Höga krav ger höga betyg

Trots de projekt och investeringar som inleddes redan 1965 med Lyndon Johnsons ”krig mot fattigdomen” och förskoleprojektet Head Start uppvisar många afroamerikanska elever, och särskilt pojkar, låga skolresultat. En intressant fråga är varför vissa ändå lyckas. En rad studier på olika nivåer visar att det viktigaste inte är den socioekonomiska bakgrunden utan att intresset för utbildning hos både familjen och eleven är en långt mer betydelsefull faktor.

Forskarna Betty Hart och Todd Risley har i boken MeaningfulDifferences in the EverydayExperienceof Young American Children (1995) visat att goda resultat redan på förskolenivå hänger samman med att föräldrarna ger barnen uppmärksamhet och talar mycket med dem.

I William A Sampsons studie från Milwaukee på grundskolenivå, Black Student Achievement(2002), gjord i ett område där alla föräldrar är afroamerikaner med likartad ekonomisk situation, sökte man svar på varför bara vissa elever klarar skolgången. Det visade sig då att det gick anmärkningsvärt bra för elever från familjer där man prioriterade barnens fostran och utbildning. En nyckelfaktor var att föräldrarna organiserade eftermiddagen runt läxläsning och samtal samt kring sysslor där barnen fick hjälpa till.

I Freeman A Hrabowski III:s, Kenneth I Matons och Geoffrey L Greifs undersökning av exceptionellt framgångsrika afroamerikanska elever från Baltimore, Beating the Odds (1998), visade sig det återigen vara föräldrarnas engagemang som var avgörande. De vuxna pratade och läste med sina barn från tidig ålder och tog med dem till bibliotek och museer. Dessutom engagerade sig dessa föräldrar i mesta som hade med skolan att göra. De ingrep om skolan placerade sonen eller dottern i en klass där eleverna inte lärde sig tillräckligt mycket. De såg också till att flytta barnen från destruktiva kamratgrupper. Det var inte heller i denna studie föräldrarnas egen utbildningsnivå och inkomst som var utslagsgivande i första hand; snarare just deras engagemang för barnens fostran och utbildning.

En annan intressant iakttagelse som kunde göras var att det gick bra för elever på skolor där hela skolmiljön genomgått radikala förändringar. Det finns ett flertal exempel på gymnasieskolor med nästan uteslutande elever av afroamerikanskt ursprung, där man har genomfört den sortens genomgripande förvandlingar. Förändringen brukar inte sällan inledas med att skolan byter namn; man anställer en ny rektor och nyrekryterar delar av lärarkåren. Den nya rektorn har sedan ett antal planeringsdagar med lärarna för att lägga fast gemensamma mål och skapa entusiasm. Oftast handlar det om att formulera ett konkret mål för undervisningen. Det kan vara att nå ett visst resultat på ett gemensamt prov för alla skolor i området eller nationellt. Ansträngningarna gäller också elevernas uppförande – sen ankomst och olämpligt uppförande leder till omedelbara åtgärder. Skolan inför inte sällan någon form av uniform. Ibland handlar det bara om en t-shirt.  Det är nämligen inte plagget i sig som är det väsentliga utan dess symbolvärde: genom att bära plagget visar eleverna att de accepterar skolans regler. Många gånger målar man även om skolan för att förstärka intrycket av förnyelse.

Vid en sådan skola i Chicago, Wendell Phillips Academy, understryker man till exempel att själva lektionstiden måste tas till vara och att all undervisning ska vara inriktad mot ett specifikt mål. Inför varje lektion skriver läraren upp på tavlan vad lektionen kommer att innehålla och vad den syftar till. Lärarhandledare anställs för att besöka lektionerna och diskutera förbättringar med lärarna. Biträdande rektorer besöker flera lektioner varje dag, och vid de obligatoriska lärarmötena var fjortonde dag diskuteras vad som kan bli bättre, baserat på iakttagelser under de två föregående veckorna. Eleverna nivågrupperas för att både svaga och duktiga elever ska få utmaningar. Sport-, musik- och teatergrupper organiseras efter skoldagens slut för att främja sammanhållningen. Olika varianter av programmet i fråga har sedan beskrivits, så att åtgärderna ska kunna tillämpas systematiskt på andra skolor. Karin Chenoweths bok från 2007 på temat har den i sammanhanget uppfodrande titeln It’sBeingDone.

I Sverige publicerades 1999 en bok som återgav en liknande erfarenhet, skriven av Lorraine Monroe: Våga leda i skolan.

