Konsten att minnas Anna Achmatova

På fängelset Kresty i Sankt Petersburg satt det tidigare en minnesplatta med en relief föreställande Rysslands mest kända kvinnliga 1900-talspoet Anna Achmatova (1889–1966), åtföljd av en strof ur hennes diktcykel Rekviem. Hon skrev den för att minnas alla som plågats och gått under i Stalins fångläger. Hon visste vad hon skrev om. Hennes son Lev Gumiljov liksom hennes man Nikolaj Punin avtjänade båda långa straff i fångläger, och hennes förste man poeten Nikolaj Gumiljov hade blivit arkebuserad av bolsjevikerna.

I Sovjetunionen kunde diktcykeln ges ut först under glasnost på 1980-talet. Minnesplattan gjordes för några år sedan av fångarna på initiativ av fängelsedirektören i ett unikt samarbete dem emellan.

I diktcykeln förvandlas fångarna till Kristusgestalter, mödrarna och hustrurna till Marior. I epilogen skriver poeten att om någon i framtiden skulle komma på tanken att resa en staty över henne ska den inte stå i Odessa, där hon föddes, och inte i parken i Tsarskoje Selo (den stora parken runt tsarens slott, där hennes gymnasium låg) – utan just utanför fängelset Kresty i Sankt Petersburg, där hon så länge och så många gånger stått i kö vid en lucka i muren för att få veta något om sin sons öde:

Och om man en gång skulle vilja resa
något slags minnesmärke över mig
ger jag mitt tillstånd till det – men
på ett villkor: att man inte reser det
på stranden till det hav där jag är född
(jag har klippt av mitt sista band med det)
eller intill en stubbe i tsar Peters park
där en otröstlig skugga söker efter mig –
nej, res det där jag stod trehundra timmar
i väntan vid en port som aldrig låstes upp.

—

Och då skall duvan kuttra i Kresty i fjärran
och fartyg sakta glida längs Neva.

(Översättning: Hans Björkegren)

På minnesplattan är just dessa strofer ur Rekviem nedtecknade. Fängelset, som är Sankt Petersburgs största och har anor från 1800-talet, har det passande namnet Kresty, på svenska ”Korsen”, som det har fått på grund av de olika huskropparnas placering i förhållande till var­and­ra. Häromåret lades fängelset ned och fångarna flyttades till Novyje kresty, ”Nya korsen”, med en liknande arkitektur. Det gamla fängelset har sålts till ett privat företag för att omvandlas till museum och restaurang. Minnesplattan är nedtagen och var länge försvunnen.

Minnesmärken, särskilt statyer, spelar en viktig roll i den ryska kulturhistorien. I den ryska ortodoxa traditionen är det i ikonens tvådimensionalitet som heligheten finns, och statyer förknippas med hedendom och demoner. I Peter den stores europeiseringsprojekt ingick att importera antika statyer. För de konservativa ryssarna uppfattades det som införandet av demonisk avgudadyrkan. Samma infernaliska laddning fanns också kvar i de statyer som på 1800-talet uppfördes föreställande tsarer och andra potentater i tsarmaktens härskargarnityr.

En motsatt roll har statyerna över författare haft. De har understrukit författarnas stora betydelse i den ryska kulturen, ofta som folkets samvete i tider av tystnad och förföljelser. Ändå fanns risken att statyerna skulle förvandla författarna till dubiösa monument och att författarskapen med sin kritiska hållning gentemot makten skulle hamna i bakgrunden. Mest känd är Pusjkinstatyn, som invigdes i Moskva 1880 med tal av Dostojevskij. Pusjkin själv hade menat att det var hans poesi som var monumentet och han skrev en pastisch på Horatius ”Exegi monumentum”, där han tar på sig rollen som Rysslands Horatius. Några rader ur dikten finns inristade på Pusjkinstatyns sockel. Pusjkins önskan om att hans verk skulle ihågkommas garanteras här ironiskt nog av en staty. Majakovskij ville i en dikt att Pusjkin skulle stiga ner från sin sockel – han ville inte ha med statyer att göra.

