I USA var åren kring 1920 en tid av dramatiska förändringar. Viktigast var nog den omprövning av amerikanernas självbild som framtvingats av korruptionen och de finansiella svindlerierna. Förvissningen att leva i ett rättfärdigt samhälle – byggt på fromhet och viktoriansk moral – efterträddes av en mindre troskyldig bild. Nu framstod USA istället som ett land av cynism, girighet och kulturell förflackning.

Dramatiken kring denna förvandling har skildrats i några av epokens mest omtalade böcker. Dit hör bland annat Sinclair Lewis Babbitt (1922), Upton Sinclairs Olja (1927) och John Dos Passos Stora pengar (1936).

Det mest minnesvärda vittnesmålet är likväl Scott Fitzgeralds roman Den store Gatsby (1925), som i april utkom för exakt 100 år sedan. Här skildras det nya USA med en intensitet som gjort berättelsen till ett ödesdrama med många paralleller till vår egen tid.

Om berättelsens aktualitet vittnar inte minst den dramatisering som hösten 2024 uppfördes på Göteborgs stadsteater. Det var inte utan skäl som man i förhands­reklamen konstaterade att Den store Gatsby är ”gripande och träffande” och dessutom ”lika aktuell nu som för hundra år sedan”.

Scott Fitzgerald (1896–1940) kom från en familj från Mellanvästern som – för att använda hans egna ord – sjunkit från högborgerlighet till småborgerlighet. Efter halvhjärtade studier vid Princetonuniversitetet blev han inkallad, men i motsats till flera av de unga männen i hans berättelser blev han aldrig sänd till striderna i Europa. Istället lärde han under inkallelsetiden i Alabama känna den kvinna som på gott och ont skulle bli hans öde, den utlevande societetsvampen Zelda Sayre (1900–1948).

Efter kriget förlovade sig Scott med Zelda, men lyckan blev kort. De tilltänkta svärföräldrarna såg förbindelsen som en mesallians och satte sig på tvären. Zelda slog därför upp förlovningen och började se sig om efter någon mer kapitalstark fästman. Scott gav dock inte slaget förlorat. I hopp om att en litterär framgång skulle göra honom mer gångbar som friare och make skrev han det första utkastet till sin debutbok, collegeromanen En skymt av paradiset (1920). När förlaget efter många omarbetningar antagit boken gick Zelda till slut med på att gifta sig med honom. Några dagar efter bokens publicering vigdes de i New York.

En skymt av paradiset är en nyckelroman. Liksom flertalet av Scott Fitzgeralds böcker bygger den på självbiografiskt stoff.

Berättarens alter ego, den unge Amory Blaine, har lämnat sitt hem i Mellanvästern för studier vid ett mondänt college på östkusten. Här hoppas han få framgångar hos kvinnorna men blir snabbt desillusionerad. Hans förhoppningar om amorösa trium­fer blir gång på gång krossade av klassamhällets brutala realiteter. Skolans rika flickor låter sig gärna smekas av fattiga pojkar, men de reserverar en del av sig själva för mer ståndsmässiga kavaljerer.

Fokuseringen på det självbiografiska hindrar inte att En skymt av paradiset också är ett tidsdokument. Här skildras den narcissistiska ”jazzåldern” med dess cyniska jakt på glamour, nöjen och lättförtjänta pengar. Som barn av sin cyniska tid förknippar Amory sålunda godhet med dumhet och intelligens med förmågan att vara ond.

Men här finns också människor som inte låter sig ryckas med av cynismen. En av dem är Amorys karismatiske mentor Thayer Darcy, ett porträtt baserat på Fitzgeralds biktfar, den katolske prästen Sigourney Fay.

En skymt av paradiset gav Scott Fitzgerald inträdesbiljetten till ett glamoröst societetsliv som inledningsvis kunde te sig förtrollande. På sikt skulle det likväl leda till personliga katastrofer. Dit hörde äktenskapet med Zelda Sayre.

