Den svenska herrgårdskulturen är hotad

Om 25 år kan det finnas fler kyrksocknar än heltidsjordbruk i Sverige. Låter det extremt? Ja, men allt talar för att vi rör oss i den riktningen. I hundra år har gårdarna som det går att leva på blivit färre men större. Bara mellan 2003 och 2023 har antalet heltidsjordbruk minskat från 22 000 till 13 500. Antar vi att utvecklingen fortsätter i samma takt återstår det om 25 år bara 2 000 jordbruk som sysselsätter minst en person på heltid.

Avvecklingen kan till och med gå snabbare. Redan finns ett antal riktigt stora lantbruk som är svåra att konkurrera med. På 30 år har vad som betraktas som en stor mjölkgård gått från att ha 100 kor till 1 000 kor. Längst har det gått på äggsidan. Det finns en gård som föder upp 2,9 miljoner höns och kan förse oss med 20–25 procent av alla ägg vi äter i Sverige.

Ingenting talar heller för att den så kal­lade storleksrationaliseringen är på väg att avta. Tvärtom. Maskiner blir större och dyrare. Byråkratin sväller. Markpriserna stiger. Och allt det här är sådant som stora företag har lättare att sköta än små.

En skillnad från tidigare är dock att de gårdar som står på tur att slås ut är de som historiskt har varit de stora i en bygd. Många av de mindre och medelstora gårdarna är redan nedlagda eller har blivit fritidslantbruk i någon grad. Nu har turen kommit till godsen att vara för små för att själva bedriva lantbruk. Och det här är en utveckling som hotar det som återstår av den svenska herrgårdskulturen.

Men låt oss ta det från början.

Det brådskade när Allhems förlag i Malmö år 1966 skickade de första banden i praktverket Slott och herresäten i Sverige till tryck. Den svenska slottskulturen skulle dokumenteras innan det var för sent. I förordet konstateras att man befinner sig i slutskedet av en tidsålder. Slottens konstsamlingar och bibliotek kan stå inför att skingras. Nedärvda kunskaper om byggnadernas historia riskerar att glömmas. Jordegendomar som hållits samman i århundraden kan komma att styckas upp. En värld är på väg att försvinna. Utvecklingen drevs på av nedstängningen av fideikommissen. Den 1 januari 1964 började den så kallade avvecklingslagen att gälla som innebar att fideikommisset ska avvecklas när innehavaren avlider. Den nya lagen gjorde det möjligt att sälja egendomar och samlingar som ingått i ett fideikommiss – och det brukar behövas för att klara generationsskiften där alla arvingar ska få ut sin del.

Det fanns dock mer som under 1900-talet i grunden förändrade tillvaron för de stora jordegendomarna. De ekonomiska och tekniska förutsättningarna hade ändrats. I jord- och skogsbruket tog maskiner alltmer över det jobb som människor förr skött. Egendomar som inte anpassade sig till den nya tekniken och satsade på stordrift slogs precis som idag ut, vilket fick som följd att allt från gårdens postväskor till matsalens oljeporträtt kunde gå under klubban. Därigenom finns det ett direkt samband mellan lönsamhet i jord- och skogsbruk och konst- och kulturskatters öde på svenska slott. Det yppersta som Sverige har av arkitektur, inredningskonst och bostadskultur står och faller med lantbruket.

Godsen som klarade generationsskiftena gynnades däremot av storleksrationaliseringen. För det var ju bara de största gårdarna eller de driftigaste lantbrukarna som hade areal och råd att köpa de nya traktorerna och bygga större djurstallar, som krävs för att upprätthålla lönsamheten. En stark statlig kontroll av jordförvärv, som syftade till att få större brukningsenheter, gynnade också en del stora lantbruk som myndigheterna ansåg som bärkraftiga.

Det går därför att säga att slottskulturen i Sverige fick en andra chans. Visserligen har många jordegendomar och kulturhistoriskt värdefulla samlingar splittrats under senare generationer. Men det blev nog mer kvar av slotts­kulturen än vad de som för 60 år sedan sammanställde Slott och herresäten i Sverige trodde.

