Vi är inte syskon

För ett decennium sedan försökte jag och andra svenskkyrkliga kolleger föra en diskussion om kristendomens och kyrkans identitet. Det utlöste ramaskri från kyrkoledningsnivåerna och bifall från många andra i Vår herres hage.

En viktig pusselbit för att förstå hur det kunde blir så stormiga debatter, är att Sverigedemokraterna kom in i Sveriges riksdag år 2010. Det var således inte enbart i det omgivande samhället chockvågorna gick höga, även i den kyrkliga sfären var S-ordet på de flestas läppar.

Fasor som nu väntade Sverige beskrevs målande. Inom Svenska kyrkan formerades en kyrkligt finansierad tankesmedja vid namn Seglora. Seglora smedja definierade sig som en kyrklig vakthund mot det onda och hade kopplingar till den socialdemokratiska Broderskapsrörelsen och 68-vänstern. Kyrkans 68-or och deras lärjungar dök flitigt upp i smedjans opinionsbildande spalter.

”Och, nej, som kristen accepterar jag inte Muhammed som profet.”

Det var ganska lätt att hamna på Seglora smedjas svarta lista och bli anklagad för att vara ”extremist” ute i ”träskmarkerna”. Att vilja tala om kristen identitet räckte. När jag dessutom tog mig för att teologiskt och trosmässigt vilja resonera om de avgörande skillnaderna mellan kristendomen och islam, fick jag höra från överordnade i kyrkan att jag öppnat ”intoleransens alla dammluckor”.

Toleransen krävde nämligen att jag skulle bejaka att Svenska kyrkan finansierade anställningen av en imam från Muslimska brödraskapet. Jag, och andra, vägrade. Det var det ställningstagandet som var startpunkten för en rad händelser och som gjorde att jag fick upp ögonen för Svenska kyrkans målmedvetna samarbete med islamister. Allt det där är en lång historia – en dag ska jag färdigställa den bok jag påbörjade.

Då och då läser jag i det bokmanuset, och undrar hur jag orkade de där åren. Men, även om priset blev högt, var det värt att betala. Fast det tyckte jag nog inte när det stormade som värst och jag vaknade varje morgon med en stress inför vad som skulle stå om mig på olika nätforum. ”Islamofob, ”rasist”, ”brun”, ”nazist”? Det var flera nära mig som fick dra ett tungt lass. Så, priset betalade inte enbart jag.

Ett antal år senare skrev en universitetskollega till och med en bok, i vilken han ägnar sidor åt att stämpla mig som xenofob och islamofob. Jag tror att han använt den i sin universitetsundervisning.

När jag tittar på texterna som jag skrev om kristen identitet för tio år sedan inser jag att det faktiskt krävdes en aning mod för att skriva dem.

I en debattartikel står det: ”…varför krattar ett flertal av Svenska kyrkans tongivande företrädare manegen för en annan religion? Och varför just islam? Beror det på att man fascineras av en identitetsstyrka man själv inte har?” Och: ” Betyder alltså en inkluderande människosyn att kristna ska acceptera Muhammed som profet?”

En annan artikel uttrycker synen på relationen mellan judendomen, kristendomen och islam så här:

”Ingen kan säga vem Gud är. Gud är i sig själv fördold. Men för kristna är Kristus den uppenbarade Guden. Det går inte – om man vill bevara respekten för andras och sin egen tro – att säga att Allah är vår Gud, fast i arabisk form.”

Och: ”Kristendomen växer ur judendomen. Därför finns inom våra båda religioner gemensamma metaforer och trosuppfattningar, gemensamma texter och överensstämmelser vad gäller synen på att heliga texter måste tolkas.”

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Så, nej, kristendomen och islam är inte syskon. Och, nej, som kristen accepterar jag inte Muhammed som profet. Så tänkte jag då och mina svar är desamma idag.

Nuförtiden orkar jag inte längre bry mig om deplattformeringsförsöken. Verkligheten och sanningens olika delar är det enda en skribent, forskare – och människa – till syvende och sist kan ta hänsyn till.

Sverige har förlorat ett decennium av viktig genomlysning av frågor om muslimer, islam och islamism. Vår samhällsutveckling har inte mått bra av att så stora och viktiga fält undantagits från öppen och förbehållslös debatt. Det har varit riktigt dåligt för vårt land att den diskussion förhindrats, som hade kunnat hantera kritik och farhågor på ett allvarligt och konstruktivt sätt.

Kanske är nu tiden mogen för den stora reflektionen om kristen identitet, som kom av sig för tio år sedan. Jag är redo.

Annika Borg

Teologie doktor och skribent.

Mer från Annika Borg

Läs vidare