Det är dessa dystra erfarenheter som Fitzgerald bearbetar i Den store Gatsby. Liksom många andra av hans texter handlar denna roman om förlusten av en illusion – det som brukar kallas The American Dream. Med detta avses som bekant den fromma tron att alla hyggliga amerikaner med lite ansträngning kan uppnå framgång, rikedom och lycka. Hos Fitzgerald slås denna dröm i spillror. Gång på gång berättar han om människor vars strävan efter framgång leder till besvikelse, misär och inte sällan en för tidig död.

Den store Gatsby utspelar sig 1922. Vi befinner oss alltså i den epok som brukar kallas ”det glada tjugotalet”, men romanens människor är allt annat än lyckliga.

När boken börjar har dess berättare, den unge börsmäklaren Nick Carraway, flyttat från New York City till en lantlig bungalow, inklämd mellan väldiga villor längs en strand på Long Island. Kort tid efter ankomsten blir han bjuden till släktingar i trakten, sysslingen Daisy och hennes stormrike make Tom Buchanan. I deras magnifika herrgårdsbyggnad lär han känna en raljant skönhet – Jordan Baker – som uppges vara en framstående golfspelare. Av henne får Nick höra att sysslingen Daisy trots sin rikedom är mycket olycklig. Skälen till detta är flera, men viktigast är att hon bedras av sin cyniske make.

Baker berättar också om Nicks granne Jay Gatsby, en hemlighetsfull affärsman som arrangerar överdådiga fester i sin gigantiska villa. Nick blir längre fram vän med Gatsby, och får på så sätt veta att denne före första världskriget haft en kort kärlekshistoria med Daisy. Han blev dock dumpad, främst på grund av motstånd från flickans familj.

Gatsbys syfte med de storslagna fester han arrangerade i sitt stora hus var att återuppväcka Daisys kärlek och förmå henne att lämna sitt olyckliga samliv med den notoriskt otrogne Tom Buchanan. Till en början tycks det som om planen skulle kunna gå i lås. Efter att ha återförenats i Nick Carraways anspråkslösa bungalow återupptar Gatsby och Daisy sitt kärleksförhållande.

Lyckan blir emellertid kort. När Daisys make Tom Buchanan förstår att hon vill lämna honom agerar han för att hålla henne kvar. Under ett möte på ett lyxhotell i New York, där alla romanens huvudpersoner är närvarande, avslöjar Tom att Gatsby är en bedragare, som har tjänat snabba pengar på förfalskade värdepapper och illegal drogförsäljning. Därmed förmår Tom sin hustru att stanna kvar i deras olyckliga äktenskap.

På hemvägen från New York orsakar Daisy en dödlig bilolycka. I berusat tillstånd kör hon över en kvinna som visar sig vara Toms älskarinna. När hennes efterlämnade make vill hämnas leder Tom hans misstankar till den i just detta avseende oskyldige Gatsby. Resultatet av detta bedrägeri blir att Gatsby mördas och att den skyldiga – den svekfulla Daisy – kan svära sig fri från alla anklagelser.

Vid Gatsbys begravning är ingen av hans många bekanta närvarande. Hans älskade Daisy visar inte heller några tecken på att sörja sin forne fästman. Genom hans död blir det ju också lättare för henne att undandra sig ansvaret för bilolyckan.

Efter begravningen inser Nick Carraway att Gatsby trots sin stora förmögenhet och sitt gigantiska hus har varit en mycket olycklig människa. Denna insikt fyller honom med avsmak inför den giriga och korrumperade värld han ser omkring sig. Luttrad lämnar han sin karriär som börsmäklare och återvänder till den mera oskuldsfulla miljö i Mellanvästern där han har vuxit upp.

Mycket i Den store Gatsby kan förstås ur ett socialpsykologiskt perspektiv. Liksom hos många andra i hans generation var Fitzgeralds avsmak inför samtiden en reaktion på första världskriget. Av hans brevväxling framgår att krigshändelserna gick honom djupt till sinnes. Han upprördes särskilt starkt av rapporterna från striderna vid den belgiska byn Passendale, som mellan den 31 juli och 10 november 1917 kostade över en halv miljon människor livet.