Här krävs också ett förtydligande. Den så kal­lade slotts- eller herrgårdskulturen är mer än vad som finns i historiska samlingar. Det är inte bara vad som hänger på väggarna, utan lika mycket vad som sitter i väggarna. Det är ett sätt att strukturera livet på landet.

Vad det här innebär fångas någorlunda väl i Downton Abbey, där vi får följa livet på ett brittiskt gods för 100 år sedan. I tv-serien möts vi av ett överdåd av salonger med högt i tak, kläder i siden och pampiga stenhus. Men det som har fått miljontals tittare världen över att lägga 50–60 timmar på att ta sig igenom alla säsonger är nog något annat än intresset för 1920-talets slottsinredning i Storbritannien. Det verkligt spännande är att godset framstår som en egen liten värld. Det är ett samhälle i miniatyr där större förändringar återspeglas i relationen mellan människor.

Tittaren får se hur gamla barriärer mellan klasser faller, efter att betjänter och godsägare har stridit sida vid sida i skyttegravarna under tiden som kvinnor har skött ruljangsen på hemmafronten. Det skildras även hur den framväxande välfärdsstaten alltmer tar över ansvaret i lokalsamhället, medan godsägaren får allt mindre att säga till om kring hur byns skola och sjukstuga ska organiseras.

Det som dock i grunden ändrar förutsättningarna för livet på godset är teknikutveckling och löneökningar. När allt fler lantbrukare skaffar traktorer med förbränningsmotor och luftgummi­hjul ändras förutsättningarna för livsmedelsproduktionen. Och för att den nya driften ska vara rationell behöver mindre åkrar läggas samman. Det leder i sin tur till sammanslagningar av många mindre gårdar till en större brukningsenhet och att lantarbetare sägs upp.

Processen är smärtsam. I Downton Abbey våndas hertigen över att människor i bygden blir arbetslösa. Helst skulle han inte vilja säga upp några arrendatorer. Han ser en värld som håller på att gå förlorad. Men det går inte att kämpa emot. De gårdar som inte ställer om, investerar i ny teknik och satsar på stordrift går omkull. Centraliseringen av läkarstationer och skolor går inte heller att stoppa.

När redaktörerna på Allhems förlag bestämde sig för att dokumentera svenska slott och herre­säten var det ett försök att fånga vad som återstod av det gamla. Då hade redan det ansvar som i Sverige historiskt tagits av godsägaren eller brukspatron för länge sedan gått över till den socialdemokratiska staten.

Människor hade slutat att gå till gårds- eller brukskontoret för hjälp och vände sig istället till det offentliga. Men den modell som dagens välfärdsstat vilar på har sina rötter i ordningen på de stora godsen och bruken.

På sina håll finns det nog spillror kvar av den gamla attityden – den att ju större gård man har desto större ansvar har man för lokalsamhället. Det här kan idag ta sig uttryck i gårdsägare som inte avverkar tätortsnära strövskogar, eller väljer att hyra ut bostäder främst till barnfamiljer för att ge underlag för den lokala skolan.

Kanske är det här ett skäl till att herrgårdarna fascinerar så många. Herrgårdarnas historia är Sveriges, och på sina håll är historien fortfarande levande.

Många behöver inte släktforska länge för att hitta en anfader som har jobbat eller bott på ett gods. De är därifrån många av oss kommer, oftast som pigor eller drängar. På gamla gårdsarkiv finns i flera fall några av få bevarade ledtrådar till det liv våra förfäder levde.

Det går inte heller att köra genom södra och mellersta Sverige utan att se det avtryck som slotten och herrgårdarna har satt rent fysiskt. Godsens alléer, arbetarbostäder och huvudbyggnader är ofta utformade för att dominera ett landskap – för att signalera att det finns resurser även för svårare tider.

Den som kan sin lokalhistoria ser hur godsens arkitektur i många fall har spridits i bygderna. De kulturella influenser som kom genom herrgårdar och prästgårdar spred sig ofta som kers i en socken. De stora gårdarna är i många bygder ett centrum, där många trådar möts.

