Nazism är ett av våra mest laddade begrepp, ofta liktydigt med ren ondska. Men det är också en rörelse och ideologi med en konkret plats i historien som kan förstås, begripliggöras och förklaras. Det förtar inte det faktum att det var en rörelse och ideologi som under ohyggliga former gjorde sig skyldig till ett industriellt massmord på miljontals oskyldiga människor.

Nazismens laddning har dock en tendens att stå i vägen för historisk förståelse. Vissa skulle rentav hävda att ett professionellt historiskt förhållningssätt till nazismen blir suspekt. Men om man tror på värdet av ett intellektuellt förhållningssätt kan man inte ha den utgångspunkten.

Utan historisk förståelse kan vi inte dra slutsatser av händelserna före och under andra världskriget. För det är enkelt att moralisera och betydligt svårare att agera moraliskt under svåra och okända omständigheter. Moralisk handling förutsätter mod och principer. Men den förutsätter även kunskap om ondskans mekanismer, att förstå varför det kan var svårt att göra rätt är helt enkelt nödvändig för ett genomtänkt moraliskt förhållningssätt.

Två nyutkomna böcker behandlar på olika sätt temat nazism och moral. De tar båda sin utgångspunkt i svenska förhållanden och kan därför sägas röra sig i ”nazismens periferi”.

Hur ska vi se på de beslut som togs, bara någon generation före oss, av dem som bodde granne med ondskan? Mauricio Rojas bok Dåligt samvete har den svenska samlingsregeringens och statsminister Per Albin Hanssons agerande under andra världskriget i fokus. Andreas Gedins Christer Strömholm och nazismen handlar istället om en enskild individ – den långt senare mycket erkände konstfotografen Christer Strömholm – som under kriget var nazist.

Sverige var ett av ytterst få länder i Europa som lyckades hålla sig utanför kriget. För detta var många svenskar tacksamma när det begav sig, i efterhand har det dock riktats skarp kritik mot eftergifterna mot Nazityskland och nationell egoism.

Det dröjde förvisso länge innan den kritiken verkligen slog igenom. Det var först på 1990-talet som debatten om Per Albin blev het på allvar. Journalisten Maria-Pia Boëthius gick till frontalangrepp mot Sveriges hållning under kriget i sin bok Heder och samvete. Ungefär samtidigt ifrågasattes det svenska folkhemsbygget för att ha velat ”lägga livet till rätta” och inte minst uppmärksammades steriliseringspolitiken under 1930- och 1940-talen.

Boëthius bok och debatten om Sveriges neutralitet under kriget låg rätt i tiden i det både liberala och postmoderna 1990-talet med dess norm- och kollektivismkritik, muren hade fallit och nu skulle den unkna historien av anpasslighet vädras ut.

Men bland historiker av facket har det småstatsrealistiska perspektivet som etablerades under efterkrigstiden fortsatt vara den dominerande hållningen. Den svenska politiken var begriplig givet omständigheterna.

Sverige var ett litet, illa rustat land som under merparten av kriget var omringat av tyska trupper. Det var aldrig aktuellt för oss att ansluta sig till de allierade, om något hade Sverige indirekt kunnat dras in på samma sida som Tyskland om rege­ringen sänt sin armé att hjälpa Finland mot Sovjet – den enda aktivistiska hållning som hade seriösa förespråkare.

Sverige valde anpassligheten, den krökta ryggens politik, trots att en nazitysk seger i kriget troligen hade inneburit slutet för Per Albins socialdemokrater och trots att hans partikamrater redan satt i koncentrationsläger eller hade blivit avrättade på kontinenten. Hur ska man förstå det?

En hårdare linje mot Tyskland – att vägra tyskarna använda våra järnvägar, luftrummet eller sjölederna, att stoppa exporten av viktiga insatsråvaror som järnmalm och kullager – hade kunnat leda till tysk ockupation av Sverige. Det var i varje fall Per Albin Hanssons analys och något han ville undvika till varje pris.

Sverige gjorde till och med flera avsteg från neutraliteten för att hålla tyskarna på gott humör. Först från 1943 höll rege­ringen hårdare på formerna, men avstod under hela kriget från att kritisera Tyskland öppet och exporten av strategiska produkter fortgick in i det sista.

Det var inte av moraliska skäl Sverige anpassade sig. Men hade landet dragits in i kriget hade svenska judar mött en säker död och vi hade inte kunnat erbjuda danska judar en fristad 1943. Vid en ockupation hade Tyskland dessutom kunnat krama ur än mer resurser ur den svenska ekonomin.

Man bör komma ihåg att när andra världskriget pågick sågs det – faktiskt av alla inblandade – som en stormaktskonflikt om vem som skulle bestämma i Europa – inte som en kamp mellan gott och ont – trots att man i regeringskretsar väl kände till den tyska regimens natur. Också våra grannländer försökte hålla sig neutrala – även om de misslyckades. För svenskarna var det naturligt att hjälpa norska och danska judar för att de var norrmän och danskar, solidariteten var klart avgränsad. Så var det även i andra europeiska länder.