För att förstå vad som ger goda resultat är historiska exempel viktiga. Dunbar High School i Washington är ett legendariskt gymnasium, där många berömda afroamerikaner har studerat. Skolan höll hög kvalitet i 85 år tills den under 1960-talet gjordes om till en så kallad närområdesskola och inte längre tilläts ha inträdesprov. Den kände ekonomen Thomas Sowell har beskrivit hur Dunbar High School och andra liknande skolor motbevisar en rad ingrodda föreställningar. Den första är att elevers dåliga resultat skulle hänga ihop med att föräldrarna har låg inkomst eller låg utbildningsnivå. Föräldrarna till eleverna i skolan i Dunbar hade nämligen under storhetstiden påfallande okvalificerade arbeten på kontor eller i hushåll.

Inte heller är finansieringen avgörande. Dagens Dunbar High School har mycket mer resurser än vad skolan hade tidigare, men producerar trots detta sämre resultat. Inte heller behöver afroamerikanska elever ett specialutformat, afroamerikanskt studieprogram för att lyckas. I Dunbar hade man tidigare utmärkta resultat med anmärkningsvärt traditionella utbildningsprogram vilka exempelvis inkluderade latin. Kort sagt visar förändringen på Dunbar High School att skickliga lärare och höga krav är vägen till framgång för elever från minoritetskulturer. Så varför började resultatet sjunka på sextiotalet på skolor som den i Dunbar? De rektorer som intervjuades i Sowells Education (1974) återkom till hur man fokuserade på elevers rättigheter istället för på det egna ansvaret för uppträdande och skolarbete.

På universitetsnivå är en av de mest citerade studierna om amerikansk utbildning en undersökning av Clifford Adelman, Answers in the ToolBox från 1999. Den inriktar sig på vilka faktorer som gör att olika grupper av elever fortsätter sina akademiska studier ända till slutet av de fyra årens grundutbildning. Adelman menar att det väsentliga är själva slutförandet av gymnasiestudierna. Hans studie visar att det avgörande för att lyckas erhålla en akademisk examen är att ha kvalificerade gymnasiestudier bakom sig. Särskilt viktigt är att ha valt och med bra resultat genomfört exempelvis de högsta kurserna i främmande språk och matematik. Matematik framstår i sammanhanget som ett nyckelämne, inte bara med avseende på det specifika innehållet utan också därför att det är det ämne som är tydligast indelat i nivåer. Adelmans slutsats är att om man vill främja minoritetsstudenters möjlighet att avsluta universitetsexamina ska man se till att så många gymnasier som möjligt erbjuder kvalificerade kurser.

Det som Adelman hävdar, stämmer också med erfarenheterna från den ovan nämnda studien Beating the Odds, om Meyerhoff-programmet i Baltimore, vilket är inriktat på naturvetenskap – ett ämnesområde som annars inte brukar vara attraktivt för afroamerikanska studenter. Programmet ger finansiering och studiestöd under en fyraårig universitetsutbildning, och är avsett för speciellt framstående afroamerikanska studenter som redan på gymnasienivå visat sig framgångsrika.

Andra projekt på olika nivåer har inte gett lika positivt resultat. Förskoleprogrammet Head Start var bara utbildningsmässigt framgångsrikt i inledningsskedet innan det utvecklades till ett allmänt socialt stödprogram, vilket framgår av Joe Kleins artikel ”Head Start Doesn’t Work” i Time, 18/7 2011. Program baserade på att öka självförtroendet eller på afroamerikaners speciella sätt att tala engelska ger inte heller några mätbara effekter (se till exempel J H McWhorters Losing the Racefrån 2003). Kvotering till högre utbildning har, som den tidigare åberopade Thomas Sowell visade i Affirmative Action Around the World (2004), inte heller haft den positiva effekt som förespråkarna hoppats på. Det är uteslutande utbildningsprojekt som baserar sig på elevers egna ansträngningar och på föräldrars ansvar som redovisat förbättringar för afroamerikaner.

Studierna av afroamerikanska elevers studieframgångar leder alltså fram till två slutsatser, av vilka ingen egentligen borde vara speciellt förvånande. Framgångsrika studier på högre nivå bygger på att eleven redan har genomfört kvalificerade studier på lägre nivåer, eftersom utbildning utgör ett sammanhållet system. Och de omständigheter som är bra för afroamerikanska elever är identiska med dem som är bra för elever från alla andra folkgrupper.