Historiskt har också herrgårdarna fyllt flera funktioner. Om systemet med prästgårdar såg till att sprida en högutbildad elit över hela landet, så såg de större jordegendomarna till att makten och kapitalägarna behöll markkontakten. För på den stora gården delar alla samma plats. Godsägaren bor granne med ladugårdskarlen. Man har mötts i arbete och traditionsenliga fester.

Den här ordningen hade historiskt flera poänger. Arbetarna på bruken och godsen gavs goda möjligheter att påverka sin situation när ägarna bodde i den lokala herrgården. Ägaren, som ofta kunde ha andra inflytelserika uppdrag, fick en förståelse för den praktiska verkligheten.

Även om de stora gårdarna idag sysselsätter och hyser färre än förr så finns en del av det gamla arvet bevarat. Slotten och herrgårdarna har jämfört med i stort sett alla andra boendemiljöer ett blandat bostadsbestånd som bidrar till minskad segregation, till exempel gamla arbetarbostäder med billiga hyreslägenheter. Där finns ofta större hyresobjekt, som mejerier ombyggda till bostadshus. Och självfallet en ståndsmässig huvudbyggnad. På en herrgård är det alltså naturligt att en börs-vd bor granne med en sjukpensionär och den som driver den lokala matbutiken.

Slotten och herrgårdarna är fortfarande på många håll en viktig arbetsgivare. Där erbjuds jobb inom lantbruket med olika grader av kvalifikationer. Där behövs återkommande kunniga snickare och utbildade trädgårdsmästare. Där finns ströjobb och sommarjobb.

Och på landsbygder som avlövats av den mesta samhällsservicen är den typen av arbetsgivare ovanliga.

De som jobbar på en gammal gård blir också en länk i en kedja som går många hundra år tillbaka i tiden.

Den gamla svenska slotts- och herrgårdskulturen är härigenom mångbottnad. Fortfarande kan de stora gårdarna fylla en viktig funktion. Mycket talar dock för att vi nu på allvar står inför slutet på slottskulturens tidsålder. För om storleksrationaliseringen inom lantbruket fortsätter lär många av de sista heltidstjänsterna på godsen försvinna och länkarna i tidens kedjor klippas bort.

Det som bär herrgårdskulturen är männi­skorna. Så även om en gårdsägare kan bevara gamla inredningar och hålla ihop egendomen går något förlorat när det egna lantbruket avvecklas. Den uråldriga kopplingen mellan mark och hus försvinner. Den gamla rytmen kopplad till odlingsåret försvagas.

De stora gårdar som ändå lyckas förbli konkurrenskraftiga och skalar upp sitt lantbruk möter dock ett annat hot: besvärliga generationsskiften. Den vanliga ordningen – där ett barn löser ut sina syskon – är allt svårare att genomföra.

Orsaken? Att det krävs så mycket pengar när gårdarna blir allt större och markpriserna stigit under många år.

Det talar för att vi på sikt lär se fler externa investerare i gårdar, som behandlar dem som kapitalplaceringar och är ointresserade av att vårda det särskilda arv och ansvar som historiskt har följt med ägandet av stora jordegendomar. Det ansvarsfulla jordägandets ambassadörer riskerar att bli allt färre.

Att vända utvecklingen är säkert möjligt, men svårt. Det skulle kräva genomgripande förändringar i jordbrukspolitiken. Troligen skulle det även behöva införas lagkrav på att den som äger en gård ska se till att den bebos och brukas, vilket skulle kunna dämpa framtida prisutveckling på mark och ge fler unga som vill ägna sig åt lantbruk en chans och underlätta generationsskiften. Det verkar dock inte som om den politiska kraften för en sådan ändring existerar.

Vi tvingas därför ställa in oss på att resterna av den svenska slotts- och herrgårdskulturen snart kan försvinna – och det gör det angeläget att i skrift och bild rädda det som går.

Det vore en konst- och kulturhistoriskt stor gärning med en ny dokumentation av de gårdsmiljöer som bär på en viktig del av vår gemensamma historia. Allhems Slott och herresäten i Sverige är fortfarande efter 60 år det färskaste djuplodande samlingsverket.

Snart kan det vara för sent att göra ett nytt.