Den tyngsta kritiken mot Sveriges agerande – även med dåtidens moraliska mått – får sägas vara att den giriga exportpolitiken inte lades om tidigare, den kan rentav ha fördröjt Tysklands kapitulation.

Mauricio Rojas, själv docent i ekonomisk historia, bidrar inte med egen forskning i Dåligt samvete, men på 200 sidor går han föredömligt tydligt och pedagogiskt igenom vad som hände – vilka moraliska dilemman den svenska regeringen ställdes inför och hur den resonerade. Han tar även upp och bemöter den kritik som senare framfördes. Rojas vill återupprätta det realistiska anslaget och hans bok borde ha en given plats på universitetets grundkurser i ämnet.

Till bilden av Sverige under andra världskriget hör att ytterst få svenskar lockades av nazismen trots de tyska framgångarna på slagfältet. En som dock gjorde det var Christer Strömholm, född 1918, och långt senare känd som konstfotograf med motiv hämtade från marginaliserade miljöer såsom transsexuella i Paris på 1950-talet.

Andreas Gedins bok Christer Strömholm och nazismen har ett tydligt syfte. Gedin vill sätta dit Strömholm som han menar har kommit för enkelt undan med sitt nazistiska förflutna, ett förflutet som dessutom förvrängts och tonats ned av både Strömholm själv och hans tidigare levnadstecknare.

Gedins moraliska patos är både bokens styrka och största svaghet. Strömholm var en komplex och fascinerande person och Gedins jakt på bevis för att han var en värre skurk än vad som kommit fram gör boken bitvis spännande som en deckare.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Christer Strömholm växte upp i ett trassligt överklasshem i Vaxholm och blev nazist redan som 14-åring. Det är desto mer oklart när han slutade vara det. Strömholm kom nämligen att utföra uppdrag åt den republikanska sidan i spanska inbördeskriget som 20-åring, var senare Finlandsfrivillig och slogs mot tyskarna i Norge något år senare tillsammans med socialdemokrater – samtidigt som han fortsatte att umgås med nazister under hela kriget och även var inblandad i en del kriminell verksamhet med politiska ­förtecken. ­Längre fram i livet jobbade han åt personer långt ut på vänsterkanten.

För gedin är det viktigt att bevisa att Strömholm otvetydigt var nazist. Men det intressanta med Strömholm är snarast hans otvetydiga tvetydighet. Hans drivkrafter verkar lika mycket ha handlat om pengar, spänning och personliga lojaliteter som idéer. Han var ingen uttalad antisemit, men nationalist och antidemokrat. Strömholms förhållande till nazismen kan förefalla provocerande lättviktigt, men det är just det som kan ge oss insikter.

Boken hade överhuvudtaget tjänat på att borra djupare i det psykologiska och mångbottnade – något Gedin snarast värjer sig emot. Nazismens moraliska laddning verkar stå i vägen för det. Ändå skiner det igenom att nazismen hade något av en banal rebellisk lockelse på vissa unga män i Stockholm under 1930- och 1940-talet. Den var handlingsinriktad och anti-intellektuell. Men sammanhanget var ju trots allt ett helt annat än ohyggligheterna på östfronten.

Mycket kring strömholms unga år är höljt i dunkel och svårt att bevisa. Gedins försöker lägga ett pussel, men boken är inget historiskt fackverk och den brister delvis i stringens, precision och tydliga källhänvisningar. Läsaren tvingas att dra sina egna slutsatser och det förefaller onekligen som att Gedin har en poäng i att Strömholm friserat sitt förflutna. Det är förstås inte ointressant, men kanske inte så intressant som Gedin vill få det till. Man saknar också ett resonemang om hur Strömholms mörka bakgrund eventuellt påverkat hans konst, fanns där någon form av normbrytande kontinuitet? Trots allt är det Strömholms konstnärskap som överhuvudtaget gör honom till en person värd att diskutera.

Med det sagt är Christer Strömholm och nazismen en riktig bladvändare med ingående, tankeväckande och spännande beskrivningar av en suspekt halvvärld i Stockholm under en tid då Sverige lade moralen åt sidan för att överleva som land.

Att förhålla sig till historien utan att moralisera är svårt, speciellt som vårt intresse för historia ofta bottnar i samtida konflikter och frågeställningar. Men vill vi lära oss av historien måste vi gå bortom moraliserandet, eftersom det förutsätter att vi redan sitter inne på svaren och sällan kostar oss något. Hi­storiens lärdom är oftast att moraliska val görs både under ovisshet om utgången och till risken av att få betala ett pris för fel val. Historien är oftast en lektion i ödmjukhet.