonområdet besöker jag en brigads psykologer. De är fyra stycken och talar ikapp med varandra. Kateryna är den jag har lättast att förstå. De vanligaste psykologiska skadorna är skräck, apati och den överlevandes skuld, förklarar hon. Det sistnämnda är vanligast. Soldaten känner sig skyldig för att han överlevt när hans kamrater inte gjort det. Andra har mardrömmar efter att första gången ha dödat en fiende.

Behandlingen består av vila, samtal och, inte minst, handarbete. Man har hittills behandlat 130 personer. Om man antar att brigaden är på 4 500 man motsvarar det 2,8 procent av dess personal.

”Natos standardprogram för behandling av mentala sammanbrott har vi lärt mycket av, men Nato har aldrig upplevt en situation som vår: att vara så underlägsen fienden och att behöva föra krig på eget territorium. Inga andra arméer utom vår (och ryssarnas, visserligen) har heller behövt leva under detta konstanta drönarhot.”

Den mentala klyftan mellan dem som är hemma och dem som är vid fronten är bred och en orsak till skilsmässor, konstaterar Kateryna.

För egen del reflekterar jag över det självklara men förkrossande faktum att kriget aldrig tar helg. Det blir ett oavbrutet slitage på alla Ukrainas invånare.

DEN 25 SEPTEMBER

Ukraina publicerar inga siffror över stupade och sårade. Jag såg en hel del färska gravar och några begravningar. Stupade verkar inte, som i en del andra krig, begravas i närheten av slagfältet utan förs tillbaka till sin hemort – säkerligen ett led i ansträngningarna att vidmakthålla hemmafrontens motståndsvilja.

Vid en begravning på landsbygden i utkanten av det gamla Galizien, några dagars cykling från Lviv, gick den lilla staden man ur huse för att hedra en stupad. Längs huvudgatan ställde de sig, i kilometerlånga led, var och en med blommor som de lagt framför sig på asfalten. I en timme stod de där, i hettan och under fullkomlig tystnad, tills likbilen kom. Knäfall och korstecken när den passerade. Kistan lyftes ut av soldater, kanske den stupades vapenbröder. En av dem fick slänga upp automatkarbinen högre upp på axeln för att få tag.

I närheten av Zaporizjzja träffade jag en person som ansvarade för kontakterna mellan en brigad och anhöriga till dess soldater och officerare. Till arbetsuppgifterna hörde att medverka i fångutväxlingar. Och att samla ihop döda från slagfältet. Jag kallar henne Maria, för vad hon gör är helgonlikt.

”Kropparna kan vara gamla, från några dagar till flera månader. Det är inget angenämt arbete men det är min uppgift. Farligt också förstås, oftast befinner sig ju de stupade som andra inte redan samlat ihop på mark som ryssarna håller nu. Vi kryper ändå dit när ryssarna inte märker det. Några gånger har jag använt rep och ankare för att dra bort dem, för att inte synas själv. Sen stoppar vi dem i säckar och överlämnar dem till bårhusen, och naturligtvis räcker inte bårhusen alltid till. Ibland hittar vi bara delar av kroppen. En gång bara huvudet och en hand. I början var jag den enda i vår brigad som gjorde detta.”

Hon visade i mobilen hur hon med stora blåa handskar vandrar runt bland döda på ett före detta slagfält.

”Och ibland är liken förstås ihopblandade. Då skriver vi bara att det här verkar vara till exempel tre lik. Sen får läkarna se om de verkligen har ­olika dna. Identifiering med dna förutsätter att det finns nära släktingar, helst barn. Inte alla ukrains­ka soldater har id-bricka, jag till exempel har ingen, så förutom dna finns bara dokument påträffade på kroppen att utgå från, om det finns några.”

Döda ryska soldater samlar Maria också ihop, för de kan användas till att få tillbaka ukrainska kvarlevor som ryssarna håller. En informell prislista finns, där till exempel kroppen av en rysk luftlandsättningssoldat eller annat elitförband är värd fem ukrainska lik. ”Mest betalt fick vi för Wagnersoldater, för en sådan kunde vi få tillbaka tio ukrainska kroppar.”

Kontakten med anhöriga är påfrestande. Svårast är kontakterna med anhöriga till personer saknade i strid: ”Var är min make?’ frågar de. Svaret ’vi vet inte’ är svårt att acceptera för dem. ’Visa mig åtminstone platsen där han stupade’, säger de också ibland och ofta går det inte, för att ryssarna håller den nu.”

Kvinnliga ukrainska fångar har alltid blivit våldtagna, berättade Maria. ”Det är för att förstöra dem så att de aldrig kan föda barn igen. Männen har alltid torterats. Jag vill inte berätta vad de utsatts för.”

”Internationella Rödakorskommittén (ICRC) följer vår behandling av ryska krigsfångar noga. De får ofta bättre förhållanden i fångenskap än vi vanliga ukrainare får leva under. ICRC är ändå kritiska till minsta detalj i hur vi behandlar dem. Men ICRC har aldrig ens släppts in i de ryska fängelser där våra krigsfångar sitter.”

Allt detta berättade hon i en nästan oupphörlig ström av ord i en hurtig ton som efterhand nästan blev prövande. Hon hade ett sådant där käckt ansikte, hakan förtröstansfullt uppåtvänd, och jag kan förstå att just hon varit beredd att samla ihop ruttna lik på ett slagfält. Hon hade beslutsamheten hos den som inte grubblar. Det är tur att det finns sådana människor.