Mycket talar dessutom för att Fitzgerald direkt eller indirekt tagit intryck av epokens många civilisationskritiker. Hos D. H. Lawrence hade Fitzgerald mött en kritik av den västerländska industrialismen som har många beröringspunkter med hans egen. Ännu viktigare var nog Oswald Spenglers Västerlandets undergång (1918–1922). Genom den boken tillägnade sig Fitzgerald den tidstypiska föreställningen att hela den västerländska civilisationen var på väg mot förfall och upplösning.

Det fanns också högst privata skäl till Fitzgeralds avsmak inför samtiden. Trots en tämligen god utbildning och ett fördelaktigt utseende framstår hans kärleksliv som en lång rad av misslyckanden. Detta kulminerade med det dysfunktionella äktenskapet med Zelda. Hustruns otrohet och tilltagande alkoholism bidrog till Fitzgeralds depressioner och missbruk som på sikt skulle hindra honom från att skriva.

Zelda Fitzgerald hade i början av 1920-talet gjort sig känd som ”den första flappern”. Hon var med andra ord den mest kända av de många kvinnor som klädde sig i kort kjol, hade bobfrisyr och lyssnade på jazz. Den äregiriga Zelda ville också slå igenom som succéförfattare. På den punkten blev hon dock aldrig lika framgångsrik som sin make. Hennes enda bok – den självbiografiska romanen Save me the waltz (1932) – väckte föga uppmärksamhet i samtiden. Då den kom ut, hade Zelda redan haft nervösa sammanbrott, och snart nog skulle hon diagnostiseras som schizofren. Under resten av sitt liv blev hon därför föremål för psykiatrisk vård, mestadels på mentalsjukhus.

Paret Fitzgeralds dysfunktionella äktenskap speglas i den sista bok som Scott fullbordade, den till stora delar självbiografiska Natten är ljuv (1934). Här ser vi hur en ursprungligen stark och ädelmodig människa urholkas och går under på grund av den förfalskning av alla värden som sägs följa i rikedomens kölvatten.

När berättelsen börjar har Fitzgeralds alter ego, psykiatrikern Dick Diver, gift sig med en av sina patienter, den tidvis sinnessjuka Nicole. Hon är en rik amerikanska, som blivit schizofren på grund av ett incestuöst förhållande med sin pappa. Medan Nicole långsamt tillfrisknar bryts maken Dick ner av hennes rikedom. Han töms efter hand på sina talanger, sin vitalitet och sina vetenskapliga ambitioner. Och när Nicole till sist är botad är hon också färdig att lämna honom för en annan man. När boken slutar har Diver förvandlats till ett mänskligt vrak. Härjad av sprit och narkotika återvänder han till Mellanvästern.

Detta låter dramatiskt nog, och det överraskar därför inte att Natten är ljuv har blivit långfilm och tv-drama. Likväl ligger berättelsens kärna inte i den yttre handlingen utan i människornas psyken.

Genom Zeldas vistelse på ett mentalsjukhus i Schweiz blev paret Fitzgerald väl förtrogna med de tankevärldar som utgått från Sigmund Freud och dennes efter hand alltmer självständige lärjunge Carl Gustav Jung. Inflytandet från Freud ser vi framförallt i några av bokens tillbakablickar. I en av dem får vi veta att den unge Diver mitt under brinnande världskrig reste till Wien för att träffa ”den store Freud” innan denne fallit offer för flygbomber.

Lärdomarna från Freud utnyttjar Diver när han längre fram låter förstå att Nicoles schizofreni skulle ha berott på att hon våldtagits av sin pappa. Det var ett inslag i romanen som väckte starka motreaktioner hos Nicoles förebild Zelda Fitzgerald. Hon hävdade bestämt att något sådant aldrig inträffat.

