Filmen bjuder på aha-upplevelser långt efteråt

Florian Henckel von Donnersmarcks De andras liv från 2006 är en film som berör mig allt starkare varje gång jag ser den. Men numera ser jag den helst ensam, eftersom jag halvt bryter samman och inte riktigt kan förklara varför. Berättelsen om Stasiofficeren Gerd Wiesler som börjar avlyssna en dramatiker i hopp om att hitta något komprometterande tog världen med storm, som det heter, och kammade hem en Oscar för bästa utländska film.

Man får nog gå till titlar som Citizen Kane, Kvarteret Korpen och Fucking Åmål för att hitta motsvarigheter där det är så uppenbart att just här och just nu står alla planeter helt rätt för den här filmskaparen.

Donnersmarck är mästerlig på att skildra den ”lilla” människans försök att hålla sig flytande genom historiens strömmar, forsar och grynnor. Pliktmänniskan Gerd Wieslers förändring, och hans uppror mot det förtryckande maskineri där han länge varit en pålitlig kugge, är inte av det storvulna slaget, men det får både ödesdigra och livsavgörande konsekvenser. De andras liv är en stillsam uppmaning åt oss att följa vårt samvete även om det kostar oss dyrt – och en erinran om att frukterna av vårt motstånd kanske kommer att skördas långt senare, bortom vår horisont.

Filmen öppnade Hollywoods dörrar på vid gavel för Donnersmarck. Förväntningarna var höga på thrillern The tourist, med Angelina Jolie och Johnny Depp, men resultatet blev förvirrat och famlande; en film som aldrig hittar sin form.

I Never look away från 2018 är han tillbaka i Tyskland, närmare bestämt i Tredje riket. I inledningsscenen vallas pojken Kurt Barnert av sin unga och excentriska moster Elisabeth genom en utställning av ”urartad konst”. Guiden förklarar pedagogiskt att den här sortens tavlor måste vara sprungna ur ett sjukt sinne.

Elisabeth förirrar sig alltmer in i ett högspänt tillstånd och skickas till ett sinnessjukhus av familjen. Det dröjer inte länge innan hon sopas undan i den nazistiska ”renhållningen” och möter döden i gaskammaren.

Vi får följa Kurt Barnert upp i vuxen ålder, i hans försök att förvalta den konstnärliga talang som hans moster upptäckte tidigt. Vilket inte är det lättaste. Konstskolorna drivs nu av de sovjetiska ”befriarna” som har sina bestämda åsikter om vad som är god respektive småborgerlig konst.

Just innan Berlinmuren reser sig runt östtyskarna flyr Kurt och hans flickvän till väst, där det återigen är nya estetiska riktlinjer som gäller; där målerikonsten är dödförklarad och man hellre ska begrunda en potatis som pendlar i ett snöre…

Är man på det snorkiga humöret kan man tycka att detta är enkla poänger, men ingen kan påstå att de saknar aktualitet, och Donnersmarck hamrar in dem med lätt och lekfull hand. Han har en förmåga att låta sina gestalter göra stora förflyttningar över tid och rum utan att brista i sina omsorger om det lilla, att dröja under bråkdelen av en sekund vid en detalj som sprider en diffus oro, och som ligger kvar som en skärande ton i bakhuvudet.

Skådespeleriet är torrt och sakligt och tar fasta på talesättet att det är publiken som ska beröras, inte aktörerna.

Det är en intelligent historia, utan att i tid och otid påminna oss om det medelst formmässiga abrovinker. Never look away är rakt och traditionellt berättad, men med svindlande många bottnar; en film som bjuder på aha-upplevelser långt efteråt. Filmens mörka centrum är den samvetslöse läkaren – eller ”professor”, som han så ofta påpekar – Carl Seeband, som inte bara skickar Elisabeth i döden, utan även efter kriget fortsätter att kasta sin skugga över Kurts liv, utan att denne är medveten om det.

Hur deras uppgörelse gestaltas ska inte avslöjas här, men det kom som en överraskning åtminstone för mig.

De enda bristerna hos filmen finns i den intetsägande internationella titeln – i original heter den Werk ohne Autor, vilket knappast känns ogörligt att översätta – och den yxiga affischen, som utlovar något slags blekare variant av Kanonerna på Navarone.

Men låt er inte avtändas av de här marknadsföringsmässiga självmålen. Inte heller av att den verkliga förebilden till Kurt Barnert, den nu 93-årige konstnären Gerhard Richter, har avfärdat Donnersmarcks verk i bittra ordalag.

Never look away är en film jag kommer att återvända till flera gånger, men först efter att ha tagit några djupa andetag. Det är en vindlande, otäck och trösterik färd den bjuder på.