I skuggan av regionvalet i Katalonien i maj förra året tillkännagavs att en språk­akademi hade inrättats på Balearerna (Mallorca, Menorca, Ibiza och Formentera) med det svårbegripliga namnet Real Academi de sa Llengo Baléà.

De flesta kunniga om språksituationen i Spanien reagerade starkt mot vad man såg som ett ovetenskapligt tilltag, dessutom försett med ett löjeväckande namn. För det första, den variant av katalanska som talas på Balearerna är inget eget språk och för det andra, vem är ansvarig för att kung Felipe VI förlänar epitetet ”kunglig” till en så bisarr idé? Det tog hus i helsicke, helt enkelt. Men kungahuset gjorde inte avbön – Real eller Reyal – står kvar i namnet. Kungen ville uppenbarligen inte ge sig in i en diskussion utan hänvisade till remissinstanserna som hade gett grönt ljus.

Händelsen kan synas oviktig men har stor betydelse för vad som ska betraktas som ett eget språk och vad som är en va­riant eller en dialekt. Dessutom ger den en vink om den sociopolitiska situationen i Spanien. När ett språk fragmenteras uppstår nya varianter som ofta utvecklas lite vind för våg – så var det när det klassiska latinet sönderföll och blev till franska, spanska med flera latinska dotterspråk.

De romanska eller latinska språken är inget annat än ett folkligt latin som korrumperats av tiden. I den här processen är såväl centrifugala (utåtgående) som centripetala (inåtgående) krafter verksamma.

Centrifugalrörelsen innebär att talarna önskar skilja ut sig och framhålla sin identitet. Det är en ”vi och dom-mentalitet”, en språklig grupp vill stärka sin identitet genom att fjärma sig från andra. Den andra sidan av myntet som kan vara lika stark är en rörelse inåt mot en större gemenskap. En svagare, kanske mer utspridd, språkgrupp tenderar att ”ta efter” en annan grupp med större makt och högre anseende. Man vill efterlikna den starkare och på så vis sker en språklig utjämning.

I Frankrike, Italien och Spanien uppstod en rad historiska dialekter ur latinet. I Spanien var det galiciska, leonesiska i väster, aragonska och katalanska i öster, samtliga rivaler till kastilianska som blev nationalspråket spanska. Två saker kan hända i denna utveckling: dialekterna trängs undan men färgar av sig på nationalspråket, eller så erhåller dialekten officiell status och blir ett nytt språk.

När katalanskan efter en längre nedgångsperiod normaliserades vid slutet av 1800-talet förespråkade vissa språkmän genuina, ofta medeltida, lösningar. Det viktiga var att markera avstånd från spanskan. Efter Spaniens enande 1469 hamnade Katalonien i bakvatten. Regionen var en del av Aragonien, beläget längre västerut, som var ena parten i äktenskapet med Kastilien.

Därefter blev Katalonien/Valencia aldrig någon sammanhållande statsbildning som kunde vidmakthålla och utveckla de språkliga drag som etablerats under me­deltiden. Någon verklig nivellering skedde aldrig mellan dialekterna. En viss sprickbildning har alltid funnits i katalanskan, kanske går den tillbaka till språkets uppkomst under tidig medeltid. Skillnaderna mellan de tre huvudvarianterna – central (Furs­tendömet Barcelona), balearisk (Mallorca, Menorca, Ibiza) och valenciansk – blev mer påtagliga när trycket från stormakten Spanien ökade. Speciellt under 1700-talet fördes under Bourbonkungarna en utpräglat centralistisk politik. De perifera regionerna och de regionala språken trycktes tillbaka, återhämtade sig under senare delen av 1800-talet fram till Andra republiken 1931–36. Från 1939 satte Francoregimen tvärstopp för alla separatistiska ansatser.

Politiken från Madrids sida var då machia­vellisk och gick ut på att ”söndra och härska”. En effekt av en absolutistisk politik ifråga om självstyre och mångspråkighet var att regionerna ställdes mot varandra. Under 1900-talets första decennier uppstod en bitvis hätsk rivalitet mellan de katalanskspråkiga landsdelarna, speciellt Valencia och Barcelona. Valencianisterna opponerade sig våldsamt mot Barcelonas anspråk på att ha ensamrätt till katalanskan och vilja påtvinga valencianskan sin stavning.

Valencianska är ett självständigt språk med en glansfull litterär tradition från 1400-talet, hävdade man. Så sent som vid romanistkongressen 2010 i Valencia demonstrerade studenter och lärare mot Barcelonas hegemoni och språkliga imperialism. I en pamflett som delades ut till deltagarna kunde man läsa att ”Barcelona-katalanskan som man försöker pådyvla Valencia är en skamlig och motbjudande dialekt”.

Ett språks överlevnad är en fråga om makt och identitet. Om man saknar makt vill man till varje pris hävda sin egenart för att inte suddas ut helt. I en sådan situation är den närmaste släktingen ofta den mest hotfulla, för Valencia var det Barcelona. När Katalonien vakande upp ur sin törnrosasömn och inrättade kulturinstitutioner och språkakademier från slutet av 1800-talet, då var inte Valencia med. Antagonismen mellan Katalonien och Valencia var ett faktum och sviterna är märkbara än idag.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Här sluts cirkeln. Om Barcelona och Valencia har egna språk, då ska väl de balea­riska varianterna av katalanska vara egna språk. De är ju en egen autonomi och språk är mer en fråga om identitet än en objektiv företeelse. Så resonerar föreståndaren för den baleariska akademin Guiem Matas som med emfas hävdar att baleariska är skilt från katalanska (intervju i tidningen Última Hora 10/5 2024). Han anför som stöd de myter som var i svang under 1800-talet, nämligen att det baleariska språket är en ättling till det sydfranska språket lemosinska som användes i den medeltida trubadurdiktningen.

Allt detta är nonsens, i bästa fall en förvrängning av det faktum att lemosinskan användes i trubadurdiktningen även av poeter som levde i Katalonien. De baleariska varianterna av katalanska etablerades på öarna när dessa erövrades av Jakob I ­(Jaume I) från morerna i början av 1200-talet. Språket som kom med på köpet är omisskännligen katalanska, med några särdrag. Det mest påfallande är att man använder es och sa som bestämd artikel i stället för el och la: es poble (byn), sa plaça (torget), inte el resp. la. Det här bruket, som går tillbaka på latinets ipse ’själv’, är unikt för balearisk katalanska i den romans­ka familjen. Men detta gör inte katalanskan på Balearerna till ett eget språk.

Genom anspråket på att baleariska skulle vara ett eget språk får den nya språk­akademin ett löjets skimmer över sig. Att bedriva vetenskapliga studier i dessa katalanska varianter är något helt annat, vare sig det sker vid Balearernas universitet (Universitat de les Illes Balears) eller vid andra universitet och institut. Inrättandet av en akademi är emellertid en påminnelse om hur viktigt språket är som uttryck för en regions identitet och individernas tillhörighet till regionen. Nej, den baleariska katalanskan är inget eget språk, däremot är den en del av en språklig gemenskap som sträcker sig från Alicante (Alacant) i söder till Perpignan (Perpinyà) i norr.