I skildringen av Dick Divers psykiska kollaps visar dessutom Fitzgerald, inspirerad av Freud, hur hans alter ego går under, därför att han förlorat kontrollen över den ömtåliga balansen mellan Detet, Jaget och Överjaget.

Den betydelsefullaste inspirationskällan var likväl inte Freud utan C. G. Jung. Då Diver är på väg till en psykiatrisk kongress i Berlin förväntar han sig att ”Freuds män från Wien” ska överglänsas av ”den store Jung”: ”Det skulle finnas cyniska sydeuropeiska herrar och en och annan av Freuds män från Wien. Mest välformulerad bland dem alla skulle den store Jung vara, urban, hyperaktiv på sina turer mellan antropologins skogar och skolpojkars neuroser.”

Denna bild av C. G. Jung går tillbaka på en händelse, som år 1909 fick en avgörande betydelse för utvecklingen inom den amerikanska psykologin. Tillsammans med Freud deltog Jung detta år i en psykiatrisk konferens vid Clark University i USA. Konferensen ledde till en schism mellan Jung och Freud, men den blev också ett formidabelt genombrott för den jungianska psykologin. Anledningen till detta ska ha varit att den gladlynte Jung för de amerikanska psykiatrikerna framstod som betydligt mer karismatisk än den surmulne Freud.

I Natten är ljuv framstår huvudpersonen Dick Diver som en hybrid mellan Jung och Scott Fitzgerald själv. Liksom Jung var Diver en begåvad prästson från en mindre framgångsrik gren av en framståen­de släkt, som under sin studietid är tvungen att förlita sig på stipendier och längre fram på ekonomiskt bistånd från en förmögen hustru.

Viktigare än det rent biografiska är dock de många anspelningarna på den jungianska tankevärlden. Ett exempel får vi då Diver inför den psykiatriska kongressen tänker på Jungs ”turer mellan antropologernas skogar och skolpojkars neuroser”. Denna koppling mellan antropologi och psykiatri hänger samman med det mest berömda inslaget i den jungianska psykologin – teorin om arketyperna.

Den utgår från de likheter mellan olika kulturers föreställningsvärldar som antropologerna säger sig ha upptäckt. Dessa likheter skulle enligt Jung bero på att det i människans psyke skulle finnas ett för alla mänskliga varelser gemensamt skikt – det kollektivt omedvetna – som skulle bestå av medfödda föreställningsmöjligheter, arketyper. Jungs teori har haft ett enormt inflytande på litteraturen och litteraturkritiken. Hos Fitzgerald ligger detta inflytande i öppen dag.

I Natten är ljuv ser sig berättelsens kvinnliga huvudperson, Nicole Diver, som en sentida motsvarighet till den grekiska gudinnan Pal­las Athena. Att se samtida kvinnor som grekiska gudinnor var visserligen vanligt vid denna tid – James Joyces Ulysses (1922) är bara det mest kända exemplet – men i Natten är ljuv ligger det närmast till hands att associera till Jungs arketypteori. I den jungianska litteraturen tolkas Pallas Athena som en manifestation av arketypen ”Anima”, en symbol för det kvinnliga element som antas finnas nedärvt i varje mans omedvetna.

Det jungianska är en viktig men ofta förbisedd komponent i Natten är ljuv. Genom det arketypiska ville Fitzgerald ge sin berättelse en allmängiltighet som hans tidigare författarskap till följd av fokuseringen på den amerikanska överklassen hade saknat.

Natten är ljuv blev dock inte den framgång som Fitzgerald hade hoppats på. Försäljningen gick inte lika bra som förväntat, och arvo­det kunde därför inte täcka hans skulder till förlaget. Därtill kom att recensenterna hade invändningar mot bokens komposition och mot dess barlast av djuppsykologiskt tankegods.

Dessa motgångar var anledningen till att Fitzgerald under de sista åren av sitt liv försökte dra sig fram som manusförfattare i Hollywood. Men hans dagliga intag av alkohol var så stort att han aldrig lyckades prestera något manus som producenterna ville satsa på.