Statyn inordnar sig ytterligare i den ryska litteraturhistoriens motsatspar poeten och tsaren, en konflikt som under Sovjettiden kom att gälla liv eller död. Stalin försökte lägga beslag på Pusjkin och hans staty genom ett överdådigt firande av hundraårsminnet av poetens död 1937.

De ryska dissidenterna samlades under 1980-talets Brezjnevtid vid Pusjkinstatyn för att återerövra honom.

Det är mot den bakgrunden som raderna i ”Rekviem” om minnesmärket ska förstås. Achmatova har berättat vad som hände henne som tonåring, då hon med sin mor passerade villan i Odessa där hon var född. När mamman pekade ut huset replikerade Anna omedelbart att det en gång i framtiden kanske skulle sättas upp en minnestavla över henne där. Modern blev förtörnad och menade att hon gett sin dotter en dålig uppfostran när hon förhävde sig på detta sätt. Anna Achmatova var redan då övertygad om att hon var poet.

Episoden, som berättats av poeten själv, visar både Achmatovas syn på sig själv och betydelsen av minnesmärken i form av statyer eller minnesplattor för det ryska kulturella minnet. För henne var författarstatyn inte tvetydig utan tecknet på författarskapets konstnärliga halt. När Boris Pasternak hade avlidit 1960 reflekterade Achmatova omedelbart över var i Moskva det skulle passa att resa en staty över honom.

Under sin livstid blev Achmatova själv förevigad i porträtt av berömda konstnärer som Natan Altman, Amedeo Modigliani och Kuzma Petrov-Vodkin. I fotografier tagna av henne tycks hon vilja framhäva just monumentaliteten i sin gestalt.

Anna Achmatova uppfattade sig som en nationalskald. I Rekviem förvandlades denna övertygelse till vad som liknar en ”social beställning” av det slag som ingick i definitionerna av den socialistiska realismen. Hon fick ett uppdrag av folket, i gestalt av en anonym kvinna i kön utanför fängelset. När kvinnan förstått att Achmatova var poet frågade hon viskande om Achmatova då kunde beskriva det förfärliga som hände i deras land, och poeten tog på sig detta uppdrag utan att tveka. Hon återger händelsen i förordet till Rekviem: ”Och det här, kan ni skildra det? Jag sade: – Ja, det kan jag.”

Sedan Achmatovas död 1966 har Sovjet­unionen fallit. Efter ett par decennier av frihet är förtrycket tillbaka och Ryssland har inlett ett fullskaligt krig mot sin granne, det självständiga Ukraina. Achmatova har blivit klassiker och läses som en del av skolans undervisning i litteratur, och en rad statyer av henne har uppförts.

Starkast intryck ger kanske den staty som uppförts i Petersburg nära Nevan och med utsikt mot Kresty. Närmare hennes intentioner som hon uttryckt dem i Rekviem kan man inte komma. Den späda figuren mot bakgrund av floden och fängelsets murar gör ett outplånligt intryck.

Det har också uppförts ett minnesmärke över henne i närheten av det hus, numera rivet, i utkanten av Odessa där hon föddes. Det går stick i stäv mot hennes önskan uttryckt i Rekviem men följer hennes vilja som tonåring. Statyn utfördes först i brons, men den blev stulen och en ny tillverkades i sten och sattes upp.

Ytterligare en staty står utanför Litteratur­museet i Odessa, föreställande tidens två största kvinnliga poeter: Anna Achmatova och Marina Tsvetajeva. Den uppfördes 2013 och kallas Silveråldern, en beteckning på den litterära blomstring som utmärkte början av 1900-talet och för vilken de två poeterna är framstående företrädare. De träffades bara en enda gång, varvid ingen närmare kontakt uppstod. De var alltför olika vad beträffar poetiskt kynne. Mötet mellan dem ägde snarast rum i litteraturhistorien.

En minnesrelief finns uppsatt på ett hus på Krim där Achmatova bodde under somrarna som barn. Det finns också en staty av Achmatova i Kiev, där hon bodde och studerade under tonåren och där hon första gången förstod att hon var poet. I en författaranekdot berättas att hon vid sitt första besök i Ukrainas huvudstad hittade en säkerhetsnål i form av en lyra i en av stadens parker och att hennes barnjungfru då spådde att hon skulle bli poet. Statyn uppfördes så sent som 2017.

På senare år har det skrivits mycket om att Achmatova behärskade ukrainska. Det gjorde hon nog, men hon förefaller inte ha uppfattat det som ett fullvärdigt språk. Liksom för Michail Bulgakov, som var född och uppvuxen i Kiev, var det enbart ryska som gällde. Achmatovas far var ukrainare och bar namnet Gorenko – Achmatova var hennes författarpseudonym.

I Ukraina håller nu hennes statyer på att röna samma öde som Pusjkinstatyerna, varav de flesta har tagits ner. Samma krav ställs alltså på Achmatovastatyerna: liksom Pusjkin förknippas hon med Ryssland och med russifiering och kolonisering. Ändå förföljdes bägge poeterna av myndigheterna på sin tid. Pusjkin besjöng trots detta det ryska imperiet, Achmatova gjorde det inte, men ur ukrainsk synvinkel representerar hon imperiets kultur som en av de viktigaste gestalterna i den ryska litteraturen.

Achmatova används i dag av Putin som en komponent i russkij mir, den ryska världen, ett begrepp som gör bruk av den ryska litteraturen och det ryska språket som mjuk makt för att stärka ryska intressen, framför allt i de självständiga stater som tidigare tillhört Sovjetunionen. Minnesmärkena över Achmatova blir ambivalenta – de står både för Achmatovas starka, modiga och konstnärligt högtstående författarskap och för hegemonisk imperiekultur.

Det finns alltså ett stort antal statyer föreställande Anna Achmatova i Ryssland och Ukraina. De är av skiftande estetisk kvalitet, men alla visar ett avståndstagande från Sovjettiden. Mängden kan nog också ha att göra med Achmatovas eget intresse för minnesmärken, men ger till sist ett tragikomiskt intryck.

Berättelsen om Achmatova och monumenten speglar både historiens ironi och historiens allvar: den djupt tragiska historia som är Rysslands, Ukrainas och Sovjetunionens. Det är till och med möjligt att utstaka hennes livsväg genom att studera utformningen och placeringen av hennes monument.

Anna Achmatova fick tvärtemot sovjetisk sedvänja en ortodox begravning. Den ägde rum den 10 mars 1966 i Petersburgs Nikolauskatedral, med en stor tillströmning av sörjande, av vilka många aldrig hade varit med om en ortodox gudstjänst. Begravningen blev ett avskedstagande av Silveråldern, även om Joseph Brodskys närvaro visade på en fortsättning på den stora ryska poesin.

Begravningsgudstjänsten filmades av den sovjetiska säkerhetspolisen KGB och filmen har senare hittats i dess gömmor. Den har blivit ytterligare ett monument över en av 1900-talets största poeter, med ett av 1900-talets märkligaste livsöden.

Ytterligare ett minnesmärke ska nämnas, det i byn Komarovo utanför Petersburg där Achmatova bodde under slutet av sitt liv och där hon är begravd – 15 kilometer från den finlandssvenska poeten Edith Södergrans hemby Raivola. Monumentet är samtidigt hennes gravsten.

Och minnesplattan är återfunnen och förd till Novyje Kresty i Sankt Petersburg, men den finns ännu så länge inte uppsatt någonstans. Den förvaras inne i själva fängelset.