Fitzgeralds stora tema – överklassens vanor och ovanor – hade inte längre nyhetens behag. Det kunde till och med framstå som ett hån mot de arbetslösa massor som på grund av depressionen förlorat sin försörjning och tvingats ut på vägarna. När Fitzgerald 1940 dog i hjärtinfarkt var han en bortglömd författare. Hans sex böcker samlade damm på förlaget. Arvodet under hans sista år i livet uppgick därför inte till mer än 13 dollar och 13 cent.

Steget från obemärkthet till ikonstatus skulle dock visa sig vara kort. En bit in på 1950-talet hade Fitzgerald plötsligt intagit den välförtjänta plats i den amerikanska litteraturens Pantheon som han alltjämt åtnjuter. Ett viktigt skäl var att det intellektuella klimatet hade förändrats. Romanernas fokusering på amerikanska överklassmiljöer sågs inte längre som en belastning. Därtill kom att Fitzgerald hade fått en rad inflytelserika läsare.

Egentligen hade det väl börjat redan med Gertrude Steins kultbok Alice B. Toklas självbiografi (1933), där det hävdades att Fitzgerald skulle komma att bli läst långt efter det att hans mer berömda samtida hade glömts bort.

Efter sin död skulle Fitzgerald dessutom få uppbackning av en gammal skolkamrat – den mycket inflytelserike kritikern Edmund Wilson. Därmed startade en rehabilitering som på sikt skulle ge världsrykte åt Den store Gatsby och Natten är ljuv. Wilson prisade Fitzgerald i sina essäer, men han såg också till att ett ofullbordat manuskript – romanutkastet Den siste magnaten – kunde ges ut postumt. Att boken inte var färdig hindrar inte att den för eftervärlden kunnat framstå som en av de intressantaste skildringar av filmbranschen som någonsin har skrivits.

Wilson var inte den enda av Fitzgeralds forna vänner som skulle ägna sig åt vården av hans minne. Det gjorde också Budd Schulberg, ett ungt snille som varit Fitzgeralds medarbetare under dennes tid som misslyckad manusskrivare i Hollywood. Schulbergs hyllade roman The Disenchanted (1950) handlar i lätt förklädnad om deras havererade samarbete.

Boken bidrog starkt till det nyväckta intresset för Fitzgeralds författarskap. Det gjorde också Arthur Mizeners biografi The Far Side of Paradise (1951) och Ernest Hemingways postumt utgivna Parisskildring En fest för livet (1964). Tillsammans skulle dessa böcker göra Fitzgerald till en ikon som satt otaliga spår i den amerikanska populärkulturen.

Ett vittnesmål om detta är Woody Allens film Midnatt i Paris (2011). Där gör regissörens alter ego en serie tidsresor till 1920-talets Paris. På så sätt lär han inte bara känna sin idol Ernest Hemingway utan också Scott och Zelda Fitzgerald. I filmen kan makarna i förstone framstå som glansfulla representanter för det som brukar kallas det glada tjugotalet. Likväl finns här också antydningar om de katastrofer som ska komma. Liksom i Hemingways En fest för livet framstår Zelda som inkarnationen av ett decennium som bakom den glättade fasaden rymde fröet till kommande olyckor.

Hustrun överlevde sin make med åtta år. Men hennes psykiska hälsa blev efter hand så dålig att hon bedömdes som farlig både för sig själv och för sina anhöriga. Därtill kom att hon i likhet med sin landsman Ezra Pound blev hängiven fascist. Hösten 1947 internerades Zelda Fitzgerald på mentalsjukhuset Highland Hospital i North Carolina. Där blev hon följande år innebränd i en eldsvåda som förmodligen var anlagd.

På hennes gravsten står slutorden från Den store Gatsby: ”Som båtar mot strömmen kämpar vi framåt och drivs ständigt tillbaka till det